Om en framskridande operation

Jag springer som en nyfiken hund till brevlådan hela tiden.

Anledning?
Jag väntar på en skiva från Kirurgerna.
De har lovat att skicka en dvd med information om bröstoperationen och jag vill såklart veta så mycket som möjligt innan jag hoppar upp där under kniven.

Jag har bokat tid för konsultation också.

10/11 klockan 0930.

Rätt skulle egentligen följt med, hållt mig i handen och lyssnat på sådant jag förmodligen kommer missa.
Men han var tvungen att vara i Utlandet.
Och lovade istället att vara där under själva ingreppet.

Det känns bra.
Det känns väldigt bra!

Om begagnade ord.

När jag träffade Rätt tryckte han mig ifrån sig.

Han släppte aldrig in mig för han släppte aldrig Lurig.

Jag hittade ett mail i natt, när jag satt uppe framför min dator, ett mail jag stulit från hans inkorg precis när vi hittat tillbaka till varandra för första gången, ett mail han författat till Lurig efter att han dumpat mig.

Han började ju med att träffa henne och berätta om våran relation. Tydligen krävde hon ett slut på deras vänskap där och då för mailet börjar med raden:

Hej, vet att du inte hade lust att träffa mig eller prata med mig, men hoppas ändå du har lust att läsa det här mejlet.

Det har känts riktigt jobbigt sedan vårt samtal i lördags. Tanken på att vi skulle bryta kontakten helt fick mig att må dåligt och jag har haft en klump i magen sen dess.

Ställde hon ett ultimatum? Sa hon att om han är ihop med mig så kan de inte vara vänner?

Det är vad jag har kommit fram till och även om det här var i januari 2008 så svider det fortfarande.
Det svider att han mailar henne och när han gjort det, kollar sin inbox lite oftare för att se om hon svarat. Kollat sin inbox oftare, och mer diskret.

Det svider att om hon mailar honom, lägger annat åt sidan för att svara.

Jag är inte beredd att på att inte finnas i ditt liv längre.

Aj.

Jag vet ingen som i de bra stunderna gör mig så glad som du.

Det där är vad han brukar viska till mig nu. Begagnade ord, begagnade känslor.

Men det värsta är hoppfullheten i vad han skriver i slutet av mailet.

Det är förmodligen inte av ditt intresse, men jag är inte tillsammans med någon längre.

Han säger att hon vann. Att hon lyckades få honom att inse att det var bättre att vara i ytterkanterna av varandras liv än att dela mitten med mig. Han ger henne rätt i vad hon hela tiden annars lyckas med att bevisa, hon känner honom så mycket bättre än vad jag gör.

Det har gått så lång tid, och han kan inte förstå att jag fortfarande mår dåligt över saker som hände då. Han kan inte förstå att när hon sms;ar under tiden vi älskar med varandra på morgonen och föreslår en lunch på Rival, att jag hamnar på andra platsen.
Att han ger mig den genom att säga att ingen känner honom lika bra som hon. Han förstår inte stinget i hjärtat när han säger att det skulle vara jobbigt för honom ifall vi två (vi tre) mötte henne på stan.

Men jag får skylla mig själv, jag stal det där mailet en gång för flera år sedan. För man ska inte stjäla. Frågan är väl bara om man bör dela liv med någon som inte berättar sådana här saker självmant?

Det var länge sen. Men det finns fortfarande så mycket som är osäkert.

Om att inte vara nöjd med sin hylla

Jag har bestämt mig för att förstora brösten.

Eller.
Få tillbaka mina gamla.

Och jag vet att det är ett beslut som kommer få cirka 98 procent av min omgivning att höja på ögonbrynen, och det är den exakta anledningen till att jag kommer hålla informationen för mig själv och Rätt.
Min mamma får också veta.
Och alla anonyma på andra sidan skärmen som läser det här.

Varför kan man inte ha integritet OCH en snygg hylla?

