Om hans kyla

Det är inte som att jag inte känner till hans kyla, hur snabbt han kan börja avsky, stänga ner, förtränga. Ändå blir jag lika chockad varje gång jag stöter på den.

Den här gången vet jag inte, när Farlig går igång på något som har att göra med att jag talade med en annan man över en middag som jag skrivit i min öppna blogg, som han hävdar att han inte läser.

Han ringer mig och berättar att jag har äcklat honom, att hans mage har vänt sig ut och in. Jag försöker förklara men han berättar att jag inte behöver förklara, jag är inte skyldig honom det. Vi lägger på luren, jag sitter med ett förvirrat uttryck i ögonen och har en allmän ORKAR INTE-känsla i bröstet. Han gör det ju alltid klart och tydligt för mig att vi absolut inte ska ha en relation, att han känner något för mig men inte det som krävs. Och så blir han förbannad för att jag går på date? Eller vad är det han är sur på?

Och vad menar han med att reagera på en obetydlig middag och inte de kärleksbrev jag författar åt honom? Blev jag förbannad, för att han blev förbannad? Eller för att jag känner mig påkommen?
Jag är ändå mest nervös och lite ledsen, för att jag bara hade en knagglig mobillinje att lugna honom på och inte hela min närhet.