Om att riva

Det river inom mig.
Allt det där sprudlande som en gång var jag ligger i stora tovor på min kudde när jag vaknar, ligger kvar som ett lager spöke i sängen när jag går upp. Och jag borde sluta, se till att det slutar riva, men när jag inte förstår så är det som en aldrig stelnande sårskorpa. Och om jag tidigare var expert på att tvätta blod från vita tröjor så är det som om att jag blöder ännu en gång - men spåren är otvedtydliga. Och eviga.

Och man får inte undra så, när man bär Rätts barn i sin mage och somnar i hans ömma omfamning med hans varma andetag mot nackhåret - men om inte Eldklot band oss samman nu, hade han lämnat mig då?

Hade han skrattande lyft Dottern mot himlen och ropat

-Din mamma gör mig lyckligast i världen och sedan attackerat oss båda med pussar?

För att sedan sluta sina ögon och åtta timmar av sin dag sitta med sina perfekta kindben, underbara handflator och författa saknad åt ett annat håll?

Man får inte undra så.
Men på något sätt är det bättre att undra än att veta att det är sanning.
Och jag måste sluta riva.

Om att viska på kudden.

Jag minns ett samtal, med våra rufsiga huvudet på varsin sängvarm kudde.

-Slutar du finnas, så existerar du inte längre.

Det var hans ord till mig, och jag fick en klump i halsen, ett grått nystan av rädsla, för jag visste att det var sanning.
Jag försökte så länge, att mota bort det svarta som tornade upp sig inom honom, jag smekte hans undernärda kind under skäggstubben, han kysste mina finger toppar och jag förde hans hand mot mitt hjärta.

-Du kan aldrig sluta finnas. Hos mig finns du alltid kvar.

Hans blick vek sig inåt, som om han inte trodde på mig.
Det är nu, i mitten av september, med raggsocksbeklädda fötter och thevarma läppar som jag ånimmer just det där samtalet. Samtalet på två repliker, men med tusen meningar som viskades mellan våra rörelser.

Nog har jag slutat existera för honom, men jag försöker stirra på hans bild på facebook och hela jag undrar om han är lycklig.
Lika lycklig som han var där, med hans skallrosett mot min haka.
Med hans huvud, vilandes på min arm.

Det är nu, i mitten av september, som jag förstår att vi båda håller våra ord.

Om ett telefonsamtal

Så lägger vi på luren, den förväntning som nyss fanns i din röst har dött ut.

Vi har inte pratat på länge, och trots att du sårat mig genom att täppa till min strupe med ett grått nystan av värdelöshetens känsla så svarar jag när du ringer.

Jag svarar när du skriver.
Jag reagerar på vad du förmedlar, jag ringer till Väninnan med gråten i halsen och undrar vad du håller på med.

Du säger att du är redo, redo att gå till minneslunden.
Och vi pratar om min Saknad och det faktum att du fortfarande inte förstått vad som hänt, inte förstått att vårat barn dött i min kropp och jag med slangar kopplade till vener, med epidural i mängder tvingats till att krysta ut detta nitton veckor gamla foster med kemiska värkar.
Vi pratar om att jag inte hade din blick att söka stöd i, att du försvann och inte kom och jag fick nöja mig med anonyma, ljusblå munskydd och vår sons livlösa lekamen i en filt från landstinget mot min bröstkorg i femton minuter.

Och genom allt detta är din förväntning där, jag undrar vem du tror jag ska vara. Om du på allvar tror att jag är samma Svanka som likt en fura föll raklång för din mörka blick och ditt självklara sätt att välja mig för tio år sedan.

Du har så mycket att berätta säger du men inget får jag höra när jag berättar om Rätt och Eldklot.

Du får den där klumpen i halsen när du lägger på luren, långt innan vårt samtal borde vara slut.

Du står i en iskall lägenhet, fortfarande med tapeterna jag valde.
Jag sitter i ett hem, mitt hem, och lägger en hand på en varm mage för att mötas av ett gensvar från insidan. Min andra dotter.
Mitt Eldklot.
Du äcklade mig när du lämnade mig. Nu bekommer du mig inte längre.

Om att vakta andras barn

Hon sitter uppflugen på en stol, som en sparv - fast med alldeles för långa dreadlocks samlade i en knut på huvudet. De skimrar i rött och jag har svårt att avgöra om glimten i ögat beror på de tre kopparna kaffe eller engagemang inför eftermiddagens föreläsning.
Jag bestämmer mig för det senaste i samma sekund som jag parkerar min chai framför mig.

Eko är inte samma kvinna som med slokande axlar böljande rörde sig ut till Fristad.
Hon har hittat energin, rutinen, sig själv i livet med två små.
Hennes händer rör sig med en självklarthet när hon talar, hennes fötter är tillbaka i klackskorna och när hon lyfter över sin halvårsdotter i min ömma vård, kliver hon i föreläsningssalen med huvudet högt och svajande höfter.

Jag ler och ser dansaren i henne.
Hon kan aldrig gömma alla åren av rakrygghet och pressade fotvalv, tröttheten kan vinna småsegrar och sloka hennes späda, mjölkvita axlar, men aldrig krossa det som tagit så lång tid att bygga upp.

Med hennes dotters tyngd i mitt knä och hennes djupa svarslösa brunnar till ögon sitter jag i Rosa Rummet och något skvalar ur radion. Vi jollrar. Vyssjar. Och ler.
Hon gråter.
Lite.

Och jag kan inte trösta, med Eldklot i tankarna så undrar jag ju bara vad jag kan om barn egentligen. Varför fungerar inget på Ekodotter? Har jag tappat stinget?

Jag mutar med färgglada klossar. Jag mutar med en elefant. Med konstant bärande och sången Muffin Man. Det funkar, men när Eko kommer tillbaka en timma senare så förstår jag vad som är fel. Och varför jag tvivlat på det där stinget.
Är man sex månader är det inte klossar och sånger som är lycka.

Det är mamma.

Vi omfamnar varandra för hejdå och med benen uppdragna under mig har jag Dottern mot min axel, äppelbitar och mjölk.
Det är fredag, Rätt är på fotboll och vi har tystheten och tv;n för oss själva.