Om att vi snart börjar livet.

Rätt och jag har slutat räkna dagar.
Nu räknar vi timmar, och i takt med att allt grus från Stockholms gator sopas bort kommer våren. Och med våren kommer tiden som är våran, det är nu han lämnar Utlandet.
Det är nu han packar hela volvon full med detaljer från hans liv där borta för att föra in dem i vårat, gemensamma, här hemma.
Det är nu han ger mig all kärlek som han tycker jag förjtänar och det är nu han författar ett mail till mig, där han säger att han alltid sett mig men inte kunnat ge mig så mycket som han velat.
Men han tänker börja nu.

Och min telefon plingar till allt oftare med hans sms, likaså min mailbox. Plötsligt läser han mina tankar i min öppna blogg, och diskuterar dem med mig på kvällen.
Sakta ger han mig allt det där, som utan annan ursäkt än avståndet, försvann ifrån våran samvaro. Sakta kommer den rutinen vi hade tillbaka och jag litar på honom när han säger att det bara finns Svanka nu. Så jag tror, att sakta har tilliten kommit den med.
Och jag ska ge den tillbaka, för jag vill att han ska lita på mig när jag säger att det bara finns Rätt.
Även om en nagel i mitt hjärta vet att jag ljuger, så vill jag kunna säga det och vara ärlig.

Och innan vi lägger på luren efter vårat två timmar långa godnattsamtal, så ber han mig att låta bli att ta det där p-pillret.
Och jag blir varm, och tänker på Eldklot. Jag ler med hela kroppen och säger ok.
I mörkret somnar jag med vetskapen om att det är min tredje sista natt utan hans kropp vid min sida, och just när jag somnat, ja just precis då, sms;ar Yvig och vill äta soppa med mig idag.
Och jag tänker att en middag är väl inte så farlig?