Mailsvar från Farlig

Hej Ljuvlig!
Jag önskar dig allt bra och vill inget annat än att du ska må som du får mig att må när jag är nere, trött eller stressad.
Du behöver inte och ska inte ursäkta dig för att du behöver fokusera på viktiga saker i ditt liv. Du har en plats hos mig med eller utan daglig kontakt ( det har ju bevisats förut tycker du inte? ) och jag stöttar dig gärna om jag kan.
Du behöver bara be mig.
Gör det du behöver göra för att må bra och när du vill/kan så hör du av dig. Det viktiga för mig är att du mår så bra som möjligt och att du gör vad du behöver göra för att må bra. Inget annat är viktigare för mig. Många kramar! Farlig.

Inget motstånd när jag säger att jag behöver backa.
Det talar sitt tydliga språk tycker jag, att han inte har den värme i sina känslor för mig som man skulle behöva för att ta det där relationsklivet.
Inte för att jag vill det, eller... är det något jag intalar mig själv för att skydda mig?

Om ett stundande samboskap

Jag och Rätt känns samboaktiga.
I synnerhet nu efter att jag mailade Farlig i måndags för att berätta att jag inte orkar just nu. Det är för mycket som börjar hopas inom mig, för mycket att göra med husförsäljning och utrensning, för mycket att känna och för mycket att lägga lock på.
Så Rätt får glida in på den där platsen, han blir den han förtjänar att vara, han står ut med alla mörka sidor av mig och borde därför få hundra procent av de ljusa.
Han borde få de skira underkläderna från Agent Provocateur på min kropp, och inte nog med det, han borde få öppna dem med skakiga fingertoppar.

Så, det går snabbt i vändorna, i mina känslor. Men hela jag är ett prisma av känslostormar, och när det inte stormar i mig så lever jag inte.
Jag kan inte vara medel, jag tröttnar och tappar min glans om jag ska pressa ner mig i någon normativ tillvaro.
Älska mig, hata mig. Känn något! Låt mig känna ännu mer.

Men åter till Rätt.
Vi äter middag hemma hos mig, som blir alltmer hos oss. Vi skålar i flädersaft med min dotter och låter våra knän nuddas under matbordet. 45 minuter senare är han iväg, något sportigt evenemang. 45 minuter senare sover min dotter och jag har krupit upp i soffan med tända ljus, ett täcke och TVns flackande blåskimmer.
Krupit ihop och sluter fingrarna kring en stor the-kopp.
Njuter av dessa timmar ifred, dessa timmar då det bara är jag. Dessa timmar som bara är mina egna.

Samboliv känns både nära och främmande, och i morse drog jag en lättnadens suck när Rätt deklarerade att han sover i sin lägenhet på torsdag.
Jag längtar dit. Jag längtar efter att få ligga utfläkt som ett kryss i min jättestora, vitlaserade säng och vältra mig bland täcken och kuddar.
Samtidigt längtar jag tills ikväll, när vi åker i volvon och storhandlar.
Kanske är jag rädd, jag har aldrig lyckats bo med någon längre än att jag packat upp mina kartonger och sedan ångrat mig. Kanske berättar jag de historierna någongång, om hur jag aldrig landar.
Vad är skillnaden nu? Att det är min lägenhet och att jag inte kan fly?
Och på arbetet hopar sig jobbhögen, jag älskar det och känner sorg inför min sista dag på plats den sjätte november.

Om tankarna efter utrensning

I natt stod jag med min döda pappas jacka i famnen.
Och vågade inte stoppa ner händerna i fickorna.
Den luktade fortfarande som han gjorde, och höll jag upp den tyckte jag att den var välvd över ryggen, precis på samma sätt som när den draperade hans cancersjuka kropp.

Rätt var med, hela tiden, i det där källarförrådet som är fyllt av hans ägodelar. Och stod han inte direkt bakom mig och beundrade vad jag behagade att berätta om så var han nära genom att ta hand om min dotter, min syster och min bror.

På vägen hem hade det hunnit bli sen kväll, nästan natt.
Och jag lutade huvudet mot bilrutan när tårar sakta började trilla över kinderna, några meningslösa, ihopskrynklade handskrivna lappar trillade ut ur ett cd-case, alla med pappas handstil.
Rätts varma hand sökte sig till mitt lår, vi sa ingenting.

Jag övergick från glittertårar till en ordentlig flod, det slog mig där och då att jag behöver två händer för att räkna fyra års förluster.
På toppen av listan finns min far, min farmor och det som ändå var allra värst och kom allra först;
Min son.
Han dog, och sen följde så många efter.
Jag tyckte synd om mig själv där under skenet från lamporna längst med motorvägen. Och sen tyckte jag att jag var patetisk.
Jag har världens vackraste dotter i baksätet. Jag har världens finaste man här bredvid.
De som finns i mitt liv fyller mig med mening och anledning.

Men det var skönt att sakna pappa.
Bara pappa.
Och inte automatiskt klumpa ihop all sorg till en jättebubbla av att inte förstå. Det var skönt att inte ta döden personligt.

Om att inte vara någon Svärmorsdröm

Jag försöker fokusera, försöker forma orden redan nu på morgonen när jag sitter på bussen. När regnet lämnar enögda, genomskinliga maskar på fönsterrutan och min mössa sitter klistrad på kinderna försöker jag skapa en bild av helgen.
Jag och Rätt åkte till min svärmors födelsedag, komplett med övernattning, bilbarnstol och volvo v50, ute i Ingenstans.
Min dotter (bara min) satt i baksätet och stolt som en tupp var jag över hennes gnolande varvat med att ställa väl genomtänkta frågor till oss i framsätet.
Frågor som hur många russin det finns kvar i asken, frågor som varför hennes sko är svart med glitter.
Resan känns bra, Farlig är långt borta och Rätt är så påtagligt nära. Vi skrattar mycket, vi är lyckliga vi två där bakom ratten.


När vi kommer fram blir vi väl mottagna såklart, presenter öppnas och allt är så lyckat som det bara får vara. När plötsligt Lurig kommer på tal.
Lurig och den jättestora buketten av Svärmors favoritblommor som kom via bud bara en halvtimma tidigare.
Jag känner mig så himla vilsen, så inte hemma. Jag känner att jag inte behövt höra hur mycket Svärmor och Svärfar gillade Lurig.
Och senare på kvällen, hade jag behövt att Svärmor tilltalade mig med mitt förnamn och inte Lurigs. Upprepade gånger.

Jag kan förstå hennes exaltering över att få blommor av den hon trodde hennes son skulle leva med, jag kan förstå hennes lycka av att hennes sons föredetting grattar henne, jag kan förstå hur glad hon blev av att höra från hennes 'extra dotter' som hon inte talat med på snart fyra år. Att den här extradottern kom ihåg hennes födelsedag, är det inte otroligt frågar hon mig.
Den här extradottern som grät krokodiltårar när min Rätt hittade mig, så stora och glittrande tårar att han gjorde slut på oss.

Det eskalerar, jag noterar hur min dotter blir bra behandlad, men inte riktigt lika bra som de andra barnen. Alla ungar, både andra bonusbarnbarn och 'äkta' barnbarn, får varsin madrass att sova på om natten, men min dotter? Hon får en dyna från en solstol.
Alla ungar får färska bär till frukostar och mellis, men av någon mystisk anledning tar de alltid preciiis slut när det är min dotters tur.
När lördagen går mot natt och jag äntligen får bädda ner mig där på solstolsdynorna bredvid min dotter är mina mungipor på samma ställe där mitt humör befinner sig, någonstans under strumplästen. Söndagen vaknar vi och Rätt frågar mig gång på gång vad jag är så grinig över.
Jag ler och säger att allt är bra.
Han ser skeptisk ut och säger att han minsann inte går på det.

Vi är tysta i bilen när vi åker mot Stockholm igen. Det här är något jag aldrig kan ta upp med honom, för inte kan man väl säga att jag tycker din mamma stöter bort mig. Jag tycker inte din mamma vill att det finns ett du och jag och min dotter.
Nej.
Det är sådant man aldrig säger, utan skruvar upp volymen och sjunger med i Bad Moon Rising.
God Bless Creedence Clearwater.

