Om heliga berättelser

Det finns en liten del som är så opoetiskt verklig.
Du vet kanske inte om den, du kanske inte känner till den som jag. Men du är på väg bort ifrån mig. In i verkligheten. På väg till din arbetsplats. 
Du har redan älskat med mig, jag sitter med rufsigt hår på ända, på knä i sängen. Jag är inte naken längre.
Du har precis duschat och du kommer ut från det lilla badrummet, du har lindat en vit handduk runt höfterna och pratar. Om något. 
Jag kan inte höra vad för jag fastnar med blicken på din överkropp. Du är något av det sexigaste jag sett. Lockarna i ditt hår har definierats av varmvattnet, under din hud spelar långa, vackra muskler och hela du är på något sätt upphängd från axlarna. 
Jag tror jag säger något i stil med -Jävlar... vad snygg du är för jag klarar inte av att gå djupare än så. 

Men egentligen vill jag säga att jag är blott ett blad i en bok. Och när du tittar på mig sådär är det som om att alla mina berättelser är heliga. 

Om att skapa egen rytm

-Förlåt. Är jag för nära? 
-Nej. Du ska vara nära. 

Vi har börjat mjukt. Försiktigt.

Vi håller om varandra ansikte mot ansikte. Jag hinner tänka att det här räcker. Att det är nog för mig bara jag får sova här i din famn med din hud så tätt emot min. Din haka mot min panna. Jag hinner tänka hur länge jag längtat efter en stund som denna med dig. Du rör på dig, jag känner genomslagen av din pulshöjning. Den smittar av sig på min. Som om vi är en organism, ett enat system. 
Vi tar vår tid. 
Mina fingertoppar hittar ditt ansikte, dina hittar till min nacke och en lätt flämtning slipper ur mig. 
Jag vet inte hur lång tid det tar egentligen, innan våra läppar är tillräckligt nära för att faktiskt möta varandra men det är som en trevande slump. Min överläpp mellan båda dina och en försiktig muskelryckning innan vi medvetet kysser varandra. 
Mjukt. 
Rummet är kolsvart och mina fingrar visar mig vägen över dig, varenda upphöjning vill jag registrera, varenda doftspår. Jag trasslar in mig i ditt hår, dina händer stryker över mig. Läser min hud som blindskrift. 
Vårat tempo ökar, kyssarna kräver mer. Du tar tag i mig, lyfter mig över dig. 
Mitt hår faller ner som en gardin över oss, avskärmar oss. Du kysser mig. Hela tiden, du kysser mig. 

Du mumlar att jag är skön att ta på. Att jag är magisk. Du kysser min nacke, mina bröst, min mage innan du landar med tungan i mitt skrev. Din tunga hittar rätt och innan jag ens hinner förbereda mig så skälver jag till och kommer över ditt ansikte. Du är nöjd, jag känner att du växer. 

Jag är inte nöjd, jag behöver mer. 

Jag behöver dig i mig, behöver pressa bort varenda barriär, ingen luft ska finnas oss emellan. Vi skapar vår egen rytm, du hittar smidigt in i mig. Men det är självklart, du har varit där så länge redan. Du har levt i mig långt innan jag ens hade möjligheten att träffa dig. 

Och det är självklart att somna där, sen. Tre orgasmer och lika många timmar senare, i det kolsvarta mörkret med dina fingrar tätt omslingrade runt mina. I ett landskap av täcken och kuddar, i ett rum som egentligen är alldeles för rött.