Om tusen kilo.

Svarsjukan äter upp honom från insidan, som om att han svalt en frätande syra som arbetar sig utåt- genom alla organ för att slutligen bränna bort huden.
Han säger att det är kärlek då, att fånga varandra och hålla fast, att huden försvinner är bara en ytterligare barriär som försvinner.
Jag säger att kärlek för mig är att välja. Välja varje dag, välja att stanna utan att sitta fast. Kärlek är att vila i hans handflata och lita på att han inte smäller ihop händerna.

Det tär på mig, det tär på oss.
Hans eviga rädsla om att jag kanske kommer lämna honom, hans ständiga panik. Hans tusen meddelanden i min telefon som leder till tusen kilo stress i mitt hjärta.

Han hör vad jag säger men lyssnar inte.
Han har aldrig burit sin nacke så rakt, aldrig tittat på mig med så sammanbitna käkar som när jag säger nej. Nej, jag vill inte att du följer mig hem ikväll.

Jag behöver mig själv, jag behöver det som är mitt, dem som är mina.

Han säger att han vill ha sanningen, sanningen, sanningen.
Men sanningen är fullständigt odramatisk så den kan han inte lita på, den är för självklar.

Hermosa que podriar encontrar a otro. Yo veo que soy estupido, y yo no te meresco - tu necesita alguien mejor que yo. Aunque mi corazon se parta en mil pedaso - te amere siempre.

Ni ser ju. Så dramatisk. Alltid.

Om att bli uppbjuden

Jag kände den egentligen direkt.
Hans blick.
Genom alla strandklädda kroppar och färgglada badlakan, vid badhusets utomhuspool kände jag hur han såg mig. Men jag ignorerade det, spelade både blind och dum, men sände en tacksam tanke till designern bakom min knallgula bikini - den gör sitt jobb om man säger så.
Han såg mig genom allt.
Jag visste mycket väl vem han var, han kände väl på sin höjd igen mig, men han kom fram.
-Dansar inte du? Du borde dansa med mig.

Svårare än så var det inte, vi bytte kontaktuppgifter.

Det fanns en attraktion där, den var lätt att bortse ifrån då. Det var lätt att lägga på de yttre attributen i form av hans slitna utseende. Hans vänsteröga. Hans ålder. Hans sex barn, hans två barnbarn. Hans drickande, hans semesteralkoholism. Hans periodiska arbetslöshet. Att han pratar brutalt högt och är oförsiktig i sitt språkbruk, både på bristande svenska och slarvig spanska.
Men det var något med hans nyckelben. Lutningen på axlarna, hur de var upphängda på nyckelbenen. Hur hela han var uppbyggd.
Och kanske, om jag ska erkänna såhär över ett år i efterhand, lite var det också känslan av att han var så innerligt sönder och jag ville hålla honom ett tag mellan mina handflator.
Men jag sa ja. Ja, jag ska dansa med dig och det är väl egentligen då det faktiskt börjar.