Dagarna rinner mig ur händerna likt en färglös vätska, det känns meningslöst.
Mina ord, mina känslor, mina vibrationer- alla har gått vilse. Jag är rädd att de kretsar kring dig och jag är ytterligare rädd för att det blivit för stort.
Mitt ingenting.
Och jag, jag kan projicera. Jag kan ta allt det här monumentalt stora, denna insikt om att i dig finns alla män jag någonsin älskat och vända det åt ett annat håll. Jag kan vända min längtan till ditt mörker och istället stråla mot hans ljusa fladder. Försöka mig på hängbroar över verkligheten, när något inom mig anar att han, liksom jag, behöver fly.
Kan jag rädda honom? Nej.
Kan han frälsa mig? Nej.
Kan du?
Absolut inte, du kommer fördärva mig. Bortom vett och sans, det får du. Förstör mig. Sätt din prägel på mig. Låt varje liten cell av mig få en bit av dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar