Om paradiset

Vid något tillfälle nämner jag att jag vill åka bort.
Någon vecka senare står Rätt framför mig med tre biljetter till paradiset i dess renaste form i sin hand. Tre biljetter; Rätts. Svankas. Och Dotterns.

Vid något tillfälle nämner jag att jag vill åka bort, i ett mail, ett simpelt mail.
Glöd svarar att han vet en lägenhet i Warzawa.
Och att det är smutsigt, men vi kan få låna den.
Och plötsligt är jag förvirrad och vet inte riktigt vad ett paradis är.

Jag har inte berättat om Glöd, eller hur?
Första gången jag såg honom var vi sju år.
Vi gick i parallellklasser och det sved i mig att vi aldrig skulle sitta bredvid varandra i skolan.
Första gången han såg mig var 20 år senare, när jag stod med ett utslitet hjärta då Rätt valt att lyssna på Lurigs önskan om att inte vara med mig.
Det var då han såg mig, när min övervägande känsla var 'värdelös' stod han återgien där och utmanande mina blåa ögon med sina ogenomträngliga bruna.

Glöd och Svanka.
Egentligen är jag inte så dum, att jag för en sekund tror att barndomens drömmar kommer mynna ut i ett fyrverkeri av känslor, men vi har alltid haft det där suget, det bitterljuva som Fröken Framtid kommenterar under mitt inlägg om Fjun.
Det där svidande som gör att vi är så otroligt lyckliga med varandra, just för att vi inte varit med varandra. Och det ska fortsätta så. Det ska det.
Men jag kan tänka att jag älskat honom 21 år, jag kan tänka att han älskat mig lika länge. Och jag kan tänka på hur enkelt det skulle vara, vi som inte bara delar vänner och bakgrund, utan kultur och respekt. Han skulle inte ha något ex vid namn Lurig, eftersom han, med ett snett leende, alltid hävdar att han väntar på mig när flickvänner kommer på tal.
Förmodligen åker vi inte till Warzawa, men den där smutsiga lyan... det är bra att veta att den finns där.