Om ett mantra

Hon varnade mig en gång.
Även om det var länge sedan, så minns jag det ju faktiskt. Hennes röst, lugnande och med en lätt kling av göteborgska. Det varma, gröna thé som hon bjöd på och rökelsen. Hennes handflator över mina.
Hon blundade, inte så länge som jag trodde, men när hon öppnade ögonen igen var hon självklar.
-Välj kärlek.

Det var allt hon hade att säga till mig på vår sista session.

Den här lilla, livsviktiga stunden, hade fallit ur mitt minne. Men idag vart jag bryskt påmind när jag hittade den amulett hon gav mig att alltid ha i närheten. Utan att leta!
För hon såg att det skulle komma en tid när jag glömde mitt löfte, hon såg redan då, att det skulle komma en tid då jag förträngde henne och allt vi delat. Och nu, alla år senare, så minns jag även det.
Hon berättade att mitt hjärta skulle slå oregelbundet, att mina njurar skulle reagera. Hon berättade att varje led i min kropp skulle vrida sig i smärta den dag jag glömde mitt löfte.
Den dag jag slutade välja kärlek skulle motpolen vältra sig i mitt inre, världen skulle göra ont och jag skulle märka av det. Jag skulle påminnas.

Men Universum jobbar över mystiska gränser och min stansade silveröljett befann sig plötsligt i min handflata- påmind blev jag.
Nu stryker jag med tummen över orden som ska guida mig genom livet, nu ska jag aldrig, aldrig tappa bort dig igen.