Vi har stängt av världen, vi har slutat stirra med blinda ögon. Vi lever som på film, med frukostjordgubbar på en minimal innerstadsbalkong som överblickar biblioteket.
Du misslyckas alltid med mitt ägg, men får alltid till min brustablett. Pulverfri, jag är imponerad.
Den varmaste sommaren på länge slår hål på mig och all min svarta sörja pyser ut, i gasform och du sätter en tändare mot allt för att PUFF! be gone.
Vi är rusiga ibland, nästan jämt, och det doftar alltid lite nybakat om dig. Lite, precis där bakom din högra örsnibb.
Ibland känns det som om du tog två fingrar och typ pullade mitt bröstben. Vispade runt lite snabbt och så lämnade du ett avtryck där bakom. Blåste upp en ballong som gör att jag svävar fram i varje steg. (Fick faktiskt kommentaren av min vän Silverpil att hon inte kände igen mig först för jag studsade 'så dant'. )
Du lär mig att jag hade fel.
Jag trodde jag hade rätt, men nej. Jag hade fel och det är ok.
Mellanspel och ingenting, Allt behöver inte betyda något.
Som tusen gånger förr, tack för allt- tack för dig.
Du lär mig att jag hade fel.
Jag trodde jag hade rätt, men nej. Jag hade fel och det är ok.
Mellanspel och ingenting, Allt behöver inte betyda något.
Som tusen gånger förr, tack för allt- tack för dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar