Svarsjukan äter upp honom från insidan, som om att han svalt en frätande syra som arbetar sig utåt- genom alla organ för att slutligen bränna bort huden.
Han säger att det är kärlek då, att fånga varandra och hålla fast, att huden försvinner är bara en ytterligare barriär som försvinner.
Jag säger att kärlek för mig är att välja. Välja varje dag, välja att stanna utan att sitta fast. Kärlek är att vila i hans handflata och lita på att han inte smäller ihop händerna.
Det tär på mig, det tär på oss.
Hans eviga rädsla om att jag kanske kommer lämna honom, hans ständiga panik. Hans tusen meddelanden i min telefon som leder till tusen kilo stress i mitt hjärta.
Han hör vad jag säger men lyssnar inte.
Han har aldrig burit sin nacke så rakt, aldrig tittat på mig med så sammanbitna käkar som när jag säger nej. Nej, jag vill inte att du följer mig hem ikväll.
Jag behöver mig själv, jag behöver det som är mitt, dem som är mina.
Han säger att han vill ha sanningen, sanningen, sanningen.
Men sanningen är fullständigt odramatisk så den kan han inte lita på, den är för självklar.
Hermosa que podriar encontrar a otro. Yo veo que soy estupido, y yo no te meresco - tu necesita alguien mejor que yo. Aunque mi corazon se parta en mil pedaso - te amere siempre.
Ni ser ju. Så dramatisk. Alltid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar