Om vägen hem

På vägen hem hänger cirkuslampor upphängda över en innergård.
De är alltid där, säger Väninnan. Och när jag kommer upp från tunnelbanan känns det liksom wii!

Jag förstår vad hon menar nu, på vägen hem.
I mina gamla kvarter, när Fågel var tre äpplen lång och jag varv efter varv gick området runt för att hon skulle somna om nätterna.
Exakt fyra år sedan, då var hon nästan fyra månader, min lilla sparv.
Och nu, är Glädjen där i samma ålder.
Fast hon har redan somnat, på vägen hem.

Jag vet den bästa maten.
Jag vet att de är generösa. Och även nu, med samma ljusrosa stämpelkort i Väninnans ficka, räcker en portion till tre måltider.
Jag vet vart man behöver gå på vägen istället för trottoaren när man har vagn. För jag har gått där förut.
Jag vet varenda litet sprucket murbruk på husväggarna, varenda liten krök. Pojken med hunden har åldrats, men valpen är ny.
Jag vet parken, parken där jag närt min förstfödda vid min barm, där hon tog sina första grässtrån i handen. Parken där vi på filten legat och viskat sagor om molnen, min Fågel och jag, och när hon somnat sådär nära min kropp, rynkat på näsan i sömnen och suckat - gett mig ro att ta upp min bibel och försvinna i någon timma.

Det känns annorlunda att vara där jag landade när jag var som mest vilsen, i området som öppnade sin småstadslika famn mot mig och min ensamhet, så när som på den växande magen. Området som fick mig att älska den spända huden över min kropp, området som fick den där käglan runt halsen att lösa upp sig och låta mig ta mina första andetag.
Det var där det hände, det var där jag föddes i vuxen ålder.
Och nu, är vägen hem, någon helt annan stans.
Men det gör inget.
För det känns liksom wii att gå förbi de där cirkuslamporna och veta att i min förort, en timma bort, står Rätt vid vår busshållplats, redo att bära hem vår Fågel och hjälpa mig med Glädjes vagn upp för stentrapporna.