Om att vi snart börjar livet.

Rätt och jag har slutat räkna dagar.
Nu räknar vi timmar, och i takt med att allt grus från Stockholms gator sopas bort kommer våren. Och med våren kommer tiden som är våran, det är nu han lämnar Utlandet.
Det är nu han packar hela volvon full med detaljer från hans liv där borta för att föra in dem i vårat, gemensamma, här hemma.
Det är nu han ger mig all kärlek som han tycker jag förjtänar och det är nu han författar ett mail till mig, där han säger att han alltid sett mig men inte kunnat ge mig så mycket som han velat.
Men han tänker börja nu.

Och min telefon plingar till allt oftare med hans sms, likaså min mailbox. Plötsligt läser han mina tankar i min öppna blogg, och diskuterar dem med mig på kvällen.
Sakta ger han mig allt det där, som utan annan ursäkt än avståndet, försvann ifrån våran samvaro. Sakta kommer den rutinen vi hade tillbaka och jag litar på honom när han säger att det bara finns Svanka nu. Så jag tror, att sakta har tilliten kommit den med.
Och jag ska ge den tillbaka, för jag vill att han ska lita på mig när jag säger att det bara finns Rätt.
Även om en nagel i mitt hjärta vet att jag ljuger, så vill jag kunna säga det och vara ärlig.

Och innan vi lägger på luren efter vårat två timmar långa godnattsamtal, så ber han mig att låta bli att ta det där p-pillret.
Och jag blir varm, och tänker på Eldklot. Jag ler med hela kroppen och säger ok.
I mörkret somnar jag med vetskapen om att det är min tredje sista natt utan hans kropp vid min sida, och just när jag somnat, ja just precis då, sms;ar Yvig och vill äta soppa med mig idag.
Och jag tänker att en middag är väl inte så farlig?

Om ett alternativt slut.

Världen blir overklig på ett ögonblick, jag vet inte det exakta klockslaget när det slår om men jag vet att det händer.
Jag vet att det sker när jag ligger på rygg och tittar upp i hans ögon, jag vet att det sker när han kysser mig, kysser mina läppar, mina kinder, min hals och mina nyckelben.
Jag vet att det är sanning, jag vet att det är på riktigt, men det är overkligt.

Min puls fryser och eskalerar om vartannat, jag trycker honom nära, drar mig intill honom, grabbar girigt tag i hans korta svarta hår. Jag låter hans hud lägga sig mot min, jag låter hans tyngd falla som en skugga över min kropp.
Han har en hand bakom min nacke, han har mig i ett fast grepp och ett stadigt tag och han tvingar sig så nära att jag inte kan låta bli att kyssa honom tillbaka.
Mot min högra axel mumlar han förtvivlat, att det inte går att komma närmre, trots att det inte finns något som helst mellan oss.
Nakna, ihoptrasslade, trasiga men hela. Vi är vilda och självklara, det finns inget stopp. Mitt hårsvall får blöta tåtar av lackande svett, min bröstkorg glänser i skenet från Tv;n som fortfarande står på.
-Har du saknat mig? frågar jag och undrar hur min röst kan låta så klar när mitt sinne är så grötigt. Hur min röst kan förvandlas till en knivskarp egg och skära sönder stämningen.
Vår låtsasvärld blir fredagskväll i verkligheten.
Han stannar upp en millisekund och jag fasar att all magi är borta, jag fasar att denna makabra stund är förbi.
- Ja.
Han säger bara ja och börjar kyssa mig långsamt långsamt.
Vi är tysta och hör bara rytmen av våra kroppar, han mumlar inget på ett tag innan han börjar igen.
-Jag har saknat dig Svanka, det finns ingen som du. Jag har saknat dig. Jag har saknat dig.
Han är förtvivlad och hans röst går upp i falsett.
Jag har saknat dig! Vill du att jag ska ha saknat dig? Vill du veta min saknad? Lyssna... Jag sträcker mig fortfarande efter din kropp i mörkret och vet att du inte är där, jag har fortfarande din jävla tandkräm i mitt skåp ifall du kommer och sover här. Jag kan inte komma runt dig, jag kan inte komma förbi. Jag har saknat dig, jag har saknat dig.
Du är överallt, du har hårspännen i mina örngott, du har hårstrån som är på min hårborste. Du har din doft som förintar mig varje gång jag känner den, på tunnelbanan, på kontoret. Det är aldrig du. Jag saknar dig, jag saknar dig som fan.

