Don't hold yourself like that cause
You'll hurt your knees
well I kissed your mouth, and back
But that's all I need
Don't build your world around
Volcanoes melt you down
And What I am to you is not real
What I am to you, you do not need
What I am to you is not what you mean to me
You give me miles and miles of mountains
And I'll ask for the sea
Don't throw yourself like that
In front of me
I kissed your mouth, your back
Is that all you need?
Don't drag my love around
Volcanos melt me down
What I am to you is not real
What I am to you, you do not need
What I am to you is not what you mean to me
You give me miles and miles of mountains
And I'll ask
What I give to you is just what I'm going through
This is nothing new, no, no just another phase of finding what
I really need is what makes me bleed
But like a new disease, Lord, she's still too young to treat
Volcanos melt you down
You do not need me.
Damien Rice - Volcano.
onsdag 30 september 2009
tisdag 29 september 2009
Om att få huden avskavd
På MSN diskuterar vi oss.
Det gör ont, jag måste verkligen fokusera på att inte läsa in något mellan raderna, så många vackra ord till mig och varenda mening skaver av hud på mig likt droppar av syra.
Jag vet inte om mitt hjärta slår, han tar upp ämnet om hur det skadade honom när jag bröt i våras. Vi gick hela 4 månader med enbart sporadisk kontakt på sms, men nu öppnar han sitt hjärta och vill att jag tar del av hela honom.
Han varnar mig dock, för att han inte vet om han står pall för ännu en brytning, att han inte vet hur han skulle reagera.
Jag avslöjar mina tankar.
Jag bryter för att jag tror att du bättre klarar en brytning än att jag står framför dig och älskar dig, älskar dig och gråter för att du inte älskar mig tillbaka.
Vidare så säger jag att jag vill se honom lycklig, och jag kan för mitt liv inte förstå att jag skriver att jag önskar att han hittar henne, den rätta, den kompletta. Bara att jag vill se honom lycklig.
-Du har sett mig lycklig. Varje gång jag sover med dig och vaknar med dig och när jag älskar med dig. Varje gång du förärar mig med ett ögonkast. Du har sett mig lycklig.
Han ger mig känslan av att jag ger honom allt han vill ha.
Men han är tydlig med att visa att det inte räcker.
Farlig: - Det är som det är... jag kan inte rå för det. Jag säger bara som jag känner
Men det är som vanligt en farlig lek
Svanka: - du behöver inte vara orolig, jag vet att det inte är något dolt meddelande
Farlig: - Jag är helt öppen med dig Ljuvlig. (hans eget smeknamn på mig)
Vill att du ska veta vad du betyder för mig. För när vi släpper det vi har så vill jag ändå att du ska veta att jag tycker om dig. Trodde faktistk vi var klara i våras...
Svanka:-Ibland så har jag funderat på att be dig säga åt mig att försvinna. Jag har uppenbarligen inte karaktär nog att lämna dig.
Farlig: -Men jag klarar inte av det... tro mig jag har tänkt göra det men det blir inte av och jag vill inte heller vid närmare eftertanke. det blir du som får be mig försvinna
Svanka:- Och känslan av att behöva lämna dig för att inte börja älska dig för mycket känns sjukt fel i mig, men jag gör det av respekt för mig. För att jag borde fokusera på någon som älskar mig tillbaka.
Farlig: - Livet blir overkligt när jag är med dig.
Det gör ont, jag måste verkligen fokusera på att inte läsa in något mellan raderna, så många vackra ord till mig och varenda mening skaver av hud på mig likt droppar av syra.
Jag vet inte om mitt hjärta slår, han tar upp ämnet om hur det skadade honom när jag bröt i våras. Vi gick hela 4 månader med enbart sporadisk kontakt på sms, men nu öppnar han sitt hjärta och vill att jag tar del av hela honom.
Han varnar mig dock, för att han inte vet om han står pall för ännu en brytning, att han inte vet hur han skulle reagera.
Jag avslöjar mina tankar.
Jag bryter för att jag tror att du bättre klarar en brytning än att jag står framför dig och älskar dig, älskar dig och gråter för att du inte älskar mig tillbaka.
Vidare så säger jag att jag vill se honom lycklig, och jag kan för mitt liv inte förstå att jag skriver att jag önskar att han hittar henne, den rätta, den kompletta. Bara att jag vill se honom lycklig.
-Du har sett mig lycklig. Varje gång jag sover med dig och vaknar med dig och när jag älskar med dig. Varje gång du förärar mig med ett ögonkast. Du har sett mig lycklig.
Han ger mig känslan av att jag ger honom allt han vill ha.
Men han är tydlig med att visa att det inte räcker.
Farlig: - Det är som det är... jag kan inte rå för det. Jag säger bara som jag känner
Men det är som vanligt en farlig lek
Svanka: - du behöver inte vara orolig, jag vet att det inte är något dolt meddelande
Farlig: - Jag är helt öppen med dig Ljuvlig. (hans eget smeknamn på mig)
Vill att du ska veta vad du betyder för mig. För när vi släpper det vi har så vill jag ändå att du ska veta att jag tycker om dig. Trodde faktistk vi var klara i våras...
Svanka:-Ibland så har jag funderat på att be dig säga åt mig att försvinna. Jag har uppenbarligen inte karaktär nog att lämna dig.
Farlig: -Men jag klarar inte av det... tro mig jag har tänkt göra det men det blir inte av och jag vill inte heller vid närmare eftertanke. det blir du som får be mig försvinna
Svanka:- Och känslan av att behöva lämna dig för att inte börja älska dig för mycket känns sjukt fel i mig, men jag gör det av respekt för mig. För att jag borde fokusera på någon som älskar mig tillbaka.
Farlig: - Livet blir overkligt när jag är med dig.
måndag 28 september 2009
Om att tro på ett avsked
I ett par sekunder får jag tårar i ögonen, i bilen på väg någonstans.
