Om ett nuläge

Han fyller mina vrår med värmen från hans kropp.
Han älskar mig och jag älskar tillbaka.
På det riktiga sättet, på det där hej-jag-ser-dig-och-vi-ser-oss-sättet. På det där sambosättet då vi inte får panik då jag spenderar en natt i soffan, och han i vår säng, för vi har alla nätter. Alla är de våra.

Vi springer om varandra ibland.
Missar att kyssas. Missar att älska.
Men fyra pussar på min nakna högeraxel varje morgon då jag fortfarande sover och han är morgonfräsch vågar jag räkna med.

Mina fantasier åt annat håll tynar bort, det är som om att de rinner ut från hjärnan och har landat här bland Sagorna Kring Min Svank, de har landat här och genererar ingenting.
Jag är påväg att skriva så många gånger, jag hittar det där kornet i kanten av mitt tankefält och känner behovet, det måste ner i pränt.
Känner behovet, jag måste få det ur mig.
Men jag kommer inte längre än till förstasidan på mitt konto, och förstår att det inte kan jämföras med Farlig. Eller Glöd. Eller Musikern.

Lurig är borta. Inget att behandla.

Många fina kommentarer har jag fått, och jag undrar om ni, mina fina läsare, kunnat se sorgen mellan raderna? Förtvivlan och hur ett innersta väsen sakta förtvinat, och det var där jag fann inspiration.

Jag undrar om ni lyckats hålla isär flygande fantasier och vacklande verklighet, eller om ni valt att göra som jag hoppats, läst utan vidare analys.

Jag kommer inte ta bort bloggen eller mitt skrivande. Och som jag alltid säger, jag kommer nog tillbaka. Som en annan variant av mig själv. Som Svanka, tvåbarnsmor.
Eldklot har spänt ut huden på min mage till max, och räknar jag dagarna så är det sexton kvar tills hon är beräknad att berika våra liv.

Jag kommer inte ta bort bloggen.
Jag kommer själv att läsa igenom den.

Stort tack till er som kikat in under det, lite dryga år, som gått. Jag hoppas ni fortsätter med just, precis, det.

Även om inriktningen här, snart kanske blir annorlunda. Fast jag vet ju inte.
Så detta inlägg kanske är snudd på onödigt, snudd på tidsfördriv. Och där vaknade Dottern, mitt blonda, rufsiga, troll och lägger huvudet mot min axel.

Om att komma tillbaka

Det har varit tyst ett tag.
Det har varit sommar ett tag.
Under mitt hjärta har ett mindre hjärta börjat pulsera, och små ryckiga rörelser där fån insidan pockar på min uppmärksamhet när jag som minst tänker på det.
Rätt pratar med Eldklot genom min spända hud. Dottern pratar om sin lillasyster och har hittat på ett helt eget, icke-existerande namn som hon vägrar förtränga.

Plötsligt är det bara lite mer än tre månader kvar tills Eldklot är här, tills hon drar sitt första skriande andetag och vi får hennes varma kropp mot våra bröstkorgar. Plötsligt är det bara dryga tre månader tills min och Rätts genetik är sammanflätad i en människokropp på utsidan.

Jag vet att det har varit tyst ett tag.
Men som jag sa.
Det har varit sommar ett tag.

När jag är lycklig, då hittar inte orden mig, då är det som om jag inte har något att ventilera. Men jag hoppas det ändras, inte min lycka, men inspirationen.
Den kommer så ofta om hösten, och i morse bet det i mina kinder då jag smet den nya kappan hårdare kring kroppen. I morse luktade det för första gången avmätt frost och ruttna äpplen och jag kände att Svanka måste få utrymme. Svanka kan aldrig försvinna. Hon kan aldrig dö.
Hon får inte försvinna.
Och här hamnade jag nu. Med två hjärtan i min kropp och två kärlekar utanför.
Lycklig. Och med Rätts varma kropp i vår gemensamma säng.

Men jag är tillbaka.
En sommar rikare.

Om limbo.

Det är ju natt. Eller sen kväll.
Men jag kan inte sova, jag känner oron vibrera som en nervös fjäril i mitt grumliga inre, jag kan inte slappna av och räds varje tecken att Eldklot rinner ur mig.

Limbo, att jag aldrig reflekterat över det tidigare.
Vänta och se, det var vad hon sa, läkaren med brytning. Vänta och se- kanske slår ett hjärta nästa vecka, kanske har inte ditt Eldklot lämnat dig.