- Så du har saknat mig?
- Ja.
- Bra.

Och plötsligt är det våran låtsasvärld igen, plötsligt så älskar han med mig hårdare än förut och om jag inte visste bättre så skulle jag förväxla en droppe svett från hans tinning med en tår.
-Jag har saknat dig också viskar jag mot hans ansikte och han spänner ögonen i mig och knullar mig tills jag kommer.
Jag kan inte vika för hans blick och kämpar inte emot heller när jag når extas.
Han är nöjd och säger att det är fantastiskt att se när det går för mig.

Och klockan blir mycket, vi kramas i en halv livstid, en halv sekund, ett halvt ingenting innan jag samlar ihop mina saker och ska gå.
- Ska du verkligen gå? frågar han och med ett bländande leende säger jag
- Jag ska verkligen gå.

Om att Farlig är farlig.

Det ligger en vårspänning över fredagsnatten, mitt hår är samlat i en stram hästsvans, mina byxor är svarta med breda skinndetaljer och jag har en tröja som visar precis lagom mängd silikonbröst för att vara trevligt provocerande. I urringningens klyfta dinglar det städiga smycket, älvan ur en disneyfilm med vingar som gnistrar.
Jag ska ut med en tjejliga men någonstans på vägen bestäms det att jag ska äta middag med Farlig innan.
Älskade Farlig.
Jag vet inte varför vi bestämmer oss för att ses, vår kontakt har varit obefintlig den senaste tiden och hans närhet har fattats mig i fyra månader. Så mycket har hänt, han har skaffat ett nytt hem och det är det han vill visa mig. Be om mina råd som inredningsarkitekt, be om mina åsikter som ärlig vän.

Taxichaffören som kör mig dit bjuder mig på en kaka och säger att jag strålar. Han undrar vem jag ska träffa och pratar med en annan melodi än vad jag gör. Han kommer från Prag och är efter fem minuters bilfärd med mig, övertygad om att jag kommer vinna Nobelpris en vacker dag.
- Svanka säger han innan jag betalar. Jag ska komma ihåg ditt namn!

Vidare så tycker han att Farlig ska komma och öppna bildörren åt mig, Farlig som står cirka 50 meter bort, och hysteriskt börjar han tuta och blinka, varpå jag ser mitt sällskaps gestalt börja röra sig mot oss. Det är mörkt och dålig belysning, men jag ser hans bländvita leende och knivskapa blick ändå.

Vi köper thaimat och vi skrattar och bubblar som om fyra månader var fyra timmar, inga trådar tappas när vi är med varandra. Inga hål finns, förutom det i hans bröstkorg.
I samma sekund som jag ställer ner min väska i hans hall, i hans hem, så ser jag hur han förvandlas till en valp som vill ha beröm. Hur osäker han plötsligt blir över vad jag ska tycka om hans bostad, hur viktig min åsikt är för honom.

Farlig är fortfarande Farlig. Och han är farlig, för han fyller fortfarande hela mig.
Sida vid sida tittar vi på något som går på tv och min festkväll känns långt borta. Jag är redan berusad, jag är redan betagen. Inget kommer toppa den här kvällen, vad jag än skulle komma att göra.
Med näsan djupt begravd mot hans pulsåder drar jag in den doft som är hans.
Han tar tag i mitt lilla ansikte med hans stora, sträva händer. Tittar mig rakt i ögonen och säger att jag är perfekt.
Och det är där vi slutar, det är där jag torkar en patetisk tår från ögonvrån och samlar ihop mina saker.

-Hur kan du gå? Hur kan du försvinna?
- Jag måste.
- Det känns fel att du går.
Min tystnad.
- Jag önskar att du stannade.

Vi kramade varandra länge, länge.
Hissdörren delar på oss och jag blixtrar iväg ett leende, vill att han ska skratta, säger något kul. Han ler, men det når inte ögonen.
I taxin kommer ett sms, med orden vi alltid säger till varandra när vi blir så intensiva att vi inte har något annat att säga.

Fan Svanka...

Om att växelvis vakenhet.