Jag stryker maniskt över hans finger, men när jag försöker tvinga tillbaka min vattniga blick slutar jag med det. Fingerstrykandet.
Och jag märker att han noterar att jag slutar stryka över hans hand.
-Tycker du illa om mig?
Hjärtat slutar slå och börjar skrynkla sig istället.
- Nej.
Jag viskar vidare
- Det är precis tvärtom.
To me, you are perfection. And my wasted heart will treasure you.
Att den här dagen nådde ett slut är bortom mitt förstånd, jag som har varit så sjukt förståndig idag. Jag som har suttit i hans knä och känt hur han skakat under mig samtidigt som han säger åt mig att träffa någon annan. Låta någon ta hans plats. Fan vad svårt det har varit och fan vad det tog emot att ställa sig högt upp på tårna där i någon korsning i Sundbyberg för att krama om honom för, vad som kändes var, sista gången. Jag drog in den där doften, slog ner blicken, kunde inte säga hejdå mot hans ögon och kilade snabbt ner i tunnelbanan för att inte se hans bil köra bort.
Jag minns att klockan blev natt och jag gav efter för sömnen.
Som inte riktigt infann sig.
Men jag kände att ingenting längre kunde finnas.
Jag stryker maniskt över hans finger, men när jag försöker tvinga tillbaka min vattniga blick slutar jag med det. Fingerstrykandet.
Och jag märker att han noterar att jag slutar stryka över hans hand.
-Tycker du illa om mig?
Hjärtat slutar slå och börjar skrynkla sig istället.
- Nej.
Jag viskar vidare
- Det är precis tvärtom.
To me, you are perfection. And my wasted heart will treasure you.
Att den här dagen nådde ett slut är bortom mitt förstånd, jag som har varit så sjukt förståndig idag. Jag som har suttit i hans knä och känt hur han skakat under mig samtidigt som han säger åt mig att träffa någon annan. Låta någon ta hans plats. Fan vad svårt det har varit och fan vad det tog emot att ställa sig högt upp på tårna där i någon korsning i Sundbyberg för att krama om honom för, vad som kändes var, sista gången. Jag drog in den där doften, slog ner blicken, kunde inte säga hejdå mot hans ögon och kilade snabbt ner i tunnelbanan för att inte se hans bil köra bort.
Jag minns att klockan blev natt och jag gav efter för sömnen.
Som inte riktigt infann sig.
Men jag kände att ingenting längre kunde finnas.
Om julen 2008
Samtidigt som jag blir så jävla glad över att höra vad han säger skär det i mig.
Trots min cocktail av painkillers (jag har faktiskt en fraktur i handen) så känner jag tydligen smärta.
- Jag kan ju inte förneka att jag har känslor för dig, men det räcker inte.
Så är det alltid.
Man gillar mig, man diggar mig, man har sitt livs bästa stunder med mig, man öppnar mig, man stänger mig och lägger mig åt sidan som en bok.
Jag räcker aldrig till.
Trots min cocktail av painkillers (jag har faktiskt en fraktur i handen) så känner jag tydligen smärta.
- Jag kan ju inte förneka att jag har känslor för dig, men det räcker inte.
Så är det alltid.
Man gillar mig, man diggar mig, man har sitt livs bästa stunder med mig, man öppnar mig, man stänger mig och lägger mig åt sidan som en bok.
Jag räcker aldrig till.
Sms
Farlig skickar:
Snacka om att min söndag varit guld. Sex med dig, frukost med dig, lunch, tårta, middag och nu vann rätt lag matchen. Vågar jag gå ut ur sängen i morgon?
Farlig skickar igen:
Förresten så hoppas jag att du får en lika fantastisk dag idag som jag fick igår!
Farlig skickar, åter igen:
Kommer du ihåg detta sms du skickade till mig, när jag precis beklagat mig för Göte att jag ville se dig innan helgen var över: "Om det blir så att du rör dig hem tidigt (utan ligg men med en stor godispåse och en axel till låns) så vet du var jag bor!". Haha! Du fick mer än en axel vill jag minnas. ;)
Svanka skickar:
Ja, men vart fan var godispåsen?
Farlig skickar:
Du fick ju proteinshake hela veckan ju!
Svanka skickar:
Du vet att du ligger på plus hos mig, men nu, när du bevisar att du sparat det viktigaste sms;et i vår historia får du hela mig att le.
Farlig skickar:
Jag har sparat alla viktiga sms från dig... Det ingår när man är en av the great ones.
Snacka om att min söndag varit guld. Sex med dig, frukost med dig, lunch, tårta, middag och nu vann rätt lag matchen. Vågar jag gå ut ur sängen i morgon?
Farlig skickar igen:
Förresten så hoppas jag att du får en lika fantastisk dag idag som jag fick igår!
Farlig skickar, åter igen:
Kommer du ihåg detta sms du skickade till mig, när jag precis beklagat mig för Göte att jag ville se dig innan helgen var över: "Om det blir så att du rör dig hem tidigt (utan ligg men med en stor godispåse och en axel till låns) så vet du var jag bor!". Haha! Du fick mer än en axel vill jag minnas. ;)
Svanka skickar:
Ja, men vart fan var godispåsen?
Farlig skickar:
Du fick ju proteinshake hela veckan ju!
Svanka skickar:
Du vet att du ligger på plus hos mig, men nu, när du bevisar att du sparat det viktigaste sms;et i vår historia får du hela mig att le.
Farlig skickar:
Jag har sparat alla viktiga sms från dig... Det ingår när man är en av the great ones.
Om att vänta på besked
Jag väntar på att Farlig ska ringa, för tre timmar sedan pratade vi med varandra.
Han är i flyttfas och ville ha mitt råd om vilket hem han skulle buda på. Jag försökte vara ärlig och dömma min exaltering över hur glad jag blev av att han frågade mig och sa att han inte lät särskilt entusiastisk över någon av lägenheterna.