Om en överraskning

Jag vet inte varför jag gjorde det.
Kanske för att jag ville vara den som gjorde något out of the ordinairy för honom. Kanske för att jag skulle gjort det till Rätt om han hade varit i Sverige?

Med ett betalkort i högsta hugg och www.chokladogram.se under fingertopparna, beställde jag en guldtacka och en röd ros till Farligs kontor.
Han mår inte så jättebra just nu, han känner sig slut i huvudet. Eller som han själv uttryckte det igår; fakking färdig.
Så jag skickade godis till honom.
Vad är det för fel på mig, är det här att avveckla? Att hålla mig undan?

Jag vill bara att han ska bli överraskad och tänka; Vad nu då?
Det är sällan man får honom off guard, men när det händer så blir han alltid lika lycklig som en tolvåring blir över sin pappas undangömda Playboy.
Jag kommer ju inte se det, hans chock, men jag kommer veta om den. Det räcker fan bra länge.

Jag brukar åka buss hem.
Den går utanför hans kontor, det känns alltid lika konstigt att stå där och vänta och veta att om han tittar ut från 15de våningen just då, så kanske han skulle se en myra nere på markplan. En myra som liknar mig.
Jag sitter och uppdaterar sidan, om och om igen. Väntar på att bockmarkeringen för Levererad ska bli grön...
Men nu ska jag slå ihop min dator och gå hem. För jag slutar nu.
Eller snart.
Om nio minuter.

Jag går hem.
Och jag tar nog inte bussen idag.

Om en av många förvirringar

Jag vet inte hur det här med känslor fungerar.
Jag tror jag alltid har haft samma problem, den här bekräftelsen, självbefläckelsen och lusten av att det alltid ska svida lite.
Det finns nästan alltid en relation i mitt liv som inte riktigt går ihop.


Rätt och jag började också så en gång.
Vi hade ett grymt date;förhållande, exceptionellt bra sexliv - kanske ett av mina bästa, och inga krav som helst på oss. Vi sågs, vi umgicks, vi knullade.
Han var helt fascinerad av min öppenhet, att jag gillade porr, sexiga underkläder och att jag verkligen tände på honom.
Så kom det första sveket, och innan det så tror jag inte ens att jag funderade på att ha en riktig relation med honom. Han berättade för sin exflickvän, Lurig, om mig, hon blev ledsen och han rådumpade mig i stil med; vi ska inte ens höras mer-dump.

Det var då jag fick den fantastiska uppenbarelsen att det var honom jag ville leva mitt liv med, jag var olycklig och vände min hud ut och in, mitt hjärta höll jag i handen och jag blev så jävla lycklig varje gång han inte kunde låta mig vara.
Han kom krypande tillbaka, förstås, som de alltid gör till oss kvinnor som är för bra för vårt eget bästa. Det tog inte ens lång tid, två veckor innan vi var etablerade på marknaden igen.

Det gick något halvår, vi gjorde pariga saker, han fick ta hand om mig när min pappa dog och det var ungefär då som jag kände fuck it och bitterhet över Rätt och Lurig. Att de fortsatte höras trots att hon uppenbarligen inte stöttade hans förhållande.
Ska man ha sådana vänner?
Som man inte kan / vill visa upp sin partner för?
Jag sa såklart inget till honom. Det vart lite mitt straff, att jag stängde av kanaler jag annars ger min partner tillgång till. Jag började träffa Yvig, jag började skandera om ett öppet förhållande och hade det som krav för att få vara med mig. Samtidigt som den stackarn fick lova att bevisa för mig att det var mig han ville ha.
Han fanns där hela tiden. Och gång på gång övertygade han mig om sin kärlek.
Plötsligt älskade han mig.
Jag har fortfarande inte sagt det tillbaka och det har gått arton månader sedan vi låg på samma huvudkudde och han bara sa det.
Jag älskar dig. Förlåt att jag är så strulig.