Jag hoppar upp på hans nakna rygg likt en kattunge, och lägger min precis lika nakna överkropp mot hans.
-Jag ska ta dig! spinner jag.
Ett par sekunder för länge är han tyst innan han svarar.
-Du har mig.

Det var aldrig min mening, att jag skulle ha honom, och det är inte första gången han antyder det kommer jag på nu, så många timmar senare.
Vi har inte älskat med varandra, men vi har sovit- sovit oss rusiga.
Och där, med sängvarm hud mot sängvarm hud så har vi varandra så som ingen annan kommer få oss.
Jag förstår hans förvirring, jag lindar en blond lock mellan mina fingrar och ler åt den. Han kastar frågor mot mig, vill att jag lindrar hans undran, han säger tusen ord på samma gång och jag fångar upp dem alla i en fjärilshåv men bryr mig bara om dem som betyder minst.
Frustrerat säger han det igen.
-Du har mig.
Du har mig i en liten ask.

Jag somnar mot hans sköra axel, trasslar in mina fingrar i hans bröstkorg. Hans handflata har ett stort ärr som löper tvärs över, det känns ofta strävt mot min rygg när han smeker den.
Jag tycker det är vackert, med ärret.
Men han säger att han hatar det. Han säger att han hatar allting.
Jag kysser hans ögonlock, och vi somnar igen.

Om en hemlighet

Med stora svajande ark, fyllda av planritningar och tre meter höga fönster, sitter vi tillsammans och flyttar imaginära väggar. Vi tittar på skåpluckor och socklar, golv, tapeter. Vi drömmer, vi skapar ett mentalt hem och lämnar min dotter på den mentala förskolan vägg i vägg.
Jag tänker att vi är lyckliga och vi är på väg. Han kontrar med
- Vi säger väl inget till någon ännu?

Det är som om mitt hjärta skrynklas ihop och glider ner en våning.
Lurig är det första som ploppar upp i mitt huvud, det är Lurig han vill hålla det här ifrån.

Men jag tänker inte ens yppa min misstanke, jag sväljer ner den med en ordentlig klunk Riesling och håller med.
Och försöker göra en lista över de fördelar som finns med att låta bli att säga att vi köpt drömlägenheten.
Men det är svårt, och det tar emot- för det är information som jag vill dela med hela världen.

Om en gräddvit papperslapp

Gräddvitt papper.
Två rader tejp.
Neongrön penna.

Det är när jag står och väntar på hissen som jag upptäcker det här fantastiska.
Det här som får mig att le så stort att jag nästan smäller till idioten på andra sidan spegeldörren.
Det är är när jag står och väntar på hissen jag noterar att Rätt satt upp sitt efternamn jämte mitt på ytterdörren.
Vi ska verkligen leva ihop, han och jag.
Vi ska leva ihop i denna förortstrea i väntan på vår nyköpta lägenhet i En Annan Stad. För ja, i helgen var vi där, i Den Andra Staden och blev förälskade i skalet av ett nybygge med fyra meter takhöjd och tre meter höga fönster. Varenda dammig bit av de där 114 kvadratmetrarna olagd parkett fick planer och varje ouppbyggd vägg kunde vi tänka oss tapetsera. Och måla. Gnabbas om detaljer och vara lyckliga.

Jag är himlastormande lycklig, men varje gång jag försöker skriva om det så blir det bara sakliga ord. Konstaterande ord, att ja, så är det.
Vi ska flytta ihop. Sen ska vi resa. Sen ska vi resa igen. Och sen ska vi förorten ett tag. Och sedan bo i drömlyan. Och sedan...
Varför hittar jag inte de spiraliserande orden när det handlar om det här, jätteklivet i mitt liv?
Kanske för att jag försöker?

Om paradiset

Vid något tillfälle nämner jag att jag vill åka bort.
Någon vecka senare står Rätt framför mig med tre biljetter till paradiset i dess renaste form i sin hand. Tre biljetter; Rätts. Svankas. Och Dotterns.

Vid något tillfälle nämner jag att jag vill åka bort, i ett mail, ett simpelt mail.
Glöd svarar att han vet en lägenhet i Warzawa.
Och att det är smutsigt, men vi kan få låna den.
Och plötsligt är jag förvirrad och vet inte riktigt vad ett paradis är.