-Fan, du har rätt. Du känner mig så jävla bra.
Vi pratar vidare, vi har sms;ats under dagen och jag har erbjudit en plats i min säng under natten. Det är den jag väntar på att han ska höra av sig om nu, men klockan börjar bli sent och förmodligen kommer jag sträcka ut en hand i saknad mot hans sida, förmodligen kommer den bara möta ett ingenting i mörkret.
I slutet av samtalet sa han något han aldrig slutat ett samtal med förut.
En milstolpe för många.
Han sa puss.
Jag kommer inte tänka mer på det, men lite behöver jag få obsessa. Lite behöver jag få ta det där ordet, puss, och göra det till mitt.
Men nu väntar jag, och natten gör sig påmind här i värmeljusens sken. Ska jag sätta telefonen på ljudlös, tvätta bort dagen och sminket ur ansiktet och faktiskt somna? Utan att möta hans famn. Tio minuter till väntar jag.
Han är i flyttfas och ville ha mitt råd om vilket hem han skulle buda på. Jag försökte vara ärlig och dömma min exaltering över hur glad jag blev av att han frågade mig och sa att han inte lät särskilt entusiastisk över någon av lägenheterna.
-Fan, du har rätt. Du känner mig så jävla bra.
Vi pratar vidare, vi har sms;ats under dagen och jag har erbjudit en plats i min säng under natten. Det är den jag väntar på att han ska höra av sig om nu, men klockan börjar bli sent och förmodligen kommer jag sträcka ut en hand i saknad mot hans sida, förmodligen kommer den bara möta ett ingenting i mörkret.
I slutet av samtalet sa han något han aldrig slutat ett samtal med förut.
En milstolpe för många.
Han sa puss.
Jag kommer inte tänka mer på det, men lite behöver jag få obsessa. Lite behöver jag få ta det där ordet, puss, och göra det till mitt.
Men nu väntar jag, och natten gör sig påmind här i värmeljusens sken. Ska jag sätta telefonen på ljudlös, tvätta bort dagen och sminket ur ansiktet och faktiskt somna? Utan att möta hans famn. Tio minuter till väntar jag.
Om den här bloggen
Jag vet inte om någon hittar dessa ord, jag har ingen aning.
Jag har så många andra forum där besökare räknas, där statistik blir skriven och ip-adresser spårade, men inte här. Kanske vill jag inte veta, kanske blir det ärligare om jag bara håller mig svävande och ingen vet vem jag är.
Kanske vet du ändå, kanske går det att lista ut?
Det har blivit en blogg om min relation till Farlig. Men det kommer handla mer om Rätt, för Rätt sitter på en biljett till Sverigeliv, han har packat en gigantisk orange resväska med sina tillhörigheter, redo för att starta sin vardag här, igen.
Och jag vet att han kommer för mig, för att visa mig min betydelse utan att jag krävt det. Jag vet att han kommer för att bygga ett oss, jag vet att han kommer för att han känner hur jag glider honom mellan fingrarna.
Farlig vill inte ha mig på det sättet, han vill ha mig på alla sätt, men inte det riktiga, inte det verkliga. Men jag kan inte släppa honom och Rätt anar även om han inte vet hela historien.
Men jag vill att ni som läser, om ni läser, ska lära känna mig. Och genom mig oss, dem jag träffar, de jag söker mig till. Alla underbara personligheter i mitt liv, dem ska jag porträttera här i en tyst hyllning.
Men just nu är det Farlig. Och jag rotar upp gamla känslor för att du som läser det här ska ana vad jag känner och inte bara vifta bort Någontinget som dumheter.
Fast det här är bara lite ord om oss. Jag är vilsen när jag backar från min egen vardag, men när jag står där, mitt i himlastormande känslohav framför Farlig eller med Rätts starka hand mot mitt ryggslut, då vet jag precis vad jag vill, varje gång.
Jag har så många andra forum där besökare räknas, där statistik blir skriven och ip-adresser spårade, men inte här. Kanske vill jag inte veta, kanske blir det ärligare om jag bara håller mig svävande och ingen vet vem jag är.
Kanske vet du ändå, kanske går det att lista ut?
Det har blivit en blogg om min relation till Farlig. Men det kommer handla mer om Rätt, för Rätt sitter på en biljett till Sverigeliv, han har packat en gigantisk orange resväska med sina tillhörigheter, redo för att starta sin vardag här, igen.
Och jag vet att han kommer för mig, för att visa mig min betydelse utan att jag krävt det. Jag vet att han kommer för att bygga ett oss, jag vet att han kommer för att han känner hur jag glider honom mellan fingrarna.
Farlig vill inte ha mig på det sättet, han vill ha mig på alla sätt, men inte det riktiga, inte det verkliga. Men jag kan inte släppa honom och Rätt anar även om han inte vet hela historien.
Men jag vill att ni som läser, om ni läser, ska lära känna mig. Och genom mig oss, dem jag träffar, de jag söker mig till. Alla underbara personligheter i mitt liv, dem ska jag porträttera här i en tyst hyllning.
Men just nu är det Farlig. Och jag rotar upp gamla känslor för att du som läser det här ska ana vad jag känner och inte bara vifta bort Någontinget som dumheter.
Fast det här är bara lite ord om oss. Jag är vilsen när jag backar från min egen vardag, men när jag står där, mitt i himlastormande känslohav framför Farlig eller med Rätts starka hand mot mitt ryggslut, då vet jag precis vad jag vill, varje gång.
söndag 27 september 2009
Om första stoppet av Någontinget
Så inledde vi något.
Ja, precis.
Något.
