Om han som vibrerade

Jag måste sluta med det här.
Sluta med att dricka upp människor och berusa mig på dem, men jag kan inte förklara.
Förklara hur jag kan älska Rätt bortom vett och sans men ändå inte släppa tankarna på den vibrerande varelsen som mitt i mitt dansande den där fredagsnatten, lade en sval hand på min överarm och sa att han njöt av hur jag rörde mig.
Mannen som säger att när du skrattar, så dansar din själ.

Han säger att vi kanske känt varandra förut, och det är därför vi dras mot varandra nu. Han säger att jag förtrollar honom så att han måste hålla i sig för att stå fast vid sin övertygelse om återhållsamhet.
Det drar mig hårdare mot honom.
Jag lindar en blondlockig slinga mellan mina fingrar och ser hur han önskar att det var han som fick tvinnas mellan tumme och långfinger. Jag ler för mig själv när han tyst, tyst viskar att han alltid älskat mig. Han vet inte varför, men det har han.
Hela hans själ kysser mig, och utan att röra vid varandra exploderar vi.
Jag älskar att det är svårt för honom att låta bli mig, men tacksam över hans mantra.

Och mitt medium som skanderat att Rätt inte alls är Rätt, att den Högsta Kärleken valt någon annan åt mig, egentligen, ler beskt mot mig när jag för honom på tal. Vem är han? Vad vill han? Vad kan vi göra för varandra?

Nog är han din, har alltid varit och kommer alltid att vara säger hon och drar med handen över en pendel med rosenkvarts.
Du ska tacka Jesus och Kärleken att du sett honom, många får inte ens det, fortsätter hon och hennes ljusgröna ögon låser fast mina blåa.
Han känns så oändlig.
Han får bli Evig bestämmer jag.

Du måste vara snäll, säger Evig.
Han ser en Eva i mig.
Jag är snäll svarar jag.
Lika snäll som en hungrig kattunge. Jag kanske biter dig i handen och du förlåter mig.
Du måste vara snäll, upprepar han.

Och då precis vet jag.
Att det är jaktsäsong bland Sagorna Kring Min Svank.