Jag har inte berättat om Glöd, eller hur?
Första gången jag såg honom var vi sju år.
Vi gick i parallellklasser och det sved i mig att vi aldrig skulle sitta bredvid varandra i skolan.
Första gången han såg mig var 20 år senare, när jag stod med ett utslitet hjärta då Rätt valt att lyssna på Lurigs önskan om att inte vara med mig.
Det var då han såg mig, när min övervägande känsla var 'värdelös' stod han återgien där och utmanande mina blåa ögon med sina ogenomträngliga bruna.

Glöd och Svanka.
Egentligen är jag inte så dum, att jag för en sekund tror att barndomens drömmar kommer mynna ut i ett fyrverkeri av känslor, men vi har alltid haft det där suget, det bitterljuva som Fröken Framtid kommenterar under mitt inlägg om Fjun.
Det där svidande som gör att vi är så otroligt lyckliga med varandra, just för att vi inte varit med varandra. Och det ska fortsätta så. Det ska det.
Men jag kan tänka att jag älskat honom 21 år, jag kan tänka att han älskat mig lika länge. Och jag kan tänka på hur enkelt det skulle vara, vi som inte bara delar vänner och bakgrund, utan kultur och respekt. Han skulle inte ha något ex vid namn Lurig, eftersom han, med ett snett leende, alltid hävdar att han väntar på mig när flickvänner kommer på tal.
Förmodligen åker vi inte till Warzawa, men den där smutsiga lyan... det är bra att veta att den finns där.

Om att säga hejdå.

Avskalad alla dina lager ligger du naken på min säng. Utslagen med blicken fäst i taket och jag får själv jobba för att pressa in mig i de utrymmen din vita kropp erbjuder mig.
Ett virrvarr av ljusstrålar dansar över den tomma canvas som är din hud, ljus som bländar mig och jag måste blunda för att inte låta verkligheten komma ikapp.
Blunda för att inte uppleva hur du med en disträ puss på min panna knäpper på dig dina kläder och lämnar mig.
Du förbryllas hur min närhet är som en sval hand på din heta panna, du förvillas av mina skratt som pärlor på en tråd. Du förvandlas efter att vi älskat och i en rytm som inte är din ramlar osammanhängande meningar ur din mun.
Vad pratar du om, Älskling?
Och vad vill du ha för svar?

Precis innan du ska trycka ner handtaget till min ytterdörr vänder du dig om och kysser mig rufsig. Du frågar om jag är kall.
Jag svarar att jag alltid fryser.

Om att se på situationer olika

Det var länge sedan jag tänkte på Fjun.
Fjun som kanske var den första som var beredd på att skrapa på min skimrande yta med en övertygelse om att jag glittrade precis lika mycket på insidan.
Och förblindad av just denna övertygelse så kunde han inte se den svarta sörja som började läcka ut ur det hål han skapat.

Vi träffades, men vi möttes aldrig.
Han hittade mig via mina ord och hade bestämt sig för att det vilade någon form av skönhet hos mig, en skönhet han sökte, ofta mötte han mina inlägg med sina, försiktiga, taffliga försök att föra fram sin nyfikna kärlek.
Det var när jag sa ja till att ses i verkligheten som jag drog in honom i sitt förfall och fallet började i en blå soffa på landet, i ett hus jag inte ägde men bodde i.
Jag förvandlades till en bekräftelsevampyr och två hungriga, sylvassa tänder sög sig fast i denna aldrig sinande källa till uppmärksamhet när hans ljusa fingrar allt oftare sökte sig till mitt hår. Vi var berusade, han av mig och allt han trodde jag var, och jag nådde samma upphetsning av en flaska vin jag fick tömma själv och en joint.
Vid något tillfälle så sa han att jag såg ut som en katt.
Nej, jag minns fel.
Han sa att jag var som en katt.
Att jag var en katts livscykel personifierad och jag tänkte att det var en konstig sak att säga till en kvinna.
Han var Fjun, en fågelunge.
Chanslös och hypnotiserad till beundran av min klara blick när han landade framför mig. Jag spann och var mjuk, jag var allt han sökt i en minut -när han slappnade av slog jag till.
Med klorna, med tänderna, varför ska han vara hel när jag är sönder?
Det fanns ingenstans för honom att ta vägen och jag bestämde mig för att leka mera, jag sårade honom med väsande ord och vårdade honom med spinnande omsorg. Jag trampade på honom med mjuka framtassar och den natten fick jag honom att gråta.
Han älskade med mig.
Jag hade ett bra ligg.
-Jag trodde inte att det kunde vara såhär kom fram mellan tårarna.
Jag visste inte att det kunde vara på något annat sätt.

