Om ett alternativt slut.

Världen blir overklig på ett ögonblick, jag vet inte det exakta klockslaget när det slår om men jag vet att det händer.
Jag vet att det sker när jag ligger på rygg och tittar upp i hans ögon, jag vet att det sker när han kysser mig, kysser mina läppar, mina kinder, min hals och mina nyckelben.
Jag vet att det är sanning, jag vet att det är på riktigt, men det är overkligt.

Min puls fryser och eskalerar om vartannat, jag trycker honom nära, drar mig intill honom, grabbar girigt tag i hans korta svarta hår. Jag låter hans hud lägga sig mot min, jag låter hans tyngd falla som en skugga över min kropp.
Han har en hand bakom min nacke, han har mig i ett fast grepp och ett stadigt tag och han tvingar sig så nära att jag inte kan låta bli att kyssa honom tillbaka.
Mot min högra axel mumlar han förtvivlat, att det inte går att komma närmre, trots att det inte finns något som helst mellan oss.
Nakna, ihoptrasslade, trasiga men hela. Vi är vilda och självklara, det finns inget stopp. Mitt hårsvall får blöta tåtar av lackande svett, min bröstkorg glänser i skenet från Tv;n som fortfarande står på.
-Har du saknat mig? frågar jag och undrar hur min röst kan låta så klar när mitt sinne är så grötigt. Hur min röst kan förvandlas till en knivskarp egg och skära sönder stämningen.
Vår låtsasvärld blir fredagskväll i verkligheten.
Han stannar upp en millisekund och jag fasar att all magi är borta, jag fasar att denna makabra stund är förbi.
- Ja.
Han säger bara ja och börjar kyssa mig långsamt långsamt.
Vi är tysta och hör bara rytmen av våra kroppar, han mumlar inget på ett tag innan han börjar igen.
-Jag har saknat dig Svanka, det finns ingen som du. Jag har saknat dig. Jag har saknat dig.
Han är förtvivlad och hans röst går upp i falsett.
Jag har saknat dig! Vill du att jag ska ha saknat dig? Vill du veta min saknad? Lyssna... Jag sträcker mig fortfarande efter din kropp i mörkret och vet att du inte är där, jag har fortfarande din jävla tandkräm i mitt skåp ifall du kommer och sover här. Jag kan inte komma runt dig, jag kan inte komma förbi. Jag har saknat dig, jag har saknat dig.
Du är överallt, du har hårspännen i mina örngott, du har hårstrån som är på min hårborste. Du har din doft som förintar mig varje gång jag känner den, på tunnelbanan, på kontoret. Det är aldrig du. Jag saknar dig, jag saknar dig som fan.

- Så du har saknat mig?
- Ja.
- Bra.

Och plötsligt är det våran låtsasvärld igen, plötsligt så älskar han med mig hårdare än förut och om jag inte visste bättre så skulle jag förväxla en droppe svett från hans tinning med en tår.
-Jag har saknat dig också viskar jag mot hans ansikte och han spänner ögonen i mig och knullar mig tills jag kommer.
Jag kan inte vika för hans blick och kämpar inte emot heller när jag når extas.
Han är nöjd och säger att det är fantastiskt att se när det går för mig.

Och klockan blir mycket, vi kramas i en halv livstid, en halv sekund, ett halvt ingenting innan jag samlar ihop mina saker och ska gå.
- Ska du verkligen gå? frågar han och med ett bländande leende säger jag
- Jag ska verkligen gå.