Om that place between sleep and awake.

Han tittade på mig ibland. Stirrade.
Och jag låtsas att jag frågar varför?
Här är hans svar:
För att du är overklig, du är den mänskliga motsvarigheten till en svart katt. Sättet du smyger emot mig är lika oroande som fascinerande, jag känner att jag står som i en vägkorsning med det onaturliga- med kärlek om du så vill. Du är bisarr, men bekväm, nästa steg i evolutionen kanske? Och jag vet inte vad jag ska göra med dig. Allt jag vet är att ditt spinnande är midsommarnatten och din lycka är hypnotisk. Att dela ditt sällskap tyder på att jag antingen är psykiskt labil eller extremt lyckligt lottad. 
Det känns som om att du dagligen är hängiven det onaturliga, att tala utan ord eller om det är dansaren i dig som ständigt tvingar dig upp på tåspetsarna, ja, du dansar hela tiden. Till rytmen av världen, till takten av staden och dina nyckelben bönfaller mig om att dansa med dig
Jag vill ge dig en viloplats, där du kan vila ifrån allt. Vila ifrån att vara vacker. Och du pratar konstigt! Orkestrerat, koreograferat och rytmiskt, en slags oral tango, ska jag anta att det är meningen? Är det för att du är tekniskt otränad för tal men är bra på att lyssna? Men det är ok, du behöver inte vara vettig.
När du önskar mig godnatt får jag gåshud, det vardagliga och mondäna finner du helt fascinerande samtidigt som du med vördnad ser på balansen i stormens öga. Jag stirrar för att du ger mig chansen att rusa genom en värld, mer magisk än vad jag någonsin kunnat ana och jag undrar om jag förtjänar det. 
Du förkroppsligar ebb och flod mellan en väletablerad fåfänga och djupet av din själ, en krossande osäkerhet, självklart, men du är tuff och blyg, glamourös och svettig, allt mellan lagren av alla dina rustningar. Och jag vet, vet att du vill ha allt, men någonstans där så vill du ju även ha mig.
Så därför stirrar jag.
Det känns som om att du är kär i mig, kär i musiken jag gör. Musiken vi gör. Du går i takt med mig, du ber mig ibland gå långsammare bara för att vi ska hålla samma rytm, och du tillträder mina rörelser och manér, gör dem till dina. Du absorberar mig ljudlöst när DU observerar mig, när du stirrar på mig får jag en sensuell inspiration, en motivation. Du säger att mina brister är konstnärliga och du belönar dem. Ärret på min kind, det har du kysst. Min nattliga ångest, den tar du hand om. Min vilja att fly, och du springer före. Det känns som om du känner igen mig på min asymmetri, på min konstighet. My insanity moves you! Jag stirrar för det känns som om att du uppskattar min närvaro på ett sätt jag aldrig tidigare känt. 

Det blir tyst väldigt länge efter det.

Om en snäcka

Söker du mig fortfarande?
Jag undrar, jag ser inte. 

Jag känner inte längre, vilsen i den fullständiga avstängdheten. Jag vet, det är sorgligt- jag har skapat den själv.
(Om jag gav dig mitt mörker så skulle du drunkna)

Svanka försvann när du klev in.
Jag älskar att du inte accepterar ytan, hatar att jag är som en rädd snigel varje gång jag släppt in dig lite längre. Har du petat på en vinbärssnäcka någon gång? Att en så långsam skapelse kan vara så snabb att dra sig in i det där lättkrossade skalet.
Men Svanka försvann, mitt innersta- du ändrade det.
Jag tänkte förut att du fick det, att mitt innersta landade på dig och blandades med ditt och det gjorde oss eviga. Men jag är lycklig över att du inte är uppblandad.
Du är komplett och jag kommer älska dig i din form tills den dag jag slutar andas.
Jag kommer älska små detaljer i ditt utseende. Den du har varit. Den du är. Den du kommer bli.
Stora bitar av din person, när du ogillar dig vill jag övertyga dig om motsatsen.
Du har ändrat mig. Du har påverkat mig. Du har skapat mig.

Du sa mitt namn någon gång, sådär i förbigående. Inte mitt smeknamn, inte ditt namn på mig. Mitt namn som mina föräldrar gav mig.
Det är en fastfrusen minnesbild på min hinna, ljudet av mig i din munhåla- den kompletta avslappning som löpte från skallrosett till hälben och det strålande leendet som målades upp i mitt ansikte.
Du gör sådant för mig, du gör mig sådan.

Min yttersta lycka, mitt finaste rum.
Min vackraste plats, den dödar dig. 

Förlåt.

Om insläpp

Jag behöver dig nu.
Jag behöver att du sitter på min sängkant och låter mig vaporisera, krevera, försvinna för att finnas ett litet tag till. Din hand på min panna, din svalkande hand som låter min svidande ryggrad växa fram.

Det nedsläckta omger mig, jag låtsas att du lägger dig bredvid mig och håller mig så hårt att jag inte kan andas- för varje andetag svider. Jag behöver att du är här hos mig och är tyst, att du gör avkall på allt du vill veta och är för mig, bara för mig. Inte för att du vill det, utan för att jag vill det. Behöver det. Behöver dig. En pelare. Så jag kan få utnyttja din tysta styrka till helt egoistiska mål, så jag kan, bara för en natt, få sova utan hjälpmedel.
Du ligger så nära mig, jag känner hur du drar med läpparna längst med fjunen mot min nacke, du lättar på ditt grepp, dina fingrar söker mina och skapar den fläta de lärt känna under den millisekund vi delat.
Kanske noterar du att min kropp blivit mindre, jag reagerar på tyngden från din arm. Försöker hämta andan när du grötigt säger åt mig; kom, lägg dig på mitt bröst.
Jag är apatisk men jag gör som du säger, mitt öra skapar ett slags vakuum mot din bringa, ett vakuum som fylls med dina hjärtslag- perfekt synkade mot din halspulsåder där mina fingrar nu vilar.

