Om ett intermezzo

Det är långt efter midnatt när Fri hittar mig barfota bland blöta löv.
I en skog.
Och jag har gått omkring i min egen värld, försökt att forma den på några minuter när hans bröstkorg bokstavligen bromsar min framfart. Det finns ingen belysning här.
Han tittar frågande på min uppenbarelse, sneglar på de 15cm höga stilettklackar jag har i handen och konstaterar lugnt;  -Bra idé.
Jag svarar att jag jagat ekorrar.
Och han skrattar, skrattar så länge att jag nästan blir obekväm innan han tar ett bestämt tag kring min handled.
-Du säger så konstiga saker, kom. Vi går tillbaka!

Det känns bra, nästan symboliskt, att vara vilse i hans närhet. Att leta efter en stig som leder oss tillbaka till alla andra.
-Är du nedstämd? 
Jag vet inte om jag ska bli tacksam eller förolämpad av hans fråga, bildlig skönhet är ingen genväg till mina känslor väser jag.
Och då gör han det igen, skrattar. Fast han tar tag i mig den här gången, i bröstkorgen. Han känner inte mig alls, så han vet inte att revbenen är brutna.
Massor av skratt.
Jag kanske också skrattar. Av ren chock.
-Så konstiga saker. Nu! Nu är du skyldig mig en dans. 
Och jag hivas två meter upp i luften och ligger som ett bytesdjur över hans axlar när vi entrar dansgolvet.
Så får han mig att släppa, skorna hamnar i något fönster någonstans, vi är uppklädda till tänderna men röjer som fan. Nyss var jag en bortglömd fågelunge på en stubbe, men nu är jag fångad i en spiralformad regnbåge och åker rutschkana.

Om en regning torsdag

Novemberkvällen har hunnit bli kolmörk, fast klockan precis passerat fem.
Min telefon ringer.
-Jag är här nu.

Jag vinkar till Farlig genom mina glasväggar, han arbetar passande nog i staden som är så nära min ibland.
Passande nog när jag glömmer mina stay-ups i hans lägenhet.
Passande nog, när jag blir extremt sugen på hans sällskap och spansk mat.

Det vräker ner ett regn i verkligheten.
Och för att skona mina fantastiska klackskor samt mina blonda, mjuka lockar rullar den svarta bilen upp på trottoaren. Så nära man kan komma min arbetsplats huvudentré, ett halvt kliv för mig.
En snabb puss på kinden samtidigt som han återigen knäpper ihop mitt bälte åt mig.
Och vi äter tapas, han förundras över att jag plötsligt kan dela tallrik och jag förundras att han ens minns att jag har haft problem med det.
På borden fladdrar oljelampor.
De som ser oss utgår från att vi hör ihop. Att vi delar mer än ett Någonting.
Vi sprang in i våran föredetta gemensamma arbetsgivare, den vi träffades genom.
-Är ni gifta nu?

Men knappt att vi rör varandra nu.
Han tar min hand när vi lämnar restaurangen, när vi nästan halkar bland alla regnvåta löv.
Han kör hem mig och jag visar min balkong.
Vi säger adjö, utan att kyssas, bara en flyktig puss på hans kind där jag lämnar ett kladdigt avtryck med smak av Carmex.
R8;an rullar iväg och min hand kramar påsen med de skiraste föremålen från Agent Provocateur.
Noga och omsorgsfullt ihopvikta strumpbyxor, och jag ler vid tanken att han var rätt långt ifrån omsorgsfull när han smekte dem av mig.

Om han som vibrerade

Jag måste sluta med det här.
Sluta med att dricka upp människor och berusa mig på dem, men jag kan inte förklara.
Förklara hur jag kan älska Rätt bortom vett och sans men ändå inte släppa tankarna på den vibrerande varelsen som mitt i mitt dansande den där fredagsnatten, lade en sval hand på min överarm och sa att han njöt av hur jag rörde mig.
Mannen som säger att när du skrattar, så dansar din själ.

Han säger att vi kanske känt varandra förut, och det är därför vi dras mot varandra nu. Han säger att jag förtrollar honom så att han måste hålla i sig för att stå fast vid sin övertygelse om återhållsamhet.
Det drar mig hårdare mot honom.
Jag lindar en blondlockig slinga mellan mina fingrar och ser hur han önskar att det var han som fick tvinnas mellan tumme och långfinger. Jag ler för mig själv när han tyst, tyst viskar att han alltid älskat mig. Han vet inte varför, men det har han.
Hela hans själ kysser mig, och utan att röra vid varandra exploderar vi.
Jag älskar att det är svårt för honom att låta bli mig, men tacksam över hans mantra.

Och mitt medium som skanderat att Rätt inte alls är Rätt, att den Högsta Kärleken valt någon annan åt mig, egentligen, ler beskt mot mig när jag för honom på tal. Vem är han? Vad vill han? Vad kan vi göra för varandra?

Nog är han din, har alltid varit och kommer alltid att vara säger hon och drar med handen över en pendel med rosenkvarts.
Du ska tacka Jesus och Kärleken att du sett honom, många får inte ens det, fortsätter hon och hennes ljusgröna ögon låser fast mina blåa.
Han känns så oändlig.
Han får bli Evig bestämmer jag.

Du måste vara snäll, säger Evig.
Han ser en Eva i mig.
Jag är snäll svarar jag.
Lika snäll som en hungrig kattunge. Jag kanske biter dig i handen och du förlåter mig.
Du måste vara snäll, upprepar han.

Och då precis vet jag.
Att det är jaktsäsong bland Sagorna Kring Min Svank.