Men han skulle lämna huset efter den natten, och när han stod på den flagnande trappen skulle jag sträcka mitt huvud ut genom dörren och ge honom en lätt puss på munnen. Ett ingenting, ett par torra läppar som möter ett annat par.
För inte så länge sedan så hittade han mig igen, och han säger att han ännu får rysningar av min flyktiga kyss.
Det är fina ord, flyktig kyss.

Har ni läst boken av pojken som fick den?
Det blev en hel novell, den där natten på landet, och jag har läst den beredd på att vara ett monster, men jag är något upphöjt. Jag är svepande och magisk, jag är den som kompletterar och ger mening.
Jag är den som inte förstår någonting, mer än det är lätt att få två olika syn på saker.
Men ser du kära Fjun?
Att det här är en liten ursäkt till dig.
Och att jag också kan skriva om hur vi sa hejdå.

Om någon man inte glömmer

Och du vände ut och in på min hud bara för att det roade dig, stack en kanyl i min arm och skrattade beroendet trängdes ut genom varje por av min kropp.
Du är mäktigare än mig och det spelar ingen roll vad folk säger, det är en tävling. Du kommer in i systemet, du vinner och tar över, du gör mig till din.
Varje gång jag bett om en fix, en sista fix av dig har du gjort mig till viljes med vetskapen om hur dina svettdroppar kommer rinna i mitt giriga gap då du är över mig, du har gjort mig till viljes för du vet att 'sista' och allt du är aldrig kommer gå hand i hand.

Det svider att älska dig, det svider att du spänner en brinnande blick i mig över matbordet och ser förbannad ut för att i nästa sekund glittra till. Jag är fast och jag kommer ingenstans, jag är fast och det är som att rispa med naglarna på en griffeltavla. Det är som att gå i knarrande snö. Det är som att aldrig riktigt se vart man är på väg.

Jag släpar mig härifrån, med sargade knäskålar och järnsmak i munnen. Jag kan inte stå, för jag är sönderknullad av allt du väljer att inte erbjuda, och krälandes här i min egna högtravande förtvivlan så förstår jag att det inte finns någon väg runt dig.
Jag måste in.
Jag måste igenom dig, och där på andra sidan, när jag pressat mig igenom alla hudlager, organ, celler och alla muskler, när jag förgiftat din benmärg med mina kärlekstumörer kan jag kanske finna livet utan din närhet. Där, på andra sidan, kanske är det där som du ber mig hålla om dig när du sover, och du kryper ihop till en liten boll i min famn.
Där, på andra sidan av dig, när jag redan gått igenom, kanske är det där du inser att jag fyllt ditt hjärta.

Om något annat.

Ditt hölje är okrossbart men ditt hjärta av glas.

Och allt som pulserar däremellan har kapat mig från fotknölarna, mina tankar blir andra när mina iskalla fingrar greppar dina varma.
Mina tankar blir andra, för de slutar fungera, jag börjar vibrerar på en helt ny nivå och aldrig har väl världen varit vackrare? Aldrig har väl någon mörk fransrad fångat mjuka snöflingor lika självklart som när du blundar och vänder ditt ansikte mot himlen. Du blundar och andas ut, och jag kan inte hejda mina läppar från att spricka upp i ett blodsmakande leende över just det faktum, att jag står här- framför dig, med din yllerock och din doft och är glad över att du andas ut.

Plötsligt ser jag dig överallt, trots att jag tappade dig långt innan jag försökte hålla fast, trots att jag tappade dig redan första gången vi talade till varandra.
Ett säte på en buss är våran plats, ett område på en väg är ditt barndomshem, ett namn i en sång är ditt. Nonsensminnen som jag får brått att förvara.
Som om jag för första gången är rädd att min eviga förbannelse inte ska följa mig, min egen förbannelse som innebär att varje detalj etsar sig fast i mitt minne och stannar kvar som ärrade kinder efter gråt av salpeter.
Och nu, nu försöker jag vara rak och klar, men det blir så högtravande när det handlar om något större, mantrat för kvällen är att jag försöker göra något vackert av det som egentligen är fult.