Om en balanskonstnär

SJ försenar kärleken och jag sitter med mjukbyxebeklädda ben uppdragna under mig. Min hud, mina händer, lyser upp att tvn;s blåflackande ljus och dotterns varma, snusande kropp har nått total avslappning bredvid mig, här i soffan.
Nej, det ska inte bli ännu ett inlägg om soffan, jag är väl medveten om vilka lyxproblem jag har med den, men det är svårt att skiljas från något som identifierat hela mig.
Den Lila Soffan.
Ska jag bli Svanka med Sambo-Soffan?

Hur ska min dotter sova lika gott i den?

Men jag saknar Rätt, den här gången saknar jag honom ordentligt. Kanske för att jag läser en bok om otrohet, kanske för att Lågan, min svunna barndoms stora kärlek, mailade mig i förmiddags och ville träffa mig. Han vill linda in sina fingrar i mitt hår och mumla något skämtsamt innan han dyker in mellan mina särade ben. Han vill dricka mig som ett årgångsvin och berusad lämna min sida. Han vill, ingenting. Och allt det vill han göra med mig.
Så kanske är det den där boken om otroheten, som gör att våra ord till varandra känns skyldiga och kanske är den där smala vägen en balansgång, fast jag just nu har vikten på rätt sida?
Men även om Lågans kortfattade sms med två ord; Vackra Svanka fick mig att lé så är det Rätts ord om att vi ska hålla om varandra för resten av livet som får mig att bli varm i hjärtat.

Så det är en balansgång det där, och jag får vara glad när jag har vikten på rätt sida.