Rätt fick inte komma in.
Pappor får bara komma in om det är bra nyheter, om något slår i 160 slag per minut. Annars får de vänta bakom skrivbordet i mörkt träslag och hålla mammans plånbok.

Jag är hungrig.
Men kan inte äta. Och jag mår illa, men kan inte kräkas. Att något är i mig är bevisat, på torsdag klockan fyra får vi veta om det valt att växa vidare.
Och Rätt smällde i dörren ikväll. För att det är saker överallt. Och för att vi knappt har packat upp. Och för att det kommer borrar hit i morgon och ett stambyte kommer ta sin start.
Så han smällde i dörren, läste lite i vår säng och somnade.

Jag vet inte vad det betyder.

Om doften av kokt vatten

Efter 27 timmar på resande fot, efter två veckor i 38 graders värme, mango, palmer och kritvita stränder, saltstänk på kinderna och solblekta slingor i håret, delfiner landar vi i den fortfarande totalt upp och nedvända förortstrean som från och med hemkomst är vårat gemensamma hem. Mitt och Rätt. Och Dotterns.

Alla hans kartonger står fortfarande helt orörda och med jetlag som ett ignorerat stavfel rycker vi tag i detta fort av wellpapp och långsamt blottas golvyta på alltfler ställen.

Jag kokar pastavatten till min dotter, och just den där doften av kokt vatten har jag bara känt hemma hos Rätt tidigare.

Det är hans kastrull som skapar den och hela jag blir varm i magen när jag inser att jag bara tog en random kastrull ur vårat köksskåp. Och det var hans.
Det blir nämligen så, när man har sina kastruller tillsammans.

Om en insikt i Krutrök.

Jag sitter på den lokala restaurangen med min vän Styrka när det slår mig.
Mitt emellan samtal och maträtter, vakande över dottern och småprat med servitrisen - det är som en insikt, en upptäckt jag inte tidigare gjort i mina tankar.
Jag säger det högt, det jag tänker.

- Sedan jag berättade att jag skulle bli sambo med Rätt har Glöd inte svarat på ett enda av mina samtal. Han har heller inte ringt mig.

Styrka tittar på mig över middagsbordet och ser lite frågande ut.
Ja, hon ser faktiskt precis så frågande ut som jag känner mig.

Min Glöd, han får inte försvinna, han får inte ta sin ångest och vika den inåt i sin späda fågelungekropp. Jag ska ju bära honom, min energi är den som ska lyfta honom. Jag saknar Glöd. Min vän, min eviga låga!

Så ensam i mitt fort av flyttkartonger och tidningspapper slår jag de välringda siffrorna och efter bara en signal hör jag hans röst.
Jag hör att han är upptagen, jag hör att han tänkt ringa, men låtit bli. Jag hör att kan försöker ringa mig senare.
Jag tror inte han hör att jag saknat.

Om ett välkomnande

Jag tänker hela tiden, att det är bra.
Att han har valt mig nu.
Att han ska bo med mig, med oss, nu.
Skaffa barn med mig nu.

Vi ska bli familj, vi ska bli oss.

Så varför gör det så jävla ont att åter igen upptäcka Lurigs ständiga närvaro i hans liv?
Hon välkomnar honom hem från Utlandet med öppna armar och söta ord över internet.

Jag orkar inte, jag orkar inte med oron att hon ännu en gång ska be honom ändra sig.

-Lämna Svanka och Dottern. Vi hade det ju så bra!

Jag blir trött. Fysiskt trött och mitt i min storstädning för att hitta plats åt alla hans saker i mitt hem, vill jag bara dra av mig min hud och gå och lägga mig.

Om att vi snart börjar livet.

Rätt och jag har slutat räkna dagar.
Nu räknar vi timmar, och i takt med att allt grus från Stockholms gator sopas bort kommer våren. Och med våren kommer tiden som är våran, det är nu han lämnar Utlandet.
Det är nu han packar hela volvon full med detaljer från hans liv där borta för att föra in dem i vårat, gemensamma, här hemma.
Det är nu han ger mig all kärlek som han tycker jag förjtänar och det är nu han författar ett mail till mig, där han säger att han alltid sett mig men inte kunnat ge mig så mycket som han velat.
Men han tänker börja nu.

