Om tankarna efter utrensning

I natt stod jag med min döda pappas jacka i famnen.
Och vågade inte stoppa ner händerna i fickorna.
Den luktade fortfarande som han gjorde, och höll jag upp den tyckte jag att den var välvd över ryggen, precis på samma sätt som när den draperade hans cancersjuka kropp.

Rätt var med, hela tiden, i det där källarförrådet som är fyllt av hans ägodelar. Och stod han inte direkt bakom mig och beundrade vad jag behagade att berätta om så var han nära genom att ta hand om min dotter, min syster och min bror.

På vägen hem hade det hunnit bli sen kväll, nästan natt.
Och jag lutade huvudet mot bilrutan när tårar sakta började trilla över kinderna, några meningslösa, ihopskrynklade handskrivna lappar trillade ut ur ett cd-case, alla med pappas handstil.
Rätts varma hand sökte sig till mitt lår, vi sa ingenting.

Jag övergick från glittertårar till en ordentlig flod, det slog mig där och då att jag behöver två händer för att räkna fyra års förluster.
På toppen av listan finns min far, min farmor och det som ändå var allra värst och kom allra först;
Min son.
Han dog, och sen följde så många efter.
Jag tyckte synd om mig själv där under skenet från lamporna längst med motorvägen. Och sen tyckte jag att jag var patetisk.
Jag har världens vackraste dotter i baksätet. Jag har världens finaste man här bredvid.
De som finns i mitt liv fyller mig med mening och anledning.

Men det var skönt att sakna pappa.
Bara pappa.
Och inte automatiskt klumpa ihop all sorg till en jättebubbla av att inte förstå. Det var skönt att inte ta döden personligt.