Allt det där sprudlande som en gång var jag ligger i stora tovor på min kudde när jag vaknar, ligger kvar som ett lager spöke i sängen när jag går upp. Och jag borde sluta, se till att det slutar riva, men när jag inte förstår så är det som en aldrig stelnande sårskorpa. Och om jag tidigare var expert på att tvätta blod från vita tröjor så är det som om att jag blöder ännu en gång - men spåren är otvedtydliga. Och eviga.
Och man får inte undra så, när man bär Rätts barn i sin mage och somnar i hans ömma omfamning med hans varma andetag mot nackhåret - men om inte Eldklot band oss samman nu, hade han lämnat mig då?
Hade han skrattande lyft Dottern mot himlen och ropat
-Din mamma gör mig lyckligast i världen och sedan attackerat oss båda med pussar?
För att sedan sluta sina ögon och åtta timmar av sin dag sitta med sina perfekta kindben, underbara handflator och författa saknad åt ett annat håll?
Man får inte undra så.
Men på något sätt är det bättre att undra än att veta att det är sanning.
Och jag måste sluta riva.
Men på något sätt är det bättre att undra än att veta att det är sanning.
Och jag måste sluta riva.
Om den dagen kommer då du försiktigt vågar knacka på till dina innersta rum skall du vet att det du förmedlar kommer att beröra och hjälpa. Ingen har som du förstått utan att veta
SvaraRadera