Om att viska på kudden.

Jag minns ett samtal, med våra rufsiga huvudet på varsin sängvarm kudde.

-Slutar du finnas, så existerar du inte längre.

Det var hans ord till mig, och jag fick en klump i halsen, ett grått nystan av rädsla, för jag visste att det var sanning.
Jag försökte så länge, att mota bort det svarta som tornade upp sig inom honom, jag smekte hans undernärda kind under skäggstubben, han kysste mina finger toppar och jag förde hans hand mot mitt hjärta.

-Du kan aldrig sluta finnas. Hos mig finns du alltid kvar.

Hans blick vek sig inåt, som om han inte trodde på mig.
Det är nu, i mitten av september, med raggsocksbeklädda fötter och thevarma läppar som jag ånimmer just det där samtalet. Samtalet på två repliker, men med tusen meningar som viskades mellan våra rörelser.

Nog har jag slutat existera för honom, men jag försöker stirra på hans bild på facebook och hela jag undrar om han är lycklig.
Lika lycklig som han var där, med hans skallrosett mot min haka.
Med hans huvud, vilandes på min arm.

Det är nu, i mitten av september, som jag förstår att vi båda håller våra ord.