Om syn.

En gång i livet ställs man framför det bländande.
Och att du har stått där och valt att inte se, det kan jag inte göra något åt nu.
Kanske är det ironiskt? Att du ska se allt jag var beredd att vara för dig nu när du, de facto, är på väg att förlora din syn?
Du pratar om min gloria, mitt inre sken och att du chockats av förmågan att lita på mig fullt ut- du gråter kanske lite för att du är villig att vara livrädd och lägga allt i mina trygga händer.

-Finns det någon möjlghet för oss, Svanka? Jag inser att jag älskar dig. 

Och jag vill väsa att det gör du inte. Inte alls, för jag vet hur det är att bli älskad på riktigt- jag vet hur det är att älska 'mig' och inte uppfattningen av mig.
Och vad trodde du? Att jag skulle springa ut från kontoret, hoppa in i din Maserati och fly i solnedgången?
Nej, då tar jag tusen gånger hellre och rullar upp kjolen över höfterna, grenslar pakethållaren på hans gröna cykel och håller honom ömt om midjan- oavsett vad slutdestinationen kan tänkas vara.

För du har rätt.
Jag strålar. Jag skiner. Jag brinner. Jag är som magnesium på antändning- min låga är klarare än det mesta.
Vet att jag brann för dig.
Notera i imperfekt.

Så du älskar mig?
Tack.
Jag önskar att du en dag hittar någon som svarar dig detsamma- det är skitläskigt men magiskt.
Din snart så grumliga vardag är sorglig, jag gråter ärliga tårar för dig, för vad du förlorar.
För att du snart inte ska se det fysiskt vackra i världen längre samtidigt som jag undrar om du någonsin gjorde det?

Det här är långt i från mina sista ord till dig, men just nu så grattis.
Du fick mig att tappa alla jag haft innan.