Om att vara vilsen

Jag har varvat.
Jag trodde nog inte att jag skulle klara det, men när Rätt satt framför mig i rödvinsdimman på samma restaurang vi hade vår första date och skålade för oss så visste jag, att han skulle älska med mig den natten.
När Rätt förde en vitlöksdränkt, chilimarinerad räka till min mun och vi fick det där intima samförståndet man bara kan uppleva när man delar mat från samma tallrik kände jag hur Farligs gift sakta la sig bakom hjärtat istället för att uppta den största delen av det, och jag kunde skratta, vara så perfekt som Rätt förtjänar och förföriskt le över glaskanten.

Nog hamnade vi i samma bädd senare, men vart var vi?
Vem var det som tog i mig?
När han somnat vid min sida undrar jag vart varianten av mig, som efter en festnatt, rörde mig hemåt honom utklädd till en syndig skolflicka tagit vägen. Och vart var mannen som tryckte upp mig mot sin hallvägg och satte på mig samtidigt som vi såg oss i spegeln?
Jag vill inte tro att förra årets kvinnor och lögnerna kring dem, har färgat oss så hårt att vi inte kommer längre än så här? Jag tror jag kommer i första rummet, han måste bara få mig att inse det. Finns det en anledning, är det jag som bromsar oss?
Vågar jag inte vara lycklig, vill jag alltid dras med ett berusande alternativ?

Natten efter höll Farlig om mig så nära att han fick tårar i ögonen.