Om att inte vara någon Svärmorsdröm

Jag försöker fokusera, försöker forma orden redan nu på morgonen när jag sitter på bussen. När regnet lämnar enögda, genomskinliga maskar på fönsterrutan och min mössa sitter klistrad på kinderna försöker jag skapa en bild av helgen.
Jag och Rätt åkte till min svärmors födelsedag, komplett med övernattning, bilbarnstol och volvo v50, ute i Ingenstans.
Min dotter (bara min) satt i baksätet och stolt som en tupp var jag över hennes gnolande varvat med att ställa väl genomtänkta frågor till oss i framsätet.
Frågor som hur många russin det finns kvar i asken, frågor som varför hennes sko är svart med glitter.
Resan känns bra, Farlig är långt borta och Rätt är så påtagligt nära. Vi skrattar mycket, vi är lyckliga vi två där bakom ratten.


När vi kommer fram blir vi väl mottagna såklart, presenter öppnas och allt är så lyckat som det bara får vara. När plötsligt Lurig kommer på tal.
Lurig och den jättestora buketten av Svärmors favoritblommor som kom via bud bara en halvtimma tidigare.
Jag känner mig så himla vilsen, så inte hemma. Jag känner att jag inte behövt höra hur mycket Svärmor och Svärfar gillade Lurig.
Och senare på kvällen, hade jag behövt att Svärmor tilltalade mig med mitt förnamn och inte Lurigs. Upprepade gånger.

Jag kan förstå hennes exaltering över att få blommor av den hon trodde hennes son skulle leva med, jag kan förstå hennes lycka av att hennes sons föredetting grattar henne, jag kan förstå hur glad hon blev av att höra från hennes 'extra dotter' som hon inte talat med på snart fyra år. Att den här extradottern kom ihåg hennes födelsedag, är det inte otroligt frågar hon mig.
Den här extradottern som grät krokodiltårar när min Rätt hittade mig, så stora och glittrande tårar att han gjorde slut på oss.

Det eskalerar, jag noterar hur min dotter blir bra behandlad, men inte riktigt lika bra som de andra barnen. Alla ungar, både andra bonusbarnbarn och 'äkta' barnbarn, får varsin madrass att sova på om natten, men min dotter? Hon får en dyna från en solstol.
Alla ungar får färska bär till frukostar och mellis, men av någon mystisk anledning tar de alltid preciiis slut när det är min dotters tur.
När lördagen går mot natt och jag äntligen får bädda ner mig där på solstolsdynorna bredvid min dotter är mina mungipor på samma ställe där mitt humör befinner sig, någonstans under strumplästen. Söndagen vaknar vi och Rätt frågar mig gång på gång vad jag är så grinig över.
Jag ler och säger att allt är bra.
Han ser skeptisk ut och säger att han minsann inte går på det.

Vi är tysta i bilen när vi åker mot Stockholm igen. Det här är något jag aldrig kan ta upp med honom, för inte kan man väl säga att jag tycker din mamma stöter bort mig. Jag tycker inte din mamma vill att det finns ett du och jag och min dotter.
Nej.
Det är sådant man aldrig säger, utan skruvar upp volymen och sjunger med i Bad Moon Rising.
God Bless Creedence Clearwater.