Om att Farlig är farlig.

Det ligger en vårspänning över fredagsnatten, mitt hår är samlat i en stram hästsvans, mina byxor är svarta med breda skinndetaljer och jag har en tröja som visar precis lagom mängd silikonbröst för att vara trevligt provocerande. I urringningens klyfta dinglar det städiga smycket, älvan ur en disneyfilm med vingar som gnistrar.
Jag ska ut med en tjejliga men någonstans på vägen bestäms det att jag ska äta middag med Farlig innan.
Älskade Farlig.
Jag vet inte varför vi bestämmer oss för att ses, vår kontakt har varit obefintlig den senaste tiden och hans närhet har fattats mig i fyra månader. Så mycket har hänt, han har skaffat ett nytt hem och det är det han vill visa mig. Be om mina råd som inredningsarkitekt, be om mina åsikter som ärlig vän.

Taxichaffören som kör mig dit bjuder mig på en kaka och säger att jag strålar. Han undrar vem jag ska träffa och pratar med en annan melodi än vad jag gör. Han kommer från Prag och är efter fem minuters bilfärd med mig, övertygad om att jag kommer vinna Nobelpris en vacker dag.
- Svanka säger han innan jag betalar. Jag ska komma ihåg ditt namn!

Vidare så tycker han att Farlig ska komma och öppna bildörren åt mig, Farlig som står cirka 50 meter bort, och hysteriskt börjar han tuta och blinka, varpå jag ser mitt sällskaps gestalt börja röra sig mot oss. Det är mörkt och dålig belysning, men jag ser hans bländvita leende och knivskapa blick ändå.

Vi köper thaimat och vi skrattar och bubblar som om fyra månader var fyra timmar, inga trådar tappas när vi är med varandra. Inga hål finns, förutom det i hans bröstkorg.
I samma sekund som jag ställer ner min väska i hans hall, i hans hem, så ser jag hur han förvandlas till en valp som vill ha beröm. Hur osäker han plötsligt blir över vad jag ska tycka om hans bostad, hur viktig min åsikt är för honom.

Farlig är fortfarande Farlig. Och han är farlig, för han fyller fortfarande hela mig.
Sida vid sida tittar vi på något som går på tv och min festkväll känns långt borta. Jag är redan berusad, jag är redan betagen. Inget kommer toppa den här kvällen, vad jag än skulle komma att göra.
Med näsan djupt begravd mot hans pulsåder drar jag in den doft som är hans.
Han tar tag i mitt lilla ansikte med hans stora, sträva händer. Tittar mig rakt i ögonen och säger att jag är perfekt.
Och det är där vi slutar, det är där jag torkar en patetisk tår från ögonvrån och samlar ihop mina saker.

-Hur kan du gå? Hur kan du försvinna?
- Jag måste.
- Det känns fel att du går.
Min tystnad.
- Jag önskar att du stannade.

Vi kramade varandra länge, länge.
Hissdörren delar på oss och jag blixtrar iväg ett leende, vill att han ska skratta, säger något kul. Han ler, men det når inte ögonen.
I taxin kommer ett sms, med orden vi alltid säger till varandra när vi blir så intensiva att vi inte har något annat att säga.

Fan Svanka...

Om hans kyla

Det är inte som att jag inte känner till hans kyla, hur snabbt han kan börja avsky, stänga ner, förtränga. Ändå blir jag lika chockad varje gång jag stöter på den.

Den här gången vet jag inte, när Farlig går igång på något som har att göra med att jag talade med en annan man över en middag som jag skrivit i min öppna blogg, som han hävdar att han inte läser.

Han ringer mig och berättar att jag har äcklat honom, att hans mage har vänt sig ut och in. Jag försöker förklara men han berättar att jag inte behöver förklara, jag är inte skyldig honom det. Vi lägger på luren, jag sitter med ett förvirrat uttryck i ögonen och har en allmän ORKAR INTE-känsla i bröstet. Han gör det ju alltid klart och tydligt för mig att vi absolut inte ska ha en relation, att han känner något för mig men inte det som krävs. Och så blir han förbannad för att jag går på date? Eller vad är det han är sur på?

Och vad menar han med att reagera på en obetydlig middag och inte de kärleksbrev jag författar åt honom? Blev jag förbannad, för att han blev förbannad? Eller för att jag känner mig påkommen?
Jag är ändå mest nervös och lite ledsen, för att jag bara hade en knagglig mobillinje att lugna honom på och inte hela min närhet.

Dagens sms

Farlig skriver en halvtimma efter att han lämnat min säng
Haha! Pappa ringde och hörde att jag satt i bilen. Var har du varit undrade han.
Ätit frukost med Svanka svarade jag. Fan vad svårt han hade för att inte fråga mer!

Det som gör mig lycklig i det här sms;et är att Farlig verkligen tydliggör min existens för sin far. Hans familj har små aningar om att någon kvinna finns i bilden, men han vill inte blanda in dem i vårat. (Jag skulle inte vara föräldrarnas förstahandsval)

Svanka skickar till Farlig:
Du kommer bli hemsläpad av ställets hetaste katt ikväll. Jag tror hon heter Svanka

Farlig skickar:
Lucky me. Har hört att Svanka har en alldeles gudomlig kropp.

Svanka skickar:
Vad föredrar du? Kort kjol eller jeansröv?

Farlig ringer mig någon sekund efter det här för att säga att han nästan satte sitt kaffe i halsen när han tänkte på mig i jeans.
Det blir nog jeans jag tar på mig.