Det är något med oss.

Det är något med oss och onsdagar.
Det är något med oss och broar.
Det är något med oss och kullersten, betong, bitterljuvhet, hissar, lunchrestauranger, middagsrestauranger, dofter, humor, svarta hål, djupliggande ryggrader och mopptofflor.
Det är som om det är något med oss och allt.

Det är något med oss och att ringa ett samtal på en mening.
-Jag är i din stad, vart äter jag och mina kollegor en middag värd namnet? 

Och det är något med att jag en timma senare bytt den vardagskladdiga tröjan mot ett rygglöst dito, snörat på mig mina ceriserosa monsterklackar och samlat håret i en bulle mitt på huvudet. Dina kollegor är som bortblåsta och jag får njuta ditt sällskap alldeles ensam för första gången sedan den senaste onsdagen vi träffades. 
Det är något med oss och att först knulla varandra mentalt i någon timma innan du krävande rycker till med handleden och hånglar upp mig under ett valv. Så oförsiktigt att en stackars förvirrad diskplockare kör vilse och ursäktar sig förläget.
Och sedan är det något med oss och tid.
Det är som om det inte finns någon egentlig tid, med dig i min direkta närhet är allt som annars delas upp i sekunder, dagar, år och liv, bara ett vakuum. I snart exakt fyra år har så otroligt mycket hänt, men jag kan ändå med klarhet minnas din första blick på mig.
Första gången jag förvånade dig, imponerade på dig, fick dig att skratta, fick dig att förstå digsjälv, fick dig att må bra. Jag kan minnas första gången jag kysste dig, och ännu bättre, första gången DU kysste mig.
Samtidigt som jag kan glömma andra detaljer, men då är du där och berättar dem för mig.

Det är något med oss och uttrycket it hurts so good som är jobbigt sant.

Jag älskar den senaste onsdagen.
Den var perfekt. Den var oss.
Det blev något med oss och ingefära.
Det blev något med oss och mycket osagt som fick luft.

Det är något med oss.
Det går aldrig att skiljas utan att vi har följande sms-konversation så fort vi är utanför varandras synhåll
-Fan, Farlig!
-Fan, Svanka!

Det är något med oss och allt.
Det är något med oss.
Och det är föralltid.

Om två timmar.

Sjävlklart hämtar han mig i en Maserati.

Och självklart vill han inte att jag ska slita på mina klackar från Loubotin i onödan och kommer glidandes upp jämsides med mig där jag sitter.
Eller glidandes och glidandes, några ton sportbil som är allt annat än diskret i Linköping.
Varenda litet civilingenjörshuvud tittade längtasfullt mot, först bilen, sedan mig.

Så drar vi.
Lunch någonstans.
Magi någonstans.
Parkeringsbesvär som bara några ton finbil kan åstadkomma, men sedan kullerstenar, skratt och händer som av någon anledning håller varandra som om de inte var menade för annat.
Det är aldrig mörka hörn med honom.

Vad vi har är något jag alltid förkastat som på låtsas, mest för att säga att jag var kär i honom är lite som att kalla Cheops pyramid för en liten triangel i en sandlåda.
Men efter idag.
Efter i onsdags, herregud, jag måste skriva om i onsdags, så vet jag att det var på riktigt. Inte rätt, men på riktigt.
Ur vårat kraschade vrak steg något ingen av oss kan undvika.
Ingen vet vad det är, kanske är vi återigen de där psykfallen som springer med överkropparna parallellt med marken under oss, huvudet först, och bara springer, springer springer tills dess att vi kraschar i en vägg.
Förmodligen en betongvägg, och bland blod, sorg, död och lust hånglar han ändå upp mig och jag älskar det.
Det är lite så.
Att även om jag skulle ha hjärnsubstans glimmande längst mina kindben skulle han övertyga mig om att jag, just där, just då, var det vackraste ett par mörkglittrande ögon kunde vila på.