Du var blå idag.
Jag såg dig avtecknas mot bilarnas fiskfjäll på personalparkeringen. Du såg mig, jag hade lockar i håret och solen som en ridå över ansiktet. Jag såg att du log. Vi vinkade.
-Vill du inte stanna och hälsa på honom fnissade Väninnan i telefonen som jag pratade i.
-Nej sa jag.
Fast det ville jag. Det ville jag ju jättegärna.
Jag rivs upp av dig. Bara för att påminnas om att det är genom öppna sår som ljus kommer in i kroppen. Rivs upp av dina mjuka handflator som ristar nya mönster på min hud.
Och jag vill att du fattar mitt ansikte där emellan, så jag kan vinkla mig uppåt och ställa mig på tå. Bara för att kyssa dig. Linda mina fingrar i din okammade frisyr.
Men vi vinkade. Och jag tror du förstod allt det där.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar