Om ett mantra

Hon varnade mig en gång.
Även om det var länge sedan, så minns jag det ju faktiskt. Hennes röst, lugnande och med en lätt kling av göteborgska. Det varma, gröna thé som hon bjöd på och rökelsen. Hennes handflator över mina.
Hon blundade, inte så länge som jag trodde, men när hon öppnade ögonen igen var hon självklar.
-Välj kärlek.

Det var allt hon hade att säga till mig på vår sista session.

Den här lilla, livsviktiga stunden, hade fallit ur mitt minne. Men idag vart jag bryskt påmind när jag hittade den amulett hon gav mig att alltid ha i närheten. Utan att leta!
För hon såg att det skulle komma en tid när jag glömde mitt löfte, hon såg redan då, att det skulle komma en tid då jag förträngde henne och allt vi delat. Och nu, alla år senare, så minns jag även det.
Hon berättade att mitt hjärta skulle slå oregelbundet, att mina njurar skulle reagera. Hon berättade att varje led i min kropp skulle vrida sig i smärta den dag jag glömde mitt löfte.
Den dag jag slutade välja kärlek skulle motpolen vältra sig i mitt inre, världen skulle göra ont och jag skulle märka av det. Jag skulle påminnas.

Men Universum jobbar över mystiska gränser och min stansade silveröljett befann sig plötsligt i min handflata- påmind blev jag.
Nu stryker jag med tummen över orden som ska guida mig genom livet, nu ska jag aldrig, aldrig tappa bort dig igen.

Om ännu ett liv på 40 minuter

Jag tvekar inte!
Ett samtal från henne och jag känner att det är där jag måste vara. Hos henne, med henne, för henne.
Grenslar min turkosa fara till cykel och skumpar ner till bussarna, nedförsbacke hela vägen och mina ögon tåras av farten- händerna griper krampaktigt tag i styret och för första gången på länge så sjunger mitt hjärta en välbekant melodi.
Vi har 40 minuter, Fino och jag.
Fyra gånger tio minuter att bryta ihop, bryta isär och bygga upp.

Vi hittar en bänk i en väldigt grön park.
Jag gör, som vanligt, illa mig på cykelns paddel. (Pedal rättar hon mig och skrattar)

Hennes hår är så långt. Kolsvart och perfekt med några gråa slingor.
Hennes ansikte- som glas.
Är ögonen mörkare än sist? Jag minns inte. Men jag kysser hennes skira ögonlock och ögonfransar när hon blundar.

Vi tjuvröker.
Jag hostar, för jag drar ett halsbloss när jag håller hennes cigarett.

Så pratar vi, om livet och vägarna och allt man hinner på 40 minuter.
Hon är ett innehåll- jag är ett skal, och i den korta lilla stund vi sitter där så är vi en och samma. Vi avslutar aldrig några meningar.
-Men han måste ju få vet att han varit viktig börjar hon efter min saga.
-Ville du veta det?
-Ja. Att jag inte var ett mellanspel. 
-Fick du veta det?
Lång tystnad och intensivt sugande på cigaretter.

Jag har svårt att se henne åka, så jag väntar inte på att hon kliver på sin buss tillbaka, jag fångar upp henne i min famn, sätter min hand i hennes nacke. Trycker näsan mot halsen och hon låser fast mig med sin kind mot sin tinning.
-Vi ses snart!

Jag leder cykeln hem.
Uppförsbackar ska man aldrig stressa igenom.

Om musik

Goodbye and I choke 

I try to walk away and I stumble 

Though I try to hide it, it's clear 

My world crumbles when you are not there 

Om nytt mjöl.

Jag önskar jag kunde säga att det gjorde ont att älska dig.
Men det gör det inte.
Det är underbart.
Det är uppfyllande, magiskt, helt, rent, otvunget, självklart, oundvikligt.

Du förstår inte, du får aldrig förstå det, men min kärlek till dig är min frälsning.
Det är svårt att hålla tillbaka leendet, och skrattet som porlar fram när jag äter av den förbjudna frukten. Så det blir tårar istället. Men det är lyckliga tårar.
Jag lovar.

Jag lovar.

Kanske att jag lovar.

Det fanns inget sätt runt dig, så jag fick gå igenom dig.
Och nu ska vi fortsätta så, fast med ryggarna åt varandra- åt varsitt håll.
Det gör ont- att låta dig slita dig ifrån mig.
Inte älskandet.
Det gör ont att försöka vara något sånär rättvis, men du vinner i slutändan. Det lovar jag.
Det lovar jag mig själv.

Du vinner för du har allt av mig- förutom en fysik.

Har du fångat en fjäril någon gång?
När jag var yngre gjorde jag det ofta, kupade händerna över en blomma och drog med mig en ömtålig, paniskt fladdrande varelse. Vingarna var alltid täckta av ett tunt, tunt lager med vad jag då trodde var mjöl.
Ett magiskt mjöl som fick dem att flyga!
Så jag fångade dem, en efter en och strök girigt med fingrarna över vingarna- en dag skulle jag lyfta, fick jag bara tillräckligt.
Du.
Du är mjöl.

