Med stora svajande ark, fyllda av planritningar och tre meter höga fönster, sitter vi tillsammans och flyttar imaginära väggar. Vi tittar på skåpluckor och socklar, golv, tapeter. Vi drömmer, vi skapar ett mentalt hem och lämnar min dotter på den mentala förskolan vägg i vägg.
Jag tänker att vi är lyckliga och vi är på väg. Han kontrar med
- Vi säger väl inget till någon ännu?
Det är som om mitt hjärta skrynklas ihop och glider ner en våning.
Lurig är det första som ploppar upp i mitt huvud, det är Lurig han vill hålla det här ifrån.
Men jag tänker inte ens yppa min misstanke, jag sväljer ner den med en ordentlig klunk Riesling och håller med.
Och försöker göra en lista över de fördelar som finns med att låta bli att säga att vi köpt drömlägenheten.
Men det är svårt, och det tar emot- för det är information som jag vill dela med hela världen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gud så jävligt det är när hjärtat skrynklas ihop sådär. När det äntligen händer något man vill skrika ut över hela världen och skriva på månen och solen och stämpla på pannan.. och så..
SvaraRadera"Men du, vi kan väl vänta med o säga det till folk?"
Kram på dej finaste