Jag blev nästan förbannad på honom.
Men väldigt glad. Jag kände det som om att jag vunnit. Det låter hårt, jag vet, men min pappa hade dött- jag var ett skal och visste om det. Jag skyllde på det och sög i mig all kärlek som fanns att få.

Sen fick han jobbet i Utlandet och vid det laget hade vi det bra. Fantastiskt till och med. Jag hade bara ögon för honom och vårt liv, han hade bevisat allt jag någonsin behövde få bevisat. Att inte bo i samma land, nog skulle vi klara det, kärlek fanns det ju i överflöd.
Och jag var lycklig, där vi satt och skype;ade på varsin sida landsgränsen tills ett nytt svek kom upp. Han träffade några andra. Han hade en relation med en och låg med två andra.
Sveket i sig är inte att han gjorde det.
Utan att jag fick reda på det genom en kanal som inte var han. Han tvingades alltså erkänna under min fråga.
Och fem dagar efter det gjorde Farlig sin entré i mitt liv. Så han blev min tysta hämnd, det som Rätt aldrig får reda på om ingen annan berättar det för honom.
Och långsamt blev han min drog, Farlig. Jag känner på fullaste allvar ett rus när jag är med honom och på fullaste allvar ett lugn när jag är med Rätt.
Skillnaden? Drivkraften som får mig att inte lämna Rätt?
Rätt och jag har haft ruset. Vi har lugnet. Lugnet som jag inte vill ha med Farlig.

Men jag ser mönstret nu när jag skriver mitt kanske längsta och mest ologiska blogginlägg. Jag måste avveckla Farlig.

Sms 13de oktober

Svanka skickar:
Ett år sedan idag.

Farlig skickar
Ett år sedan du stod framför mig i dina mörkblåa jeans, din korta, rufsiga blonda frisyr och ett leende som slog mig baklänges.
Det är ingen tvekan om saken, du har stått för en bra plats under det här året.
Du ska veta att du har ett enormt värde för mig.

Svanka skickar:
Då hade jag ingen aning.
Men några dagar senare ville jag inget annat än att erbjuda dig ett happy place.

Farlig skickar
Du har alltid lyft mig

Om oss, idag.

Jag sitter med frusna fingrar och har jobbat mig halvt fördärvad.
Såg ni att det snöade i morse?
Snöade.
Idag är det exakt ett år sedan min blick etsade fast sig i Farligs. Exakt ett år sedan den här historien tog sin början.
Under ett år har jag utsatts för alla skälvande moment som finns i ett människohjärta, saknad likt vargars hunger, mättnad som ett nyss ammat spädbarn. Det finns inget mediokert med oss, vi rullar inte så.
Vi är något annat, vi är två psykfall som springer med överkroppen parallellt med marken och väntar på att störta. Men det är det som är grejen, vi är två.
Inte en.

Det kommer ta mig en livstid att bearbeta våra stunder. Jag kan minnas allt, så många detaljer som annars inte får plats i ett minne.
Hur hans hår är tunnare på bakhuvudet, hur vi tog ett foto av oss när vi väntade på bussen i Kista Galleria, hur han alltid gav mig en speciell blick när han gick in på mitt kontor, hur vi tog hissen upp till en förbjuden våning för att hångla likt tonåringar.
Och det där att vi bröt för någon vecka sen?
Det höll inte.
Vi har inte setts, men vi är där och hans leende hörs genom telefonluren när han säger det som karaktäriserat oss under hela detta år.
It hurts so good.

It fucking does.

Om hans kyla

Det är inte som att jag inte känner till hans kyla, hur snabbt han kan börja avsky, stänga ner, förtränga. Ändå blir jag lika chockad varje gång jag stöter på den.

Den här gången vet jag inte, när Farlig går igång på något som har att göra med att jag talade med en annan man över en middag som jag skrivit i min öppna blogg, som han hävdar att han inte läser.

