Om att alltid lyckas finnas.

Hon är som ett gift, och jag försöker med förtvivlad kraft slå ner den piedestal hon står på. När ska hon släppa, när ska hon ge upp? När ska hon ge upp självmant?
Rätt och jag är i processen samboliv. Vi sitter nära varandra under ikeafiltar och följer budgivningen på hans lägenhet i spänd tystnad. Våra lillfingrar snuddar vid varandra under det varma, mörka, rum vi skapat och vi ler åt att vi båda får samma rysningar som de första gångerna.
Sms;en ramlar in, det kommer flera bud, frustrerande bud- vi vill upp till en viss nivå och sedan är det tyst i några minuter. Han tittar mig rakt i ögonen och säger att det händer verkligen, när han lämnar sin citylya bakom sig blir min förortstrea våran förortstrea.
Signalen för ett nytt meddelande och ett blått sken från vardagsrumsbordet...
Ska vi våga titta?
Vi tittar och hjärtat snörper till i halsgropen.

Hur går det med budgivningen? Du vet att du alltid har en plats hos mig och i mitt hjärta...Kram Lurig.

Det är som om magin är borta, jag önskar jag kan säga att jag blev förbannad på situationen, förbannad för att hon alltid lyckas finnas även i stunder där hon borde vara minimal.
Jag önskar jag kan säga att jag blir blodröd och arg, men i själva verket så griper en kyla tag i min ryggrad och med vita knogar klättrar den upp mot skuldrorna.
Jag fryser och det är det enda jag förmår mig att känna.
Vem ska jag ta upp det här med, som inte tycker att jag överdriver? Hon har redan haft sin budgivning med honom, både när de letade hem och när de lämnade det hem de funnit. Hon har haft sin tid, han har haft sin plats där.
Och Rätt som inte vill göra någon besviken, svarar något tacksamt och fint och jag ska inte jämföra men det senaste han skrev till mig var; jag tar 1749 bussen!

Hon finns alltid, hon är som ett ständigt ringlande gift mellan oss. Och jag är lika rädd som alltid att jag kommer förlora honom, precis som förra gången när hon bad honom lämna mig och mitten av mitt liv, för att kunna vara en del av ytterkanten i hennes.
Budgivningen avstannar för kvällen, och i ett landskap av frasiga lakan letar ingen handflata efter min. Han blir sur på min osäkerhet, mitt utanförskap i hans liv.
-Godnatt, då säger han och låter klarvaken.
Jag har låtsats att jag somnat för länge sedan.