Om onödig väntan.

Igår skrev Rätt på kontraktet, på avskedsbrevet till sitt gamla hem.
För 1,8 miljoner svenska kronor flyttar han alla sina saker och allt han är hem till mig. Hem till oss, till mig och dottern.
Jag är på honom som en hök, vill du verkligen det här? Vill du verkligen bo med oss?
I början trodde nog vi båda att det handlade om mitt extrema bekräftelsebehov, sen i ett par sekunder trodde jag att min vaksamhet var ett utlopp för min tveksamhet. Men nu vet jag, att jag helt enkelt vill veta att... han vill.
Jag är en klurig tjej, jag har aldrig påstått något annat.

Jag trodde att han kanske skulle skynda sig hem efter hans arbetsplats sena möte och socialisering, trodde att han kanske skulle ha brått att kyssa mig och sätta fast matchande nyckelknippor i våra nyckelringar, så jag slank i det där nattlinnet jag aldrig använt, det från Agent Provocateur, tände ljus och väntade på honom.
I sovrummet brann ett doftljus och bredvid stod massageoljan och väntade. Jag vet att det var länge sedan, men jag ansträngde mig.
Han ringer och jag ler, nu är han på väg.
Han berättar att han missat tunnelbanan och därför tog en åt andra hållet, till hans lägenhet.
-Du blir väl inte sur?
(hatar ni inte den frågan? är det inte förjävligt när man får den kastad i ansiktet, det lämnar inget utrymme för att vara sur, om man nu skulle vara det och den lämnar ingen plats att bli glad igen på heller!)

Han vet ju inte, att jag sitter här och anstränger mig.
Och natten slutar som för så länge sedan, att jag sitter och pratar med Farlig istället. Och Farlig, som så många gånger förut, är det Farlig som målar upp det där leendet som av outgrundlig anledning, har vänts åt fel håll.