Om att stå kvar.

Det är inte mer än en enkel krusning- men kanske är det allt som behövs för att förändra världen.
Det svider ännu i min hud, hans ord, hans tvivel. Hans insikt.
Jag undrar vad som var på riktigt? 

Plötsligt fick jag plats.
Hela jag, allt som är jag. Alla skavanker hos mig fångades upp i hans perfekta famn, varje liten spricka kysste han. Och när jag tryckte bort med all kraft, när jag höll honom ifrån mig med raklånga armar och skrek så högt jag kunde bakom ihopknipna ögonlock, stog han kvar.
Utan att flytta på sig, utan att hålla för öronen. Utan några som helst försök att tysta mig- han stod kvar. Lät mig skrika.
När jag var tystare än muren, när jag vände mig så långt i mig själv att inte ens mina mest logiska förklaringar kunde lysa vägen ut, tillbaka. När jag förstörde, när jag var sämst, när jag längtade tillbaka- så fanns det ändå ett tillbaka. Och jag? 

Vet inte hur jag ska processa det.

Jag är så himla bra i glitter.
Den bästa ni sett- mitt leende och sättet jag för min nacke, kanske vrider jag en handled mot er och ni får känslan av att perfektionen ni betalat för rör sig precis där ni trodde.
Ser du stjärnorna, älskade? De lyser för dig. Och kisar du, älskade, du ser du ju mig däribland dem.
Och plötsligt är du nykter.
Glittret har falnat och jag är ett ingenting. 

Någonstans, i Landet Ingenstans.