Och min telefon plingar till allt oftare med hans sms, likaså min mailbox. Plötsligt läser han mina tankar i min öppna blogg, och diskuterar dem med mig på kvällen.
Sakta ger han mig allt det där, som utan annan ursäkt än avståndet, försvann ifrån våran samvaro. Sakta kommer den rutinen vi hade tillbaka och jag litar på honom när han säger att det bara finns Svanka nu. Så jag tror, att sakta har tilliten kommit den med.
Och jag ska ge den tillbaka, för jag vill att han ska lita på mig när jag säger att det bara finns Rätt.
Även om en nagel i mitt hjärta vet att jag ljuger, så vill jag kunna säga det och vara ärlig.

Och innan vi lägger på luren efter vårat två timmar långa godnattsamtal, så ber han mig att låta bli att ta det där p-pillret.
Och jag blir varm, och tänker på Eldklot. Jag ler med hela kroppen och säger ok.
I mörkret somnar jag med vetskapen om att det är min tredje sista natt utan hans kropp vid min sida, och just när jag somnat, ja just precis då, sms;ar Yvig och vill äta soppa med mig idag.
Och jag tänker att en middag är väl inte så farlig?

Om en hemlighet

Med stora svajande ark, fyllda av planritningar och tre meter höga fönster, sitter vi tillsammans och flyttar imaginära väggar. Vi tittar på skåpluckor och socklar, golv, tapeter. Vi drömmer, vi skapar ett mentalt hem och lämnar min dotter på den mentala förskolan vägg i vägg.
Jag tänker att vi är lyckliga och vi är på väg. Han kontrar med
- Vi säger väl inget till någon ännu?

Det är som om mitt hjärta skrynklas ihop och glider ner en våning.
Lurig är det första som ploppar upp i mitt huvud, det är Lurig han vill hålla det här ifrån.

Men jag tänker inte ens yppa min misstanke, jag sväljer ner den med en ordentlig klunk Riesling och håller med.
Och försöker göra en lista över de fördelar som finns med att låta bli att säga att vi köpt drömlägenheten.
Men det är svårt, och det tar emot- för det är information som jag vill dela med hela världen.

Om en gräddvit papperslapp

Gräddvitt papper.
Två rader tejp.
Neongrön penna.

Det är när jag står och väntar på hissen som jag upptäcker det här fantastiska.
Det här som får mig att le så stort att jag nästan smäller till idioten på andra sidan spegeldörren.
Det är är när jag står och väntar på hissen jag noterar att Rätt satt upp sitt efternamn jämte mitt på ytterdörren.
Vi ska verkligen leva ihop, han och jag.
Vi ska leva ihop i denna förortstrea i väntan på vår nyköpta lägenhet i En Annan Stad. För ja, i helgen var vi där, i Den Andra Staden och blev förälskade i skalet av ett nybygge med fyra meter takhöjd och tre meter höga fönster. Varenda dammig bit av de där 114 kvadratmetrarna olagd parkett fick planer och varje ouppbyggd vägg kunde vi tänka oss tapetsera. Och måla. Gnabbas om detaljer och vara lyckliga.

Jag är himlastormande lycklig, men varje gång jag försöker skriva om det så blir det bara sakliga ord. Konstaterande ord, att ja, så är det.
Vi ska flytta ihop. Sen ska vi resa. Sen ska vi resa igen. Och sen ska vi förorten ett tag. Och sedan bo i drömlyan. Och sedan...
Varför hittar jag inte de spiraliserande orden när det handlar om det här, jätteklivet i mitt liv?
Kanske för att jag försöker?

Om onödig väntan.

Igår skrev Rätt på kontraktet, på avskedsbrevet till sitt gamla hem.
För 1,8 miljoner svenska kronor flyttar han alla sina saker och allt han är hem till mig. Hem till oss, till mig och dottern.
Jag är på honom som en hök, vill du verkligen det här? Vill du verkligen bo med oss?
I början trodde nog vi båda att det handlade om mitt extrema bekräftelsebehov, sen i ett par sekunder trodde jag att min vaksamhet var ett utlopp för min tveksamhet. Men nu vet jag, att jag helt enkelt vill veta att... han vill.
Jag är en klurig tjej, jag har aldrig påstått något annat.

Jag trodde att han kanske skulle skynda sig hem efter hans arbetsplats sena möte och socialisering, trodde att han kanske skulle ha brått att kyssa mig och sätta fast matchande nyckelknippor i våra nyckelringar, så jag slank i det där nattlinnet jag aldrig använt, det från Agent Provocateur, tände ljus och väntade på honom.
I sovrummet brann ett doftljus och bredvid stod massageoljan och väntade. Jag vet att det var länge sedan, men jag ansträngde mig.
Han ringer och jag ler, nu är han på väg.
Han berättar att han missat tunnelbanan och därför tog en åt andra hållet, till hans lägenhet.
-Du blir väl inte sur?
(hatar ni inte den frågan? är det inte förjävligt när man får den kastad i ansiktet, det lämnar inget utrymme för att vara sur, om man nu skulle vara det och den lämnar ingen plats att bli glad igen på heller!)