Från den där första gången då vi somnade inlindade av svettiga, egyptiska lakan med hög trådtäthet och vaknade för att dricka nypressad apelsinjuice var det som om delar av oss satt ihop. Att vi även spenderade åtta timmar om dagen på samma kontor med alla möjliga skrymslen för ohämmat hångel förvärrade inte det där någontinget som vi hade. Och efter arbetsdagens slut var vi åtskilda för någon timma, bara för att senare mötas i mjukisbyxebeklätt samförstånd och omfamna varandras alla egenskaper.
Någontinget vart början på veckor av alldeles för lite sömn, och vi snittade på kanske 3,5 timme per natt. Han fyllde hela mig, det var som om vi skapade en alldeles egen energi.
Och efter någon vecka började det stå klart för mig, hur han tog ut all sin bitterhet mot sin exfru mot alla andra kvinnor, efter någon vecka så förstod jag, med hans ord som bevis, att jag aldrig skulle få ta platsen vid hans sida i verkligheten.
Även om han påpekade att jag rev upp känslostormar i honom som ingen annan tidigare gjort, trots att han hittade skönhet i varje partikel i mig och fast att han bara fann ro när han sov i min famn så fanns bara ett nej. Nej, Svanka. Det kommer aldrig bli så.
Jag märkte att jag fallit. Jag förstod att jag hittat min själsfrände, och han tyckte jag var perfekt, men han tyckte inte perfektion var tillräckligt.
Han mumlar att jag, med glittrande blick och självklart leende, sakta börjat krympa hans svarta hål. Var det att jag gav honom så mycket genom min blotta existens som fick mig att börja älska honom? Var allt bara en egotrip?
Jag vet inte. Jag har ingen aning.
Så jag bröt. För det slog mig, i hissen påväg till arbetsplatsen att det här slutar med hjärtesorg och det är jag själv som kommer få leta upp alla bitar av ett brustet hjärta.
Klev in på hans kontor och han sken upp för en sekund, men mitt uttryck måste avslöjat mig för leendet blev snabbt ett allvarligt streck och han släppte allt han höll på med.
-Det här... vårat Någonting. Det slutar nu.
Vi ska inte älska med varandra mer. Vi ska inte förhålla oss till varandra som viktiga ljuspunkter. Allt slutar nu.
- Ok är svaret jag får av mannen jag strippat ner till kollega. Men det var det sista jag trodde du skulle säga.
Han stänger ner mig med omedelbar verkan, och hans påklistrade artighet utan minsta tillstymmelse till ömhet i rösten känns som ett hån om dagarna. I alla tre dagar det tar innan vi kommer på den dåliga idén att kollegor kan ju ta en fredagsöl tillsammans. Vi bjuder självklart hela kontoret, men i slutskedet tackar alla nej och vi står själva utanför entren med rykande andedräkt och tar tunnelbanan mot en sunkig pub i närheten.
Han har svarta skinnhandskar på sig.
Mina tumvantar har ett hål vid handloven.
I rusningstrafiken pressas vi ut ur vagnen där vi knappt vågat prata med varandra, vi pressas ut ur vagnen där jag nyss spenderat fyra minuter med att försöka hålla pulsen under 180 och i takt med att alla människor tonar bort står vi plötslig stilla. Jag noterar svart vit marmor under fötterna. Han tar av sig skinnhandskarna och tittar på mig. Nej, rättelse. Han tittar rakt igenom mig.
Vad pratade vi om? Plötsligt är vi så tysta.
Jag stryker hans kind och uppgivet säger han
- Va faan innan han med en bestämd hand greppar min nacke, och en annan målsäker hand trycker min kropp emot hans.
Allt rämnar, alla murar, allt försvar de senaste tre dagarna byggt upp.
Jag kan fortfarande inte korsa St Eriksbron utan att tänka på hur han även där, samma kväll, kysste mig hejdå i trappan ner mot pendeltågsstationen.
Ja, precis.
Något.
Från den där första gången då vi somnade inlindade av svettiga, egyptiska lakan med hög trådtäthet och vaknade för att dricka nypressad apelsinjuice var det som om delar av oss satt ihop. Att vi även spenderade åtta timmar om dagen på samma kontor med alla möjliga skrymslen för ohämmat hångel förvärrade inte det där någontinget som vi hade. Och efter arbetsdagens slut var vi åtskilda för någon timma, bara för att senare mötas i mjukisbyxebeklätt samförstånd och omfamna varandras alla egenskaper.
Någontinget vart början på veckor av alldeles för lite sömn, och vi snittade på kanske 3,5 timme per natt. Han fyllde hela mig, det var som om vi skapade en alldeles egen energi.
Och efter någon vecka började det stå klart för mig, hur han tog ut all sin bitterhet mot sin exfru mot alla andra kvinnor, efter någon vecka så förstod jag, med hans ord som bevis, att jag aldrig skulle få ta platsen vid hans sida i verkligheten.
Även om han påpekade att jag rev upp känslostormar i honom som ingen annan tidigare gjort, trots att han hittade skönhet i varje partikel i mig och fast att han bara fann ro när han sov i min famn så fanns bara ett nej. Nej, Svanka. Det kommer aldrig bli så.
Jag märkte att jag fallit. Jag förstod att jag hittat min själsfrände, och han tyckte jag var perfekt, men han tyckte inte perfektion var tillräckligt.
Han mumlar att jag, med glittrande blick och självklart leende, sakta börjat krympa hans svarta hål. Var det att jag gav honom så mycket genom min blotta existens som fick mig att börja älska honom? Var allt bara en egotrip?
Jag vet inte. Jag har ingen aning.
Så jag bröt. För det slog mig, i hissen påväg till arbetsplatsen att det här slutar med hjärtesorg och det är jag själv som kommer få leta upp alla bitar av ett brustet hjärta.
Klev in på hans kontor och han sken upp för en sekund, men mitt uttryck måste avslöjat mig för leendet blev snabbt ett allvarligt streck och han släppte allt han höll på med.
