Om fåfänga

Bara. Bara.
Alltid så bara.
Livet vore bättre om bara inte var epitet, men det är det och det är hennes.
Och hon är jag.
Bara jag.

Jag hittar mig igen på botten av mig själv, det är aldrig riktigt meningen att hamna där, jag trivs inte. Det är inte hemma. Inte för att det är mörkt, tvärtom, det är glitter.
Sämsta tänkbara variant av Svanka, den mest strålande, den vackraste. Den roligaste, den med ett leende som ett fyrverkeri och ett pärlhalsband av fnitter.
Kanske den farligaste och mest magiska, den som maniskt läser av varje rum hon hamnar i.
I glittret, där rämnar jag aldrig. Det finns inte plats för det. 

Farligs beundrande blick, vi är mitt i allt när vi äter middag.
Det blir hans, alltid lika sträva, händer som får foga samman mig igen. Alltid lika övertygad om min skönhet, alltid lika fascinerad av mitt intellekt.
-Varje gång Svanka. Varenda jävla gång!
Han mumlar grötigt mot mig; har jag pussat dig här? 
Vi handlar om vinklar och ljusreflektioner, han trycker läpparna mot min axel och jag vrider huvudet mot hans panna. Det är en ny ömhet som dansar mellan oss.
Jag njuter den i sekunds hundradel innan jag hivar upp mig, drar på mig hans kalsonger och med håret på ända börjar leta efter något som kan tjäna till frukost.
-Har du några frön? 

Det blir tyst ett par sekunder innan han börjar asgarva.
Jag vet inte vad som är så kul, men jag skrattar också, bra länge, innan jag blir en boll i mot hans bröstkorg.
-Är du fri än? Är han borta? 
Frågan är så försiktig och hoppfull att jag undrar vem det är jag ligger bredvid. Så långt ifrån min Farlig, han vill verkligen veta.
-Har jag lyckats älska bort honom? 

Jag tystar honom, ingen av oss är redo för svaret.