Om något annat.

Ditt hölje är okrossbart men ditt hjärta av glas.

Och allt som pulserar däremellan har kapat mig från fotknölarna, mina tankar blir andra när mina iskalla fingrar greppar dina varma.
Mina tankar blir andra, för de slutar fungera, jag börjar vibrerar på en helt ny nivå och aldrig har väl världen varit vackrare? Aldrig har väl någon mörk fransrad fångat mjuka snöflingor lika självklart som när du blundar och vänder ditt ansikte mot himlen. Du blundar och andas ut, och jag kan inte hejda mina läppar från att spricka upp i ett blodsmakande leende över just det faktum, att jag står här- framför dig, med din yllerock och din doft och är glad över att du andas ut.

Plötsligt ser jag dig överallt, trots att jag tappade dig långt innan jag försökte hålla fast, trots att jag tappade dig redan första gången vi talade till varandra.
Ett säte på en buss är våran plats, ett område på en väg är ditt barndomshem, ett namn i en sång är ditt. Nonsensminnen som jag får brått att förvara.
Som om jag för första gången är rädd att min eviga förbannelse inte ska följa mig, min egen förbannelse som innebär att varje detalj etsar sig fast i mitt minne och stannar kvar som ärrade kinder efter gråt av salpeter.
Och nu, nu försöker jag vara rak och klar, men det blir så högtravande när det handlar om något större, mantrat för kvällen är att jag försöker göra något vackert av det som egentligen är fult.