-Det här... vårat Någonting. Det slutar nu.
Vi ska inte älska med varandra mer. Vi ska inte förhålla oss till varandra som viktiga ljuspunkter. Allt slutar nu.
- Ok är svaret jag får av mannen jag strippat ner till kollega. Men det var det sista jag trodde du skulle säga.
Han stänger ner mig med omedelbar verkan, och hans påklistrade artighet utan minsta tillstymmelse till ömhet i rösten känns som ett hån om dagarna. I alla tre dagar det tar innan vi kommer på den dåliga idén att kollegor kan ju ta en fredagsöl tillsammans. Vi bjuder självklart hela kontoret, men i slutskedet tackar alla nej och vi står själva utanför entren med rykande andedräkt och tar tunnelbanan mot en sunkig pub i närheten.
Han har svarta skinnhandskar på sig.
Mina tumvantar har ett hål vid handloven.
I rusningstrafiken pressas vi ut ur vagnen där vi knappt vågat prata med varandra, vi pressas ut ur vagnen där jag nyss spenderat fyra minuter med att försöka hålla pulsen under 180 och i takt med att alla människor tonar bort står vi plötslig stilla. Jag noterar svart vit marmor under fötterna. Han tar av sig skinnhandskarna och tittar på mig. Nej, rättelse. Han tittar rakt igenom mig.
Vad pratade vi om? Plötsligt är vi så tysta.
Jag stryker hans kind och uppgivet säger han
- Va faan innan han med en bestämd hand greppar min nacke, och en annan målsäker hand trycker min kropp emot hans.
Allt rämnar, alla murar, allt försvar de senaste tre dagarna byggt upp.
Jag kan fortfarande inte korsa St Eriksbron utan att tänka på hur han även där, samma kväll, kysste mig hejdå i trappan ner mot pendeltågsstationen.
Om en söndagsmorgon
I morse vaknade jag av att Farlig låg och tittade på mig. Han hävdade att han hade gjort det i tjugo minuter och att han inte kunde fatta att han fick vakna med mig.
Det är alltid så, när vi sover tillsammans, att han vaknar före mig och beundrar min uppenbarelse tills jag känner av det. Ibland tar det tjugo minuter, en annan gång tog det nästan en timma.
När jag slagit upp ögonen börjar han med att föra sin nästipp över min hudyta, det är hans favorit- att andas in mig, och jag känner igen den välbekanta ilningen från mitt kön, han slukar min bröstvårta som ett gelehallon och börjar bearbeta min morgontrötta kropp med vana händer. Vi älskar, men inte lika hårt som vanligt utan lidelsefullt med starka strykningar, han avslutar, inte jag. Men av erfarenhet vet jag att det är värt att ha några innestående orgasmer med honom.
Över kaffe med smak av smörkola tittar jag rakt på honom och frågar varför han var tvungen att säga det där igår, det där om att vi kommit för långt för att ha en relation.
Det var en så onödig kommentar, att det aldrig blir ett 'vi' vet jag, det sårar bara att få det slängt i ansiktet.
-Förlåt.
Hans bruna ögon borrar rakt igenom mig, han vet vad jag menar. Han vet vad som gjort ont.
Sen äter vi under tystnad i några sekunder, bara för att snart diskutera smaken på kaffet. Som om all den här kärleken jag bär för honom i mitt bröst inte finns, som om vi har kommit dit vi är under hela det här året- och det är samma plats som när vi började.
Det är alltid så, när vi sover tillsammans, att han vaknar före mig och beundrar min uppenbarelse tills jag känner av det. Ibland tar det tjugo minuter, en annan gång tog det nästan en timma.
När jag slagit upp ögonen börjar han med att föra sin nästipp över min hudyta, det är hans favorit- att andas in mig, och jag känner igen den välbekanta ilningen från mitt kön, han slukar min bröstvårta som ett gelehallon och börjar bearbeta min morgontrötta kropp med vana händer. Vi älskar, men inte lika hårt som vanligt utan lidelsefullt med starka strykningar, han avslutar, inte jag. Men av erfarenhet vet jag att det är värt att ha några innestående orgasmer med honom.
Över kaffe med smak av smörkola tittar jag rakt på honom och frågar varför han var tvungen att säga det där igår, det där om att vi kommit för långt för att ha en relation.
Det var en så onödig kommentar, att det aldrig blir ett 'vi' vet jag, det sårar bara att få det slängt i ansiktet.
-Förlåt.
Hans bruna ögon borrar rakt igenom mig, han vet vad jag menar. Han vet vad som gjort ont.
Sen äter vi under tystnad i några sekunder, bara för att snart diskutera smaken på kaffet. Som om all den här kärleken jag bär för honom i mitt bröst inte finns, som om vi har kommit dit vi är under hela det här året- och det är samma plats som när vi började.
lördag 26 september 2009
Sms från Rätt
Rätt skickar:
Godmorgon min prinsessa! Hoppas du sovit gott, jag tar äntligen tag i saker och lördagsstädar min lägenhet. Hoppas du får en härlig dag, alla pussar!
Godmorgon min prinsessa! Hoppas du sovit gott, jag tar äntligen tag i saker och lördagsstädar min lägenhet. Hoppas du får en härlig dag, alla pussar!
Dagens sms
Farlig skriver en halvtimma efter att han lämnat min säng
Haha! Pappa ringde och hörde att jag satt i bilen. Var har du varit undrade han.
Ätit frukost med Svanka svarade jag. Fan vad svårt han hade för att inte fråga mer!
Det som gör mig lycklig i det här sms;et är att Farlig verkligen tydliggör min existens för sin far. Hans familj har små aningar om att någon kvinna finns i bilden, men han vill inte blanda in dem i vårat. (Jag skulle inte vara föräldrarnas förstahandsval)
Svanka skickar till Farlig:
Du kommer bli hemsläpad av ställets hetaste katt ikväll. Jag tror hon heter Svanka
Farlig skickar:
Lucky me. Har hört att Svanka har en alldeles gudomlig kropp.
