Om att växelvis vakenhet.

Jag hoppar upp på hans nakna rygg likt en kattunge, och lägger min precis lika nakna överkropp mot hans.
-Jag ska ta dig! spinner jag.
Ett par sekunder för länge är han tyst innan han svarar.
-Du har mig.

Det var aldrig min mening, att jag skulle ha honom, och det är inte första gången han antyder det kommer jag på nu, så många timmar senare.
Vi har inte älskat med varandra, men vi har sovit- sovit oss rusiga.
Och där, med sängvarm hud mot sängvarm hud så har vi varandra så som ingen annan kommer få oss.
Jag förstår hans förvirring, jag lindar en blond lock mellan mina fingrar och ler åt den. Han kastar frågor mot mig, vill att jag lindrar hans undran, han säger tusen ord på samma gång och jag fångar upp dem alla i en fjärilshåv men bryr mig bara om dem som betyder minst.
Frustrerat säger han det igen.
-Du har mig.
Du har mig i en liten ask.

Jag somnar mot hans sköra axel, trasslar in mina fingrar i hans bröstkorg. Hans handflata har ett stort ärr som löper tvärs över, det känns ofta strävt mot min rygg när han smeker den.
Jag tycker det är vackert, med ärret.
Men han säger att han hatar det. Han säger att han hatar allting.
Jag kysser hans ögonlock, och vi somnar igen.