Om revor

Du var blå idag.
Jag såg dig avtecknas mot bilarnas fiskfjäll på personalparkeringen. Du såg mig, jag hade lockar i håret och solen som en ridå över ansiktet. Jag såg att du log. Vi vinkade.
-Vill du inte stanna och hälsa på honom fnissade Väninnan i telefonen som jag pratade i.
-Nej sa jag.
Fast det ville jag. Det ville jag ju jättegärna.
Jag rivs upp av dig. Bara för att påminnas om att det är genom öppna sår som ljus kommer in i kroppen. Rivs upp av dina mjuka handflator som ristar nya mönster på min hud.
Och jag vill att du fattar mitt ansikte där emellan, så jag kan vinkla mig uppåt och ställa mig på tå. Bara för att kyssa dig. Linda mina fingrar i din okammade frisyr.
Men vi vinkade. Och jag tror du förstod allt det där.

Om flykt.

Dagarna rinner mig ur händerna likt en färglös vätska, det känns meningslöst.
Mina ord, mina känslor, mina vibrationer- alla har gått vilse. Jag är rädd att de kretsar kring dig och jag är ytterligare rädd för att det blivit för stort.
Mitt ingenting.
Och jag, jag kan projicera. Jag kan ta allt det här monumentalt stora, denna insikt om att i dig finns alla män jag någonsin älskat och vända det åt ett annat håll. Jag kan vända min längtan till ditt mörker och istället stråla mot hans ljusa fladder. Försöka mig på hängbroar över verkligheten, när något inom mig anar att han, liksom jag, behöver fly.
Kan jag rädda honom? Nej.
Kan han frälsa mig? Nej.

Kan du?
Absolut inte, du kommer fördärva mig. Bortom vett och sans, det får du. Förstör mig. Sätt din prägel på mig. Låt varje liten cell av mig få en bit av dig.

Om suspension.

Vi skapar en låtsasvärld mellan orden, en stig som bara vi kan se, en stig vi följer. Ibland, men oftast inte.En kort promenad från punkt A till punkt B. Vi sitter och dricker the ur en termos samtidigt som månen stiger över Ågelsjön. Några myror badar i mitt spill. Ungdomarnas skärmar lyser en bit bort. Som digitala eldflugor.  Du berättar något, vi skrattar. Jag frågar om du har ont i ögonen, som du stryker dig över ansiktet.
Det har du inte.
Vi är inte sanna, vi är någonstans på en hängbro över verkligheten. I suspension, jag längtar tills du gör det. Då slutar jag. Du har full koll på mina förehavanden, men du är inte engagerad. Du är inte involverad. Och jag står förbryllad av ditt inre ljus, hur dina ostyriga lockar faller ner i din panna.
Små sprickor i ytan och jag läcker ut, partikel för partikel- som dammkorn i motljus. Och du öppnar handflatan för att fånga upp mitt glitter.

Du säger du är osynlig, men baby, jag är transparent.