Svanka skickar:
Vad föredrar du? Kort kjol eller jeansröv?
Farlig ringer mig någon sekund efter det här för att säga att han nästan satte sitt kaffe i halsen när han tänkte på mig i jeans.
Det blir nog jeans jag tar på mig.
Haha! Pappa ringde och hörde att jag satt i bilen. Var har du varit undrade han.
Ätit frukost med Svanka svarade jag. Fan vad svårt han hade för att inte fråga mer!
Det som gör mig lycklig i det här sms;et är att Farlig verkligen tydliggör min existens för sin far. Hans familj har små aningar om att någon kvinna finns i bilden, men han vill inte blanda in dem i vårat. (Jag skulle inte vara föräldrarnas förstahandsval)
Svanka skickar till Farlig:
Du kommer bli hemsläpad av ställets hetaste katt ikväll. Jag tror hon heter Svanka
Farlig skickar:
Lucky me. Har hört att Svanka har en alldeles gudomlig kropp.
Svanka skickar:
Vad föredrar du? Kort kjol eller jeansröv?
Farlig ringer mig någon sekund efter det här för att säga att han nästan satte sitt kaffe i halsen när han tänkte på mig i jeans.
Det blir nog jeans jag tar på mig.
Om varför jag är med Rätt
Det har nästan gått ett år och ändå är jag fortfarande med Rätt.
Många undrar varför, och förra höstens minnen svider fortfarande likt minnestårar bakom ögonlocken. De bilder jag fick uppmålade under alla de där samtalen vi hade raderades inte av bedyran av hans kärlek. Orden om att han visste om sitt felsteg men ändå var glad för det då det fick honom att inse hur mycket han älskade mig vägde inte upp de faktum att han ljugit för mig.
Många har frågat mig längst vägen varför jag inte är med Farlig.
De få som vet sanningen, och den hela sanningen, om vår relation säger att jag lyser upp när jag pratar med honom. Eller när jag pratar om honom. Eller om jag tänker på honom.
De säger att jag strålar.
Förut önskade även jag att jag var med Farlig. Inte så mycket att han var min, men att jag fick vara hans. Jag önskade det och investerade massor av kärlek i vår relation, men i slutändan så ville han inte. För nära sin skilsmässa. För bitter. För trött på tvåsamhet, även om han rådiggade alla stunder vi delade.
Igår när vi hade älskat med varandra sa han något som gjorde så ont. Vi låg på rygg och tittade på stjärnhimlen utanför mitt fönster, våra fingertoppar snuddade bara vid varandra och han tog till orda om relationer. Hur svårt det var att hitta någon som var intelligent, roligt, snygg och bra i sängen. Jag hävde upp mig på en armbåge och spände skämtsamt blicken i honom när jag frågade om vilken av dessa kvaliteer jag saknade.
Det blev tyst ett tag mellan oss.
Han säger utan omsvep
- Du har ju allt det där. Men vi har kommit varandra för nära för att ha ett förhållande.
Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till den meningen, så jag vände taggarna utåt och sa att visst, jag ville älska dig i början men nu skulle jag ALDRIG vilja ha förhållande med dig.
Jag vet att det sårade och det gjorde mig nöjd där i mörkret. Han började.
Farlig ägnar otroligt mycket tid åt att övertyga mig om hur jävla fantastisk jag är. Men i slutändan så känner jag bara att jag inte fantastisk nog. För han kommer aldrig ta mig i handen och hålla upp mig som sin partner.
Men som trofé, någon att hångla med i höstsolen, duger jag mer än utmärkt.
Men det är därför jag är med Rätt. För även om han sårat mig och jag har hämnats i tysthet så är han ändå rätt, och han vill vara med mig. Han är involverad i mitt liv och i motsats till Farlig som är involverad i mig.
Men det är farlig jag sms;ade tidigare, och det är han som bryter med sitt sällskap ikväll för att följa med mig hem.
Många undrar varför, och förra höstens minnen svider fortfarande likt minnestårar bakom ögonlocken. De bilder jag fick uppmålade under alla de där samtalen vi hade raderades inte av bedyran av hans kärlek. Orden om att han visste om sitt felsteg men ändå var glad för det då det fick honom att inse hur mycket han älskade mig vägde inte upp de faktum att han ljugit för mig.
Många har frågat mig längst vägen varför jag inte är med Farlig.
De få som vet sanningen, och den hela sanningen, om vår relation säger att jag lyser upp när jag pratar med honom. Eller när jag pratar om honom. Eller om jag tänker på honom.
De säger att jag strålar.
Förut önskade även jag att jag var med Farlig. Inte så mycket att han var min, men att jag fick vara hans. Jag önskade det och investerade massor av kärlek i vår relation, men i slutändan så ville han inte. För nära sin skilsmässa. För bitter. För trött på tvåsamhet, även om han rådiggade alla stunder vi delade.
Igår när vi hade älskat med varandra sa han något som gjorde så ont. Vi låg på rygg och tittade på stjärnhimlen utanför mitt fönster, våra fingertoppar snuddade bara vid varandra och han tog till orda om relationer. Hur svårt det var att hitta någon som var intelligent, roligt, snygg och bra i sängen. Jag hävde upp mig på en armbåge och spände skämtsamt blicken i honom när jag frågade om vilken av dessa kvaliteer jag saknade.
Det blev tyst ett tag mellan oss.
Han säger utan omsvep
- Du har ju allt det där. Men vi har kommit varandra för nära för att ha ett förhållande.
Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till den meningen, så jag vände taggarna utåt och sa att visst, jag ville älska dig i början men nu skulle jag ALDRIG vilja ha förhållande med dig.
Jag vet att det sårade och det gjorde mig nöjd där i mörkret. Han började.