Vi säger inte så mycket, jag gråter lite mot din nakna hud.
Det är få gånger du sett mig gråta, jag är helst ensam när jag gör det och då gråter jag mycket. Jag gråter när jag ser en fin bild, eller om en bok har ett vackert slut. Kanske när jag ser ett tänkvärt citat på internet, tårarna dansar över kindbenen. Jag gråter, jag är en gråterska.
Men framför dig, framför andra, så gråter jag på insidan och mitt yttre visar en sammanbiten min.
Det är en låsning, jag vet. Till och med mitt pundar-ex kunde försöka ruska tag i mig och skrika åt mig; släpp in mig! släpp in mig i din sorg! Såhär i efterhand så är det nog det finaste han sagt till mig.
Men jag klarar det inte, känslan av att ha någon så totalt insläppt där i det sorgsna, jag är för feg. Det är mer än naket, det är avklätt.
Men i natt, i kväll. Jag behöver dig. Behöver att du kysser mina skuldror, viskar det blir bra, det blir bra utan att veta vad du lovar. Jag vill att du övertygar mig, igen och igen, det blir bra.
Och när jag tyst viskar att du inte vet något alls, så vill jag att du svarar att jag vet allt.
Allt vet du.
Och att du övertygar mig igen, med de medel du behöver.
Jag behöver dig nu, jag behöver få älska dig. Jag behöver få lova dig en evighet med min tystnad, ett för alltid med mina tårar.

Men frågan stannar, den stannar hos mig. Allt jag vill berätta, det stannar hos mig.

Om nytt mjöl.

Jag önskar jag kunde säga att det gjorde ont att älska dig.
Men det gör det inte.
Det är underbart.
Det är uppfyllande, magiskt, helt, rent, otvunget, självklart, oundvikligt.

Du förstår inte, du får aldrig förstå det, men min kärlek till dig är min frälsning.
Det är svårt att hålla tillbaka leendet, och skrattet som porlar fram när jag äter av den förbjudna frukten. Så det blir tårar istället. Men det är lyckliga tårar.
Jag lovar.

Jag lovar.

Kanske att jag lovar.

Det fanns inget sätt runt dig, så jag fick gå igenom dig.
Och nu ska vi fortsätta så, fast med ryggarna åt varandra- åt varsitt håll.
Det gör ont- att låta dig slita dig ifrån mig.
Inte älskandet.
Det gör ont att försöka vara något sånär rättvis, men du vinner i slutändan. Det lovar jag.
Det lovar jag mig själv.

Du vinner för du har allt av mig- förutom en fysik.

Har du fångat en fjäril någon gång?
När jag var yngre gjorde jag det ofta, kupade händerna över en blomma och drog med mig en ömtålig, paniskt fladdrande varelse. Vingarna var alltid täckta av ett tunt, tunt lager med vad jag då trodde var mjöl.
Ett magiskt mjöl som fick dem att flyga!
Så jag fångade dem, en efter en och strök girigt med fingrarna över vingarna- en dag skulle jag lyfta, fick jag bara tillräckligt.
Du.
Du är mjöl.

Du sa någon gång att det var unikt med mig, för jag släppte in folk.
Folk.
Älskling, ibland kan du inte läsa mig alls.
.

Om att han sa, hon sa, dem sa, vi sa.

Den skrämmer mig.
Din kyla.
Och nu har den gripit tag som ett lager frost kring mitt hjärta som frenetiskt kämpar för att kunna fladdra vidare. Djupa, mörkröda slag. Långt där i mitt inre.
Natten är så magisk där jag är, två människors kärlek befästes med en brännande septembersol över skuldrorna tidigare, men nu ligger mörkrets svala löften som en fuktig dimma över världen.
Jag har skrattat så mycket ikväll, fotsulorna uppslitna av barfotadans, sinnet förvirrat av ädla bubblor. Och jag kan äntligen, äntligen ringa dig.
Mitt enda medel att nå dig i natt, en liten telefonlinje.
Min räddning!

Men du är kall.
Och jag säger kanske något, något och ler. Jag tänker att nu hör du hur jag ser ut, nu hör du mitt leende. Nu ser du mina ögon, fast du är så långt borta.
Och jag, tror du ska skojar, för du säger något i stil med att om jag säger så, så lägger du på!
Och jag, som den idiot jag så ofta upptäcker att jag är, fnissar försiktigt och ska säga: lägg på om du kan, jag klarar aldrig av att göra det! 
Som för att bekräfta dig.
Som för att från det avstånd jag befinner mig på låta dig veta att jag är på en fantastisk bröllopsfest, med mat och skratt och dans- men lyckan är med dig i luren, med mig uppkrupen på en liten stubbe i koboltblå klänning och en klacksko utöver denna värld.
Men hör du ens det?
För samtalet är brutet sedan länge.

Nu var det så länge sedan.
Och älskling, jag är så kall.
Nattsudd, som skapar. Det är vackert.
Men när det raderar- så är det ingenting.