Om att stå kvar.

Det är inte mer än en enkel krusning- men kanske är det allt som behövs för att förändra världen.
Det svider ännu i min hud, hans ord, hans tvivel. Hans insikt.
Jag undrar vad som var på riktigt? 

Plötsligt fick jag plats.
Hela jag, allt som är jag. Alla skavanker hos mig fångades upp i hans perfekta famn, varje liten spricka kysste han. Och när jag tryckte bort med all kraft, när jag höll honom ifrån mig med raklånga armar och skrek så högt jag kunde bakom ihopknipna ögonlock, stog han kvar.
Utan att flytta på sig, utan att hålla för öronen. Utan några som helst försök att tysta mig- han stod kvar. Lät mig skrika.
När jag var tystare än muren, när jag vände mig så långt i mig själv att inte ens mina mest logiska förklaringar kunde lysa vägen ut, tillbaka. När jag förstörde, när jag var sämst, när jag längtade tillbaka- så fanns det ändå ett tillbaka. Och jag? 

Vet inte hur jag ska processa det.

Jag är så himla bra i glitter.
Den bästa ni sett- mitt leende och sättet jag för min nacke, kanske vrider jag en handled mot er och ni får känslan av att perfektionen ni betalat för rör sig precis där ni trodde.
Ser du stjärnorna, älskade? De lyser för dig. Och kisar du, älskade, du ser du ju mig däribland dem.
Och plötsligt är du nykter.
Glittret har falnat och jag är ett ingenting. 

Någonstans, i Landet Ingenstans.
 

Om syn.

En gång i livet ställs man framför det bländande.
Och att du har stått där och valt att inte se, det kan jag inte göra något åt nu.
Kanske är det ironiskt? Att du ska se allt jag var beredd att vara för dig nu när du, de facto, är på väg att förlora din syn?
Du pratar om min gloria, mitt inre sken och att du chockats av förmågan att lita på mig fullt ut- du gråter kanske lite för att du är villig att vara livrädd och lägga allt i mina trygga händer.

-Finns det någon möjlghet för oss, Svanka? Jag inser att jag älskar dig. 

Och jag vill väsa att det gör du inte. Inte alls, för jag vet hur det är att bli älskad på riktigt- jag vet hur det är att älska 'mig' och inte uppfattningen av mig.
Och vad trodde du? Att jag skulle springa ut från kontoret, hoppa in i din Maserati och fly i solnedgången?
Nej, då tar jag tusen gånger hellre och rullar upp kjolen över höfterna, grenslar pakethållaren på hans gröna cykel och håller honom ömt om midjan- oavsett vad slutdestinationen kan tänkas vara.

För du har rätt.
Jag strålar. Jag skiner. Jag brinner. Jag är som magnesium på antändning- min låga är klarare än det mesta.
Vet att jag brann för dig.
Notera i imperfekt.

Så du älskar mig?
Tack.
Jag önskar att du en dag hittar någon som svarar dig detsamma- det är skitläskigt men magiskt.
Din snart så grumliga vardag är sorglig, jag gråter ärliga tårar för dig, för vad du förlorar.
För att du snart inte ska se det fysiskt vackra i världen längre samtidigt som jag undrar om du någonsin gjorde det?

Det här är långt i från mina sista ord till dig, men just nu så grattis.
Du fick mig att tappa alla jag haft innan.