Han vet ju inte, att jag sitter här och anstränger mig.
Och natten slutar som för så länge sedan, att jag sitter och pratar med Farlig istället. Och Farlig, som så många gånger förut, är det Farlig som målar upp det där leendet som av outgrundlig anledning, har vänts åt fel håll.

Om att alltid lyckas finnas.

Hon är som ett gift, och jag försöker med förtvivlad kraft slå ner den piedestal hon står på. När ska hon släppa, när ska hon ge upp? När ska hon ge upp självmant?
Rätt och jag är i processen samboliv. Vi sitter nära varandra under ikeafiltar och följer budgivningen på hans lägenhet i spänd tystnad. Våra lillfingrar snuddar vid varandra under det varma, mörka, rum vi skapat och vi ler åt att vi båda får samma rysningar som de första gångerna.
Sms;en ramlar in, det kommer flera bud, frustrerande bud- vi vill upp till en viss nivå och sedan är det tyst i några minuter. Han tittar mig rakt i ögonen och säger att det händer verkligen, när han lämnar sin citylya bakom sig blir min förortstrea våran förortstrea.
Signalen för ett nytt meddelande och ett blått sken från vardagsrumsbordet...
Ska vi våga titta?
Vi tittar och hjärtat snörper till i halsgropen.

Hur går det med budgivningen? Du vet att du alltid har en plats hos mig och i mitt hjärta...Kram Lurig.

Det är som om magin är borta, jag önskar jag kan säga att jag blev förbannad på situationen, förbannad för att hon alltid lyckas finnas även i stunder där hon borde vara minimal.
Jag önskar jag kan säga att jag blir blodröd och arg, men i själva verket så griper en kyla tag i min ryggrad och med vita knogar klättrar den upp mot skuldrorna.
Jag fryser och det är det enda jag förmår mig att känna.
Vem ska jag ta upp det här med, som inte tycker att jag överdriver? Hon har redan haft sin budgivning med honom, både när de letade hem och när de lämnade det hem de funnit. Hon har haft sin tid, han har haft sin plats där.
Och Rätt som inte vill göra någon besviken, svarar något tacksamt och fint och jag ska inte jämföra men det senaste han skrev till mig var; jag tar 1749 bussen!

Hon finns alltid, hon är som ett ständigt ringlande gift mellan oss. Och jag är lika rädd som alltid att jag kommer förlora honom, precis som förra gången när hon bad honom lämna mig och mitten av mitt liv, för att kunna vara en del av ytterkanten i hennes.
Budgivningen avstannar för kvällen, och i ett landskap av frasiga lakan letar ingen handflata efter min. Han blir sur på min osäkerhet, mitt utanförskap i hans liv.
-Godnatt, då säger han och låter klarvaken.
Jag har låtsats att jag somnat för länge sedan.

Om drömmarna.

När Rätt står med porlande vatten och diskar upp efter middagen han ordnat sitter jag med en varm laptop på magen och drömmer mig bort.
Drömmer mig vidare härifrån, till en helg som inte innehöll Lurigs födelsedag och Rätts tanke om att han bara måste ringa och gratulera.
Tvingar bort den biten när jag själv kände mig utkastad ur mitt hem så att han kunde få ringa henne i lugn och ro, när jag tog en passande promenad istället för att han gjorde det.
Det var 25 minus och pudersnöstorm.
Jag drömmer mig vidare till min överraskning åt honom, hur jag egenhändigt byggde ihop en nedriven Billybokhylla och sorterade hans 300 CDskivor i bokstavsordning, samt kronologisk ordning- fast jag motsäger mig att använda hyllor eller CDskivor som dekoration.
Frenetiskt stod jag där och letade i virrvarret av all denna musik, när han var iväg på annat, med svetten som en blank hinna över kroppen reste jag det kräkframkallnde mästerverket, IKEA´s signum och inväntade hans förvåning när han satte nyckeln i låset någon timma senare.

Allt detta drömmande, det är en metod som fungerar för mig. En metod som förtrollar mig och jag ser framtiden med en dotter i famnen istället för ett Eldklot i magen. För det finns där, och jag kan inte förstå det, en brinnande längtan längst inne i livmodern.
En liten. En till.
Dottern som så ofta lägger ett öra mot min navel och lyssnar mot mitt inre, med hennes självklara röst frågar hon om det finns en bebis där inne? En bebis som ska heta Smilla?

