Om en snäcka

Söker du mig fortfarande?
Jag undrar, jag ser inte. 

Jag känner inte längre, vilsen i den fullständiga avstängdheten. Jag vet, det är sorgligt- jag har skapat den själv.
(Om jag gav dig mitt mörker så skulle du drunkna)

Svanka försvann när du klev in.
Jag älskar att du inte accepterar ytan, hatar att jag är som en rädd snigel varje gång jag släppt in dig lite längre. Har du petat på en vinbärssnäcka någon gång? Att en så långsam skapelse kan vara så snabb att dra sig in i det där lättkrossade skalet.
Men Svanka försvann, mitt innersta- du ändrade det.
Jag tänkte förut att du fick det, att mitt innersta landade på dig och blandades med ditt och det gjorde oss eviga. Men jag är lycklig över att du inte är uppblandad.
Du är komplett och jag kommer älska dig i din form tills den dag jag slutar andas.
Jag kommer älska små detaljer i ditt utseende. Den du har varit. Den du är. Den du kommer bli.
Stora bitar av din person, när du ogillar dig vill jag övertyga dig om motsatsen.
Du har ändrat mig. Du har påverkat mig. Du har skapat mig.

Du sa mitt namn någon gång, sådär i förbigående. Inte mitt smeknamn, inte ditt namn på mig. Mitt namn som mina föräldrar gav mig.
Det är en fastfrusen minnesbild på min hinna, ljudet av mig i din munhåla- den kompletta avslappning som löpte från skallrosett till hälben och det strålande leendet som målades upp i mitt ansikte.
Du gör sådant för mig, du gör mig sådan.

Min yttersta lycka, mitt finaste rum.
Min vackraste plats, den dödar dig. 

Förlåt.