Han ringer mig och berättar att jag har äcklat honom, att hans mage har vänt sig ut och in. Jag försöker förklara men han berättar att jag inte behöver förklara, jag är inte skyldig honom det. Vi lägger på luren, jag sitter med ett förvirrat uttryck i ögonen och har en allmän ORKAR INTE-känsla i bröstet. Han gör det ju alltid klart och tydligt för mig att vi absolut inte ska ha en relation, att han känner något för mig men inte det som krävs. Och så blir han förbannad för att jag går på date? Eller vad är det han är sur på?

Och vad menar han med att reagera på en obetydlig middag och inte de kärleksbrev jag författar åt honom? Blev jag förbannad, för att han blev förbannad? Eller för att jag känner mig påkommen?
Jag är ändå mest nervös och lite ledsen, för att jag bara hade en knagglig mobillinje att lugna honom på och inte hela min närhet.

Om att ha metall i ögat

När jag stapplar ut från akuten, när jag svimmat av chocken av att få en rostad metallbit utdragen ur ögat står jag på Hötorgets obevekliga, osvenska charm med alla dessa torgstånd. Med alla dessa billiga kantareller här, med alla dessa röster, med alla dessa trappsteg vid Kulturhuset och med alla dessa solstrålar som alla retsamt letar sig in i mitt sargade öga.

Jag står på Hötorget när ögats bedövning långsamt släpper och det tar inte många sekunder innan smärtan tar överhanden.

Huden som spänner över mitt ansikte färgas återigen vit, jag ser hur mina händer skiftar i lavender och börjar skaka, med dessa asplöv till ytterlemmar tar jag tag i mobilen och ringer den jag vet finns närmast, med skakande händer ringer jag till Farlig som jobbar i skraporna som omger detta torg. Jag tror det tar trettio sekunder, vilket också visar sig vara den exakta tiden innan jag faller ihop och han tar tag i mina armhålor.

Han slänger upp mig på ena axeln, ser till att få med sig mina kassar, och sätter mig i en fåtölj i pärongrönt tyg. Han stirrar mig rakt in i ögonen, mina blå med sina bruna, och beordrar mig långsamt att lägga huvudet mellan knäna och inte sluta lyssna på honom.

Jag gör som han säger men jag hör ingenting.

Sakta kommer blodet tillbaka, snart kickar systemet igång. Ögat börjar pulsera, bedövningen har helt och hållet släppt och jag ska lägga i en sträng av salvan jag mirakulöst hämtat ut på apoteket. Farlig kysser mig, han gör det åt mig.

Han tar ett ömt tag om min skallrosett, jag lutar huvudet bakåt och han vårdar mitt öga.

Fan vad glad jag är att jag fick hjälpa dig för en gångs skull säger han innan han för sista gången ser till att jag klarar mig och försvinner femton våningar upp.

Jag sitter kvar i den där pärongröna fåtöljen och känner mig omtumlad. Han var den första jag ringde, han var, vid närmare eftertanke, den enda jag hörde av mig till.

Jag vet inte vad det betyder.

Om att vara vilsen

Jag har varvat.
Jag trodde nog inte att jag skulle klara det, men när Rätt satt framför mig i rödvinsdimman på samma restaurang vi hade vår första date och skålade för oss så visste jag, att han skulle älska med mig den natten.
När Rätt förde en vitlöksdränkt, chilimarinerad räka till min mun och vi fick det där intima samförståndet man bara kan uppleva när man delar mat från samma tallrik kände jag hur Farligs gift sakta la sig bakom hjärtat istället för att uppta den största delen av det, och jag kunde skratta, vara så perfekt som Rätt förtjänar och förföriskt le över glaskanten.

Nog hamnade vi i samma bädd senare, men vart var vi?
Vem var det som tog i mig?
När han somnat vid min sida undrar jag vart varianten av mig, som efter en festnatt, rörde mig hemåt honom utklädd till en syndig skolflicka tagit vägen. Och vart var mannen som tryckte upp mig mot sin hallvägg och satte på mig samtidigt som vi såg oss i spegeln?
Jag vill inte tro att förra årets kvinnor och lögnerna kring dem, har färgat oss så hårt att vi inte kommer längre än så här? Jag tror jag kommer i första rummet, han måste bara få mig att inse det. Finns det en anledning, är det jag som bromsar oss?
Vågar jag inte vara lycklig, vill jag alltid dras med ett berusande alternativ?