Jag vet inte vart hon fått det ifrån. Eller namnet Smilla för den delen, men kanske kommer mitt Eldklot en gång i tiden- ha en känsla för snö?

Om en balanskonstnär

SJ försenar kärleken och jag sitter med mjukbyxebeklädda ben uppdragna under mig. Min hud, mina händer, lyser upp att tvn;s blåflackande ljus och dotterns varma, snusande kropp har nått total avslappning bredvid mig, här i soffan.
Nej, det ska inte bli ännu ett inlägg om soffan, jag är väl medveten om vilka lyxproblem jag har med den, men det är svårt att skiljas från något som identifierat hela mig.
Den Lila Soffan.
Ska jag bli Svanka med Sambo-Soffan?

Hur ska min dotter sova lika gott i den?

Men jag saknar Rätt, den här gången saknar jag honom ordentligt. Kanske för att jag läser en bok om otrohet, kanske för att Lågan, min svunna barndoms stora kärlek, mailade mig i förmiddags och ville träffa mig. Han vill linda in sina fingrar i mitt hår och mumla något skämtsamt innan han dyker in mellan mina särade ben. Han vill dricka mig som ett årgångsvin och berusad lämna min sida. Han vill, ingenting. Och allt det vill han göra med mig.
Så kanske är det den där boken om otroheten, som gör att våra ord till varandra känns skyldiga och kanske är den där smala vägen en balansgång, fast jag just nu har vikten på rätt sida?
Men även om Lågans kortfattade sms med två ord; Vackra Svanka fick mig att lé så är det Rätts ord om att vi ska hålla om varandra för resten av livet som får mig att bli varm i hjärtat.

Så det är en balansgång det där, och jag får vara glad när jag har vikten på rätt sida.

Om en soffa.

Med en blick över axeln lämnar jag Rätt parkerad i den lila soffan.
I min lila soffa, som jag slet för att ha råd med den en gång i tiden!
Jag hinner tänka miljoner tankar med en hand på dörrhandtaget, där jag vinglar på höga klackar och glansiga läppar, på väg ut i natten och med Rätt som barnvakt åt Dottern.

Vi ska bli sambo, och det innebär förändring. Det innebär att jag måste göra avkall på mina saker, säga hejdå till det jag slitit för, samlat på mig och älskat. Älskat i. Älskat på. Älskat under.
Det innebär att jag måste sälja min gredelina soffa och göra plats för hans, för det har jag lovat honom, lovat fast jag inte riktigt vill det.
Jag måste göra plats för honom och hans soffa, som är samma soffa som stod i det hem han delade med Lurig.
Som de gemensamt och fnissiga gick och valde ut till vad som skulle bli deras gemensamma hem.
Deras soffa ska på något sätt bli våran.
Min.
När jag nonchalerar alla de här känslorna ropar jag ett förläget hejdå till honom och han kommer genom hallen.
Han tar tag i min handled och undrar om jag måste gå?
-Måste du gå?
Han kysser mig och besvarar sin egen fråga med ett stolt leende.
-Ja, det är klart att du måste, den här typen av skönhet måste visas upp för omvärlden!

När porten glider igen mellan oss med sitt självklara klickande är jag omtumlad av vår kyss.
I hissens spegel rättar jag till några vilda lockar och väl ute på gatan drar jag in en fredagsluft av förväntan. Väninnan sitter redan på bussen och hon håller mig mentalt i handen då vi delar samma saga.

Om deras saknad

Sakta kommer orden smygandes, de sårade meningarna som gömt sig i mitt inre pockar och påminner mig om den här bloggen, denna lilla välbesökta ventil, där jag kan skriva vad som händer mig och brutalt läsa igenom känslor jag haft.

Glömt.
Och förträngt.

En operation senare, en jul, ett nytt jobb och en nyår senare.
Rätt står inför försäljning och visning av sin lägenhet, i slutet av februari klampar allmänheten in och ser sig om efter ett nytt hem. Och mina väggar är nyrenoverade, mina möbler är uthysta och min brevlåda förväntansfull inför ännu ett efternamn - allt i spänd upphetsning inför en framskridande samboskap.
Och visst borde jag vara lycklig nu? Visst borde jag vara trygg och säker på oss, säker nog att låta Rätt dölja sina mailkonversationer med Lurig på vår gemensamma dator utan att ta upp min besvikelse?
För nog står hon kvar, nog finns deras saknad hängandes över mig, över oss, och jag står fåfängt rakryggad och vill slå bort den. Orden blir till ettor och nollor, alla samlade i webhistoriken jag själv är noga med att radera, orden finns för mig att bli nedslagen av.
Är det djup egoism?
Att inte låta min kärlek sakna den kärlek han lagt åt sidan?

