Om att komma tillbaka

Det har varit tyst ett tag.
Det har varit sommar ett tag.
Under mitt hjärta har ett mindre hjärta börjat pulsera, och små ryckiga rörelser där fån insidan pockar på min uppmärksamhet när jag som minst tänker på det.
Rätt pratar med Eldklot genom min spända hud. Dottern pratar om sin lillasyster och har hittat på ett helt eget, icke-existerande namn som hon vägrar förtränga.

Plötsligt är det bara lite mer än tre månader kvar tills Eldklot är här, tills hon drar sitt första skriande andetag och vi får hennes varma kropp mot våra bröstkorgar. Plötsligt är det bara dryga tre månader tills min och Rätts genetik är sammanflätad i en människokropp på utsidan.

Jag vet att det har varit tyst ett tag.
Men som jag sa.
Det har varit sommar ett tag.

När jag är lycklig, då hittar inte orden mig, då är det som om jag inte har något att ventilera. Men jag hoppas det ändras, inte min lycka, men inspirationen.
Den kommer så ofta om hösten, och i morse bet det i mina kinder då jag smet den nya kappan hårdare kring kroppen. I morse luktade det för första gången avmätt frost och ruttna äpplen och jag kände att Svanka måste få utrymme. Svanka kan aldrig försvinna. Hon kan aldrig dö.
Hon får inte försvinna.
Och här hamnade jag nu. Med två hjärtan i min kropp och två kärlekar utanför.
Lycklig. Och med Rätts varma kropp i vår gemensamma säng.

Men jag är tillbaka.
En sommar rikare.