Och du vände ut och in på min hud bara för att det roade dig, stack en kanyl i min arm och skrattade beroendet trängdes ut genom varje por av min kropp.
Du är mäktigare än mig och det spelar ingen roll vad folk säger, det är en tävling. Du kommer in i systemet, du vinner och tar över, du gör mig till din.
Varje gång jag bett om en fix, en sista fix av dig har du gjort mig till viljes med vetskapen om hur dina svettdroppar kommer rinna i mitt giriga gap då du är över mig, du har gjort mig till viljes för du vet att 'sista' och allt du är aldrig kommer gå hand i hand.
Det svider att älska dig, det svider att du spänner en brinnande blick i mig över matbordet och ser förbannad ut för att i nästa sekund glittra till. Jag är fast och jag kommer ingenstans, jag är fast och det är som att rispa med naglarna på en griffeltavla. Det är som att gå i knarrande snö. Det är som att aldrig riktigt se vart man är på väg.
Jag släpar mig härifrån, med sargade knäskålar och järnsmak i munnen. Jag kan inte stå, för jag är sönderknullad av allt du väljer att inte erbjuda, och krälandes här i min egna högtravande förtvivlan så förstår jag att det inte finns någon väg runt dig.
Jag måste in.
Jag måste igenom dig, och där på andra sidan, när jag pressat mig igenom alla hudlager, organ, celler och alla muskler, när jag förgiftat din benmärg med mina kärlekstumörer kan jag kanske finna livet utan din närhet. Där, på andra sidan, kanske är det där som du ber mig hålla om dig när du sover, och du kryper ihop till en liten boll i min famn.
Där, på andra sidan av dig, när jag redan gått igenom, kanske är det där du inser att jag fyllt ditt hjärta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar