Om en gräddvit papperslapp

Gräddvitt papper.
Två rader tejp.
Neongrön penna.

Det är när jag står och väntar på hissen som jag upptäcker det här fantastiska.
Det här som får mig att le så stort att jag nästan smäller till idioten på andra sidan spegeldörren.
Det är är när jag står och väntar på hissen jag noterar att Rätt satt upp sitt efternamn jämte mitt på ytterdörren.
Vi ska verkligen leva ihop, han och jag.
Vi ska leva ihop i denna förortstrea i väntan på vår nyköpta lägenhet i En Annan Stad. För ja, i helgen var vi där, i Den Andra Staden och blev förälskade i skalet av ett nybygge med fyra meter takhöjd och tre meter höga fönster. Varenda dammig bit av de där 114 kvadratmetrarna olagd parkett fick planer och varje ouppbyggd vägg kunde vi tänka oss tapetsera. Och måla. Gnabbas om detaljer och vara lyckliga.

Jag är himlastormande lycklig, men varje gång jag försöker skriva om det så blir det bara sakliga ord. Konstaterande ord, att ja, så är det.
Vi ska flytta ihop. Sen ska vi resa. Sen ska vi resa igen. Och sen ska vi förorten ett tag. Och sedan bo i drömlyan. Och sedan...
Varför hittar jag inte de spiraliserande orden när det handlar om det här, jätteklivet i mitt liv?
Kanske för att jag försöker?