Hon sitter så djupt rotad i honom, min nagel i ögat, mitt rosa helvete med ett perfekt leende och alla hans minnen. Hon är den som känner honom bäst, även om hon inte känner honom nu, så har hon hans rötter och jag fokuserar på en framtid.
Han vill inte sluta vattna deras närhet, även om det är min energi som är brunnen.
Och hon kommer alltid ligga åtta år före mig, tvåtusenniohundratjugo dagar jag aldrig kommer ikapp.

Om en lördagskväll.

I tv-serien röker de på, lyssnar på hög musik och festar.
Jag lutar huvudet mott Rätts axel, erkänner att det är lite fjortis, men fan vad jag vill supa.
Det går en minut och ett plopp, sedan kommer han ut i vardagsrummet med en flska champagne och ett stort leende.
Vi skålar i höga, fina Boda Nova glas, bubblorna glider ner i halsen och livet blir så mycket roligare.
Det är första gången jag dricker alkohol på jag vet inte hur länge. Och full blir jag, så full att jag i ett obevakat ögonblick glider ner i ett av många set från Agent Provocateur, snörar på mig mina spexigaste skor och ställer mig bredbent framför honom.
Lämnar ett utmanande ögonkast och går in i sängen.
Han är inte sen att följa efter.

Vi älskar, kanske är det alkoholen som hjälper oss på traven, kanske är det så att jag äntligen har lagt alla issue´s åt sidan, om så bara för ikväll, men hans händer vet precis vad de ska göra, hans tunga likaså.
Sedan somnar vi nära varandra och när det är morgon håller han mitt ansikte mellan sina händer samtidigt som han kysser mig.
Länge.

Om ett stundande samboskap

Jag och Rätt känns samboaktiga.
I synnerhet nu efter att jag mailade Farlig i måndags för att berätta att jag inte orkar just nu. Det är för mycket som börjar hopas inom mig, för mycket att göra med husförsäljning och utrensning, för mycket att känna och för mycket att lägga lock på.
Så Rätt får glida in på den där platsen, han blir den han förtjänar att vara, han står ut med alla mörka sidor av mig och borde därför få hundra procent av de ljusa.
Han borde få de skira underkläderna från Agent Provocateur på min kropp, och inte nog med det, han borde få öppna dem med skakiga fingertoppar.

Så, det går snabbt i vändorna, i mina känslor. Men hela jag är ett prisma av känslostormar, och när det inte stormar i mig så lever jag inte.
Jag kan inte vara medel, jag tröttnar och tappar min glans om jag ska pressa ner mig i någon normativ tillvaro.
Älska mig, hata mig. Känn något! Låt mig känna ännu mer.

Men åter till Rätt.
Vi äter middag hemma hos mig, som blir alltmer hos oss. Vi skålar i flädersaft med min dotter och låter våra knän nuddas under matbordet. 45 minuter senare är han iväg, något sportigt evenemang. 45 minuter senare sover min dotter och jag har krupit upp i soffan med tända ljus, ett täcke och TVns flackande blåskimmer.
Krupit ihop och sluter fingrarna kring en stor the-kopp.
Njuter av dessa timmar ifred, dessa timmar då det bara är jag. Dessa timmar som bara är mina egna.

Samboliv känns både nära och främmande, och i morse drog jag en lättnadens suck när Rätt deklarerade att han sover i sin lägenhet på torsdag.
Jag längtar dit. Jag längtar efter att få ligga utfläkt som ett kryss i min jättestora, vitlaserade säng och vältra mig bland täcken och kuddar.
Samtidigt längtar jag tills ikväll, när vi åker i volvon och storhandlar.
Kanske är jag rädd, jag har aldrig lyckats bo med någon längre än att jag packat upp mina kartonger och sedan ångrat mig. Kanske berättar jag de historierna någongång, om hur jag aldrig landar.
Vad är skillnaden nu? Att det är min lägenhet och att jag inte kan fly?
Och på arbetet hopar sig jobbhögen, jag älskar det och känner sorg inför min sista dag på plats den sjätte november.