Farlig ägnar otroligt mycket tid åt att övertyga mig om hur jävla fantastisk jag är. Men i slutändan så känner jag bara att jag inte fantastisk nog. För han kommer aldrig ta mig i handen och hålla upp mig som sin partner.
Men som trofé, någon att hångla med i höstsolen, duger jag mer än utmärkt.
Men det är därför jag är med Rätt. För även om han sårat mig och jag har hämnats i tysthet så är han ändå rätt, och han vill vara med mig. Han är involverad i mitt liv och i motsats till Farlig som är involverad i mig.
Men det är farlig jag sms;ade tidigare, och det är han som bryter med sitt sällskap ikväll för att följa med mig hem.
Om hur vi älskade första gången
Vi upptäcker att vi bor nära varandra och den där kvällen med vinet kommer Farlig över på kvällen och lämnar mig (orörd!) en halvtimma innan jag borde åka till jobbet. Vi har inte sovit, vi har bara suttit uppe och blivit chockade av varandra, sakta lärt känna varandra och diskuterat våra olikheter.
Han avslöjar att han beundrar mig.
Jag garvar rått och säger att det borde han.
Och även om den är speciell, den där första kvällen i min lägenhet, så är den inget unikum. För det var så vi började umgås, det var så vår saga började med samtal som varade fram tills femsnåret om morgonen då han tog sin skruttiga bil och åkte hem för att svida om till en ny dag på sin arbetsplats.
Ibland ringde Rätt under dessa samtal. Då gick jag in i ett annat rum, låtsades vara trött och sa att jag skulle sova.
Jag förstod inte varför han inte anade oråd, inte för att jag gjorde något med Farlig trots att det brände i fingertopparna efter att få röra hans utmejslade kind, men en kväll kröp det fram att Rätt var rätt med någon annan.
Med några andra.
Men han älskade mig trots alla oskyddade gånger han varit inne i andra kvinnor där borta, i utomlandet.
En kväll kröp det fram, bara sådär, att jag var älskad men han var inte trogen.
Det var en sådan kväll, när Farlig inte var med mig, en kväll när han var ute med Tysk och Göte, men jag sms;ade honom och det tog inte lång tid innan han låg vid min sida.
Vi pratade, han tröstade utan att veta anledning och vid något tillfälle får han sms av flickan han egentligen skulle träffat vilket han skrattar åt och visar mig. När jag lutar mig närmre för att läsa så kysser vi varandra helt plötsligt.
Han mun är hungrig, hans ena hand griper tag i min nacke, den andra lindar sig kring min midja och kräver utrymme. Jag far med snabba fingrar under hans vita linne, upp och ner över ryggen som känns sträv och hårig, hans hals pressas mot min näsa och mina luftvägar täpps till av hans parfymiga hud, hans puls har ökat och slår mot min mun.
I samband med att han skalar av mig de tunna lagret kläder jag har på mig mumlar han om hur länge han har längtat efter den här stunden, han borrar in huvudet i mitt rufsiga hår, han klär hela mig i kyssar och när vi avslutat att älska med varandra ligger vi kors och tvärs över ett landskap av svala lakan och stirrar med glansartig blick upp i taket.
Jag vet inte vad som hände, men det jag förlorade första gången jag såg honom vann jag tillbaka. Bara för att vakna nästa morgon av att han tittar på mig, och jag förlorar igen.
Han avslöjar att han beundrar mig.
Jag garvar rått och säger att det borde han.
Och även om den är speciell, den där första kvällen i min lägenhet, så är den inget unikum. För det var så vi började umgås, det var så vår saga började med samtal som varade fram tills femsnåret om morgonen då han tog sin skruttiga bil och åkte hem för att svida om till en ny dag på sin arbetsplats.
Ibland ringde Rätt under dessa samtal. Då gick jag in i ett annat rum, låtsades vara trött och sa att jag skulle sova.
Jag förstod inte varför han inte anade oråd, inte för att jag gjorde något med Farlig trots att det brände i fingertopparna efter att få röra hans utmejslade kind, men en kväll kröp det fram att Rätt var rätt med någon annan.
Med några andra.
Men han älskade mig trots alla oskyddade gånger han varit inne i andra kvinnor där borta, i utomlandet.
En kväll kröp det fram, bara sådär, att jag var älskad men han var inte trogen.
Det var en sådan kväll, när Farlig inte var med mig, en kväll när han var ute med Tysk och Göte, men jag sms;ade honom och det tog inte lång tid innan han låg vid min sida.
Vi pratade, han tröstade utan att veta anledning och vid något tillfälle får han sms av flickan han egentligen skulle träffat vilket han skrattar åt och visar mig. När jag lutar mig närmre för att läsa så kysser vi varandra helt plötsligt.
Han mun är hungrig, hans ena hand griper tag i min nacke, den andra lindar sig kring min midja och kräver utrymme. Jag far med snabba fingrar under hans vita linne, upp och ner över ryggen som känns sträv och hårig, hans hals pressas mot min näsa och mina luftvägar täpps till av hans parfymiga hud, hans puls har ökat och slår mot min mun.
I samband med att han skalar av mig de tunna lagret kläder jag har på mig mumlar han om hur länge han har längtat efter den här stunden, han borrar in huvudet i mitt rufsiga hår, han klär hela mig i kyssar och när vi avslutat att älska med varandra ligger vi kors och tvärs över ett landskap av svala lakan och stirrar med glansartig blick upp i taket.
Jag vet inte vad som hände, men det jag förlorade första gången jag såg honom vann jag tillbaka. Bara för att vakna nästa morgon av att han tittar på mig, och jag förlorar igen.
Sms igår.
Svanka skriver:
Jag minns känslan efter att vi älskat första gången, när vi båda låg utslagna över min säng och bara What the fuck was THAT? Minns att jag tänkte att det här var en one-time-only-känsla men varje gång jag ser dig är jag glad att jag hade fel.
