Om att vakta andras barn

Hon sitter uppflugen på en stol, som en sparv - fast med alldeles för långa dreadlocks samlade i en knut på huvudet. De skimrar i rött och jag har svårt att avgöra om glimten i ögat beror på de tre kopparna kaffe eller engagemang inför eftermiddagens föreläsning.
Jag bestämmer mig för det senaste i samma sekund som jag parkerar min chai framför mig.

Eko är inte samma kvinna som med slokande axlar böljande rörde sig ut till Fristad.
Hon har hittat energin, rutinen, sig själv i livet med två små.
Hennes händer rör sig med en självklarthet när hon talar, hennes fötter är tillbaka i klackskorna och när hon lyfter över sin halvårsdotter i min ömma vård, kliver hon i föreläsningssalen med huvudet högt och svajande höfter.

Jag ler och ser dansaren i henne.
Hon kan aldrig gömma alla åren av rakrygghet och pressade fotvalv, tröttheten kan vinna småsegrar och sloka hennes späda, mjölkvita axlar, men aldrig krossa det som tagit så lång tid att bygga upp.

Med hennes dotters tyngd i mitt knä och hennes djupa svarslösa brunnar till ögon sitter jag i Rosa Rummet och något skvalar ur radion. Vi jollrar. Vyssjar. Och ler.
Hon gråter.
Lite.

Och jag kan inte trösta, med Eldklot i tankarna så undrar jag ju bara vad jag kan om barn egentligen. Varför fungerar inget på Ekodotter? Har jag tappat stinget?

Jag mutar med färgglada klossar. Jag mutar med en elefant. Med konstant bärande och sången Muffin Man. Det funkar, men när Eko kommer tillbaka en timma senare så förstår jag vad som är fel. Och varför jag tvivlat på det där stinget.
Är man sex månader är det inte klossar och sånger som är lycka.

Det är mamma.

Vi omfamnar varandra för hejdå och med benen uppdragna under mig har jag Dottern mot min axel, äppelbitar och mjölk.
Det är fredag, Rätt är på fotboll och vi har tystheten och tv;n för oss själva.