Om doften av kokt vatten

Efter 27 timmar på resande fot, efter två veckor i 38 graders värme, mango, palmer och kritvita stränder, saltstänk på kinderna och solblekta slingor i håret, delfiner landar vi i den fortfarande totalt upp och nedvända förortstrean som från och med hemkomst är vårat gemensamma hem. Mitt och Rätt. Och Dotterns.

Alla hans kartonger står fortfarande helt orörda och med jetlag som ett ignorerat stavfel rycker vi tag i detta fort av wellpapp och långsamt blottas golvyta på alltfler ställen.

Jag kokar pastavatten till min dotter, och just den där doften av kokt vatten har jag bara känt hemma hos Rätt tidigare.

Det är hans kastrull som skapar den och hela jag blir varm i magen när jag inser att jag bara tog en random kastrull ur vårat köksskåp. Och det var hans.
Det blir nämligen så, när man har sina kastruller tillsammans.

Om gamla ord som ännu är aktuella

När det kommer till normalitet är jag inget geni.
Jag är så långt ifrån den lunken som jag längtar efter, och börjar känna mig lätt formad och förbannad för hur jag ständigt hukat mig för Rätt.
Han har bett mig minska mig på det mest manliga vis- han gjorde slut av följande anledningar; min yvighet, min öppenhet, min förkärlek till tabuskämt eller att skrika avsugning på en överfull innerstadsbuss.
Jag har alltid kallat det för en släng av Tourettes med ett leende och tänkt att det är alla anledningar att älska mig men fick honom att känna sig ännu mer mossig.
Jag trodde det var kärlek, jag tänkte att det var att växa upp, att ändra allt sådant som gjorde mig till mig. Jag såg det inte som en uppoffring, jag valde att kalla det för möjlighet och säljaren i mig pulserade under ytan när omgivningen frågande tittade på.
-Vad händer med vår Svanka?

Det exploderar i att han, av all kärlek, imiterar mitt skratt som karaktäriseras av att jag med vidöppen mun kastar huvudet bakåt och viker mig framåt vid midjan. Bara det att han ser ut som ett jävla mongo när han gör det och min blixtsnabba reaktion är han inte vill att jag ser ut så, han vill att jag skrattar stilla med sammanbitna tänder och ett leende a la klädnypa i nacken. Han vill att jag skrattar lika stelt som Lurig på hennes svarvita facebookbild, då är jag mera rätt.

Och plötsligt är det rotat, det låsta skrattet, och jag är glad för jag skrattar normalt, jag skrattar som man gör när det är offentligt, jag skrattar och skrynklar inte till något. Men han påpekar det, Svanka, vad fan håller du på med? och jag älskar att jag får anklaga honom.

-Du har format mig, jag blir som du vill ha mig.

Hans röst brister, det har gått för långt och han är arg när han väser att han älskar mitt skratt och hur det slår mot husväggar i senapsgul betong.
Är jag färdig med missbrukandet av hans förtroende?

Idag var jag så nästannormal som det bara går att bli, idag fanns inget inslag av idioti eller förruttna tankar.
Och jag har skött mig, verkligen skött mig sånär som att jag förklarade ett telefonsamtal på över en timma genom att skylla på min syster.När det egentligen var någon helt annan.

Om en insikt i Krutrök.

Jag sitter på den lokala restaurangen med min vän Styrka när det slår mig.
Mitt emellan samtal och maträtter, vakande över dottern och småprat med servitrisen - det är som en insikt, en upptäckt jag inte tidigare gjort i mina tankar.
Jag säger det högt, det jag tänker.

- Sedan jag berättade att jag skulle bli sambo med Rätt har Glöd inte svarat på ett enda av mina samtal. Han har heller inte ringt mig.

Styrka tittar på mig över middagsbordet och ser lite frågande ut.
Ja, hon ser faktiskt precis så frågande ut som jag känner mig.

Min Glöd, han får inte försvinna, han får inte ta sin ångest och vika den inåt i sin späda fågelungekropp. Jag ska ju bära honom, min energi är den som ska lyfta honom. Jag saknar Glöd. Min vän, min eviga låga!

Så ensam i mitt fort av flyttkartonger och tidningspapper slår jag de välringda siffrorna och efter bara en signal hör jag hans röst.
Jag hör att han är upptagen, jag hör att han tänkt ringa, men låtit bli. Jag hör att kan försöker ringa mig senare.
Jag tror inte han hör att jag saknat.

Om ett välkomnande

Jag tänker hela tiden, att det är bra.
Att han har valt mig nu.
Att han ska bo med mig, med oss, nu.
Skaffa barn med mig nu.

Vi ska bli familj, vi ska bli oss.

Så varför gör det så jävla ont att åter igen upptäcka Lurigs ständiga närvaro i hans liv?
Hon välkomnar honom hem från Utlandet med öppna armar och söta ord över internet.

Jag orkar inte, jag orkar inte med oron att hon ännu en gång ska be honom ändra sig.

-Lämna Svanka och Dottern. Vi hade det ju så bra!

Jag blir trött. Fysiskt trött och mitt i min storstädning för att hitta plats åt alla hans saker i mitt hem, vill jag bara dra av mig min hud och gå och lägga mig.