Farlig skriver:
Eller hur. Jag kommer ihåg tidigare den kvällen att jag sade till Göte att det var trist att du var hemma och jag ville träffa dig. Precis efter det sms;ade du mig och ville ses. Ett par timmar senare låg vi där på din säng och jag beundrade varje vinkel av dig. Det vart en overklig vecka.
Jag minns känslan efter att vi älskat första gången, när vi båda låg utslagna över min säng och bara What the fuck was THAT? Minns att jag tänkte att det här var en one-time-only-känsla men varje gång jag ser dig är jag glad att jag hade fel.
Farlig skriver:
Eller hur. Jag kommer ihåg tidigare den kvällen att jag sade till Göte att det var trist att du var hemma och jag ville träffa dig. Precis efter det sms;ade du mig och ville ses. Ett par timmar senare låg vi där på din säng och jag beundrade varje vinkel av dig. Det vart en overklig vecka.
Om hur jag sögs in i ett svart hål
Kanske ska jag börja från början, början som var ett år sedan, ska jag verkligen börja där?
Det här skriver jag för att inte glömma, för att hålla fast i de små detaljer som börjar suddas ut i kanterna, detaljer som jag vill ha kvar i mitt hjärta, i mitt minne. Detaljer som att vi, första gången vi hälsade på varandra, höll kvar handslaget lite längre än vad som är politiskt korrekt.
Och att två brunnsdjupa ögon mätte mig med den där slående blicken jag kommit att älska, att beundra, att ständigt vilja möta.
Vi var kollegor.
Han var bitter.
Jag var upptagen. Så upptagen att jag borde ägnat min tid åt att vara himlastormande kär och förälskad men inte tillräckligt upptagen för att föremålet för den här förmodande känslostormen skulle fly landet och jobba väldigt många mil ifrån mig.
Men ändå. Jag var med Rätt.
Det hade gått några dagar på mitt nya jobb.
Ni vet hur det är, man hinner aldrig hälsa på alla första dagen utan ägnar sig åt att samla intryck och kunskap om vad det är man ska göra. Det var därför som det inte blev förrän dag tre som hela hans gestalt tornade upp sig framför mig och han rev mina murar genom sitt syrliga leende. Jag försökte avväpna honom med att se sval ut, det var som att han utstrålade ett intensivt hat mot mig, men vi sa bara våra namn och gick åt varsitt kontor i den långa lokalen.
Det hela började en kväll då vi jobbade över, som så många andra dåliga ideer skedde även den här på övertid. Vi blev lämnade ensamna med något projekt vi skulle jobba på och nyfikna som vi var på varandra var arbetsprat snabbt avklarat och i samband med att oktobernatten sänkte sig över Stockholm satt vi och pratade med full intesitet om alldeles för privata saker.
- Jag är bitter, säger han och ler avogt. Ser du det här, säger han och pekar på hjärtat. Här finns bara ett svart hål.
Han berättade om sin situation, om att vara nyskild och ha misslyckats med något han trodde på. Jag var förlorad, inte för att jag sökte någon nyskild utan för att han involverade hela sin personlighet när han talade.
Han var Farlig.
Plötsligt ropar verkligheten och hemmet, jag måste rusa och lämnar honom för att avsluta allt pappersarbete. Men kan inte hålla mig utan skriver till honom på kvällen, det visar sig att vi är grannar och han kommer över på ett halvt glas vin.
Och har med sig en matlåda.
Till mig.
Det här skriver jag för att inte glömma, för att hålla fast i de små detaljer som börjar suddas ut i kanterna, detaljer som jag vill ha kvar i mitt hjärta, i mitt minne. Detaljer som att vi, första gången vi hälsade på varandra, höll kvar handslaget lite längre än vad som är politiskt korrekt.
Och att två brunnsdjupa ögon mätte mig med den där slående blicken jag kommit att älska, att beundra, att ständigt vilja möta.
Vi var kollegor.
Han var bitter.
Jag var upptagen. Så upptagen att jag borde ägnat min tid åt att vara himlastormande kär och förälskad men inte tillräckligt upptagen för att föremålet för den här förmodande känslostormen skulle fly landet och jobba väldigt många mil ifrån mig.
Men ändå. Jag var med Rätt.
Det hade gått några dagar på mitt nya jobb.
Ni vet hur det är, man hinner aldrig hälsa på alla första dagen utan ägnar sig åt att samla intryck och kunskap om vad det är man ska göra. Det var därför som det inte blev förrän dag tre som hela hans gestalt tornade upp sig framför mig och han rev mina murar genom sitt syrliga leende. Jag försökte avväpna honom med att se sval ut, det var som att han utstrålade ett intensivt hat mot mig, men vi sa bara våra namn och gick åt varsitt kontor i den långa lokalen.
Det hela började en kväll då vi jobbade över, som så många andra dåliga ideer skedde även den här på övertid. Vi blev lämnade ensamna med något projekt vi skulle jobba på och nyfikna som vi var på varandra var arbetsprat snabbt avklarat och i samband med att oktobernatten sänkte sig över Stockholm satt vi och pratade med full intesitet om alldeles för privata saker.
- Jag är bitter, säger han och ler avogt. Ser du det här, säger han och pekar på hjärtat. Här finns bara ett svart hål.
Han berättade om sin situation, om att vara nyskild och ha misslyckats med något han trodde på. Jag var förlorad, inte för att jag sökte någon nyskild utan för att han involverade hela sin personlighet när han talade.
Han var Farlig.
Plötsligt ropar verkligheten och hemmet, jag måste rusa och lämnar honom för att avsluta allt pappersarbete. Men kan inte hålla mig utan skriver till honom på kvällen, det visar sig att vi är grannar och han kommer över på ett halvt glas vin.
Och har med sig en matlåda.
Till mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)