Om deras fortsatta saga

Och jag stod med rösten i falsett, med paniken som ett grått nystan i halsen och förstod ingenting. Hur kan hon vara en strävan för honom, hur kan denna varelse av kött och blod ligga så många ljusår för mig?
Hur kan han alltid välja att slåss för deras rättigheter till varandra, jag håller ju hans framtid i mitt hjärta, jag har bundit upp all tilltro till oss.
Jag har rivit bort Farlig och förminskat honom till ett minimum, en sms-kontakt som med gårdagens undantag varit obefintlig.
Jag har letat i karman, i tron att mina straff skapar rundgång och inte framgång, jag har svurit åt mitt inre som svider likt syra mot huden.
De stunder jag bett och gråtit för deras avstånd har han lyssnat och ignorerat, när jag bett om att åtminstone förtjäna hans öppenhet om deras kontakt har jag fram tills nu trott att han hört min vädjan. Men en inkorg är dunkel, sms finns i det fördolda.
Deras relation är deras, den är så långt i från mig att jag knappt finner mig rätten att sträcka ut en arm mot hans axel då vi sover. Det är som att de delar en hemlig önskan och vi står klara i verkligheten, en verklighet som fylls av flyttkartonger och ett stundande samboskap, nyckelknippor som matchar varandra och gemensamma matinköp. Vi står i en framtid av vardag och de delar deras förflutna dröm.
Där finns inte jag, där finns inte Talet till Svanka, där finns inte mina rättigheter.

Det finns ingen sådan i mitt liv, som jag i mailkonversationer nämner att jag ska sälja min lägenhet - men är tyst om ett stundande samboskap.
Han döljer vår verklighet för henne, han döljer deras relation för mig.

Och jag tvivlar inte på, att hans hjärta tillhör mig.
Och jag tvivlar inte på, att ingen av dem släpper den bit han tillägnat henne.

Vänner som säger åt mig att jag måste agera, att man inte smyger in som en lurig kvinna mot en syster, mina vänner säger att jag måste agera.
Och det skrämmer mig, för att jag inte blir lika upprörd när Rätt smyger med Lurig och deras kontakt, det skrämmer mig för jag vet inte om jag någonstans hoppas på att hon återigen ber honom lämna mig, och att han återigen gör det eller om jag bara har accepterat dem i tystnad, accepterat att må dåligt, accepterat eller ignorerat deras delaktigheter i varandras liv.
Inget av alternativen är väl att föredra egentligen?