Natten efter höll Farlig om mig så nära att han fick tårar i ögonen.

Om kärlek och dess sidor.

Helt ärligt.
Presenter med skirt, prassligt papper som innehåller ceriserosa nattlinnen med spets och slits får mig lite på fall.
Precis som ömma kyssar i en hall, mysljud när han låter handen glida ner över min svank, mot skinkorna och inte minst att han säger att han är min.
Jag är din!
Ja, helt ärligt, det får mig på fall som i att tappa balansen för en stund men när vi ligger där i mörkret, utan att ha älskat så undrar jag om jag inte vill förlora fotfästet?
Ska det inte vara som att slänga sig ut för ett stup det här med livets största kärlek?

Kanske är det så, att alla som hisnar av höjder och älskogstoppar längtar efter den här lunken som jag går i med Rätt. Kanske kommer man alltid dit till slut?
Jag vill försöka minnas att vi har varit hisnande... Hitta passionen och förbannelsen i min röst när han svek mig, älskade jag honom då? Hur kunde jag annars bli så sårad?
I kväll ska han ta ut mig, han vill visa upp oss för världen, han är stolt över att jag är hans till den grad jag är det.
Fast jag har så svårt att se det... Det där att man ska tillhöra en annan människa. Eller det där att man bara får tillhöra en?

Jag önskar en trevlig helg till alla som läser det här.
Jag kommer släppa ner håret, det lockiga, och dansa på en stor scén på lördag. Jag kommer älska med en musiker, hans fingrar kommer styra mina fotsteg. Det är en kärlekshistoria jag missbrukat, men jag kommer berätta om den.
Också.

Om en trygghetskänsla

Rätt tumlar in genom min ytterdörr om cirka nittio minuter.
Det pirrar i mitt hjärta, vilket jag inte trodde, och det känns bra. Det känns tryggt, jag längtar efter hans breda bröstkorg och den rytmen han andas i.
Jag längtar efter att känna hans parfym som har blandat upp sig med svett och kroppslukt efter så många timmars resande.
Under de två år han funnits i mitt liv har han alltid haft samma doft, inte som jag som byter efter säsong. Nu skickade han precis ett sms

Rätt skriver
Åh-hå håå... inte långt kvar nu! Vad gör du?

Svanka svarar (inte)
Jag sitter och väntar på dig, ska snart ta en lång dusch. Vill bara ta bort all webhistorik först, vill bara lyssna på vår låt en gång och minnas den där kvällen när Coldplay sprutade ut neonfärgade fjärilar i miljontal över oss. Eller när de gula, stora ballongbollarna dansade fram över publikhavet.
Jag ser fram emot att se dig snart, jag ser fram emot att känna det där trygga pirret i magen...

Om att skjuta moment åt sidan

Nu börjar vardagen lite ytterligare, momenten med Farlig kommer skjutas åt sidan för att göra plats åt tid med Rätt.
Rätt som snart kommer hit med sin stora väska och sina hemnycklar, Rätt som säger upp stora inkomstkällan Utlandet för han anser att vi har mer. Det har tagit honom lång tid att inse det, lång tid och många kvinnor för att inse att han och jag skulle dela något.
Noterar du som läsare min bitterhet så noterar du rätt.
Det är inte utan beska droppar över fingertopparna som jag skriver de här orden, och kanske har Farlig hjälpt mig att driva fram dem, men vill Rätt vara med mig så får han förtjäna det.