Du sa någon gång att det var unikt med mig, för jag släppte in folk.
Folk.
Älskling, ibland kan du inte läsa mig alls.
.

Till min Fågel.

Inget offer är för stort när det handlar om din lycka.

Och jag borde viska klyschan till dig när du somnat.
Lär av mina misstag.
Gör inte som jag. 
Men låter bli.
För jag ska erkänna, kära fågelunge, att jag gått sönder. Att mitt hjärta lämnat kroppen, det finns någon annanstans. Och nu är du min pacemaker. Du och din syster.
Ni är luften i mig och under mina vingar.
Förlåt mig för det.
Det borde vara tvärt om, jag vet.
Och jag ska komma dit igen, jag ska lära mig andas. Ny luft. Frisk luft.

Det till trots jag viskar - gör mina misstag.
Älska som ditt hjärta säger åt dig, följ inga normer.

Se det vackra, rör kronbladen även om du sticker dig på törnen.
Och hur mycket det än skär i dig, njut de få stunder han sitter bredvid dig. 

Godnatt lilla Fågel.
Sov gott mirakelbarn. 

Det blir snart en ny saga, jag lovar dig det.

Om ett intermezzo

Det är långt efter midnatt när Fri hittar mig barfota bland blöta löv.
I en skog.
Och jag har gått omkring i min egen värld, försökt att forma den på några minuter när hans bröstkorg bokstavligen bromsar min framfart. Det finns ingen belysning här.
Han tittar frågande på min uppenbarelse, sneglar på de 15cm höga stilettklackar jag har i handen och konstaterar lugnt;  -Bra idé.
Jag svarar att jag jagat ekorrar.
Och han skrattar, skrattar så länge att jag nästan blir obekväm innan han tar ett bestämt tag kring min handled.
-Du säger så konstiga saker, kom. Vi går tillbaka!

Det känns bra, nästan symboliskt, att vara vilse i hans närhet. Att leta efter en stig som leder oss tillbaka till alla andra.
-Är du nedstämd? 
Jag vet inte om jag ska bli tacksam eller förolämpad av hans fråga, bildlig skönhet är ingen genväg till mina känslor väser jag.
Och då gör han det igen, skrattar. Fast han tar tag i mig den här gången, i bröstkorgen. Han känner inte mig alls, så han vet inte att revbenen är brutna.
Massor av skratt.
Jag kanske också skrattar. Av ren chock.
-Så konstiga saker. Nu! Nu är du skyldig mig en dans. 
Och jag hivas två meter upp i luften och ligger som ett bytesdjur över hans axlar när vi entrar dansgolvet.
Så får han mig att släppa, skorna hamnar i något fönster någonstans, vi är uppklädda till tänderna men röjer som fan. Nyss var jag en bortglömd fågelunge på en stubbe, men nu är jag fångad i en spiralformad regnbåge och åker rutschkana.

Om att han sa, hon sa, dem sa, vi sa.

Den skrämmer mig.
Din kyla.
Och nu har den gripit tag som ett lager frost kring mitt hjärta som frenetiskt kämpar för att kunna fladdra vidare. Djupa, mörkröda slag. Långt där i mitt inre.
Natten är så magisk där jag är, två människors kärlek befästes med en brännande septembersol över skuldrorna tidigare, men nu ligger mörkrets svala löften som en fuktig dimma över världen.
Jag har skrattat så mycket ikväll, fotsulorna uppslitna av barfotadans, sinnet förvirrat av ädla bubblor. Och jag kan äntligen, äntligen ringa dig.
Mitt enda medel att nå dig i natt, en liten telefonlinje.
Min räddning!

Men du är kall.
Och jag säger kanske något, något och ler. Jag tänker att nu hör du hur jag ser ut, nu hör du mitt leende. Nu ser du mina ögon, fast du är så långt borta.
Och jag, tror du ska skojar, för du säger något i stil med att om jag säger så, så lägger du på!
Och jag, som den idiot jag så ofta upptäcker att jag är, fnissar försiktigt och ska säga: lägg på om du kan, jag klarar aldrig av att göra det! 
Som för att bekräfta dig.
Som för att från det avstånd jag befinner mig på låta dig veta att jag är på en fantastisk bröllopsfest, med mat och skratt och dans- men lyckan är med dig i luren, med mig uppkrupen på en liten stubbe i koboltblå klänning och en klacksko utöver denna värld.
Men hör du ens det?
För samtalet är brutet sedan länge.

Nu var det så länge sedan.
Och älskling, jag är så kall.
Nattsudd, som skapar. Det är vackert.
Men när det raderar- så är det ingenting.