Jag är lätt att tas med när historien är ett oskrivet blad.
Men sårar man mig så är det nästan omöjligt att sudda ut bakgrunden. Fast jag tror på oss, det finns en anledning att jag kallar honom Rätt här i bloggen.
Precis som det finns en anledning att Farlig heter Farlig.
Jag har passion med Rätt också, han kan få hela mig att vibrera av lycka, han känner till alla små skrymslen av mig men blir ändå överraskad av vissa saker jag gör.
Skillnaden, i det stora hela, är väl att han inte öppet visar SIN passion, om han nu har någon. Det hör inte hemma i en offentlig sfär, och ibland känns det som om han tycker att tv-soffan är offentlig... Han kan tycka att jag är alldeles vild och påpekar ofta att jag är den mest exotiska kvinna han levt med, den mest öppensinnade han delat tankebanor med.

De få verkliga personer i mitt liv som känner till bakgrunden, hela bakgrunden, med Rätt och Svanka versus Svanka och Farlig för ofta diskussion om vem som borde få äran att ge mig epitetet 'sin'. Majoriteten röstar på Rätt av alla praktiska skäl, men när de ser min blick så säger de direkt att jag ska vara med Farlig.
Och jag vet inte, om Farlig ville ha mig på det där riktiga hej-här-är-jag-och-mitt-bagage-sättet så kanske jag inte ens hade varit intresserad.

Och det har han faktiskt påpekat en gång.
Du vill bara vara med mig så länge det är omöjligt.
Det var när jag tog upp frågan vart vi var på väg. Vad lite han kände mig då.

Sms 091001

Farlig skickar:
Du är så vacker i alla vinklar.
Helt ofattbart.

Svanka skickar:
Det var en fantastisk natt, att känna dig i mig och samtidigt titta rakt in i dina ögon... Det darrar i mitt hjärta när jag tänker på det, oslagbart.

Farlig skickar:
Glöm aldrig ditt värde för mig.

Om att älska utanför vår mall

Det var något som hände i natt.
Kvällen började i mörkret, där jag med stapplande handlflator letade mig fram i mitt gamla hem, städade ur det som varit mitt mest personliga utrymme för att göra plats för någon annan. I varje armrörelse blev en yta lite renare, ett minne lite blekare. Varenda hörn av lägenheten besudlades av rengöring, och de önskningar jag viskat in mot väggarna samlades i alldeles för högt tempo ner i stora kartonger av wellpapp.
Det var svårt att samla ihop allt som varit mitt, bitterljuvt vemod när jag strök dörrposterna för att säga hejdå.
Det är då han ringer, Farlig, och hör direkt på min röst att han bör vara där jag är. Innan jag vet ordet av så står han och trycker in min gamla portkod och vi krockar nästan på vägen ut där jag kommer kånkandes på de sista soporna.
Det är inte många ord som talas, men han kysser mig så kraftigt att jag tappar taget om det jag har i händerna och något krossas mot den frostiga asfalten.
En varm taxi, 275 kronor och en hissfärd senare står vi i mitt nya hem, den borg jag tänkte bygga utan hans andedräkt i möblerna, men jag bodde här i ungefär en vecka innan hans långa gestalt saknades.

Med mitt ena sovrum upplyst av bildrör och The Office UK föreslår jag en fyrkant med Ben och Jerry, vi ligger i en stor, bred säng och tittar tills han trycker på paus och fattar tag om min nacke och ger mig en kyss som även nu får det att vibrera i hjärtat. Säger något som han börjat repetera om och om sista tiden;
Jag förstår inte hur du kan vara vacker i alla ljus och i alla vinklar.
Hans händer över mig får mig att inse min skönhet.

Och även i natt älskar vi, men det är något som händer. Det är något annat, han kan inte ta i, han vill bara stirra mig djupt i ögonen och viska varma ord om min skönhet, han vill pressa sin tyngd emot mig och kyssa mig, han håller fast mina handleder i ytterläge och ber mig svära på att aldrig försvinna.
Med näsan djupt begravd i mina skulderblad mumlar han att han tycker om mig. Tycker om dig, tycker om dig, tycker så otroligt mycket om dig.
En pärla av ordet älska är på vippen att ramla över mina läppar, men just då kommer jag, vi står på knä och jag lutar huvudet mot hans axel.