Om att vi inte finns.

Hans ansikte formas innanför mina ögonlock, mina fingertoppar inbillar sig hur de lägger sig över hans kindben.
Ögonen är slutna, och den mörka raden av ögonfransar darrar lite lätt varje gång någon av hans mardrömmar rider honom. Ett mörker omsluter oss och mitt långa, blonda hår fungerar som en gardin mot verkligheten. Det skärmar av oss och vi har bara detta nu.
Han är överallt, hela tiden, men aldrig hos mig.
Det är bara här jag får finnas, bland vackra lakan vi knullat skrynkliga.
På låtsas- hela tiden.

Det är inte meningen, men jag kittlar hans ansikte med mitt svall, och han, med ögonen fortfarande stängda, ger mig ett mystiskt, snett leende som svar.
Det är då jag förstår att han egentligen är klarvaken där han njuter av min iskalla beröring. Klarvaken och verklig, varm från sömnen.
Det är bara jag som drömmer. Det är bara min kropp som inte finns.

Så jag kysser hans panna, den ligger så perfekt mot mina läppar.
Slickar i mig de sista salta stänken som följer min mun tillbaka, drar mitt täcke tätare kring kroppen och somnar som om vi inte hänt.

Om en regning torsdag

Novemberkvällen har hunnit bli kolmörk, fast klockan precis passerat fem.
Min telefon ringer.
-Jag är här nu.

Jag vinkar till Farlig genom mina glasväggar, han arbetar passande nog i staden som är så nära min ibland.
Passande nog när jag glömmer mina stay-ups i hans lägenhet.
Passande nog, när jag blir extremt sugen på hans sällskap och spansk mat.

Det vräker ner ett regn i verkligheten.
Och för att skona mina fantastiska klackskor samt mina blonda, mjuka lockar rullar den svarta bilen upp på trottoaren. Så nära man kan komma min arbetsplats huvudentré, ett halvt kliv för mig.
En snabb puss på kinden samtidigt som han återigen knäpper ihop mitt bälte åt mig.
Och vi äter tapas, han förundras över att jag plötsligt kan dela tallrik och jag förundras att han ens minns att jag har haft problem med det.
På borden fladdrar oljelampor.
De som ser oss utgår från att vi hör ihop. Att vi delar mer än ett Någonting.
Vi sprang in i våran föredetta gemensamma arbetsgivare, den vi träffades genom.
-Är ni gifta nu?

Men knappt att vi rör varandra nu.
Han tar min hand när vi lämnar restaurangen, när vi nästan halkar bland alla regnvåta löv.
Han kör hem mig och jag visar min balkong.
Vi säger adjö, utan att kyssas, bara en flyktig puss på hans kind där jag lämnar ett kladdigt avtryck med smak av Carmex.
R8;an rullar iväg och min hand kramar påsen med de skiraste föremålen från Agent Provocateur.
Noga och omsorgsfullt ihopvikta strumpbyxor, och jag ler vid tanken att han var rätt långt ifrån omsorgsfull när han smekte dem av mig.

Om att mörker inte fungerar med ljus.

Utanför Östgötateateatern ligger höstlöven gula på marken, några blåser upp mot mig.
Han har kört ner sina händer i byxfickorna, det är första gången vi ska träffas.
Mössan är nerdragen till ögonbrynen.
Jag skyndar på stegen lite när jag förstår att han står och väntar på mig, det är en sådan där kladdigt, strålande höstdag.
Någonstans på vägen blir jag orolig över att jag inte kommer känna igen honom, detta anonyma ansikte som fångat mitt intresse i fler av de sociala mediernas olika skrymslen.
Vi säger hej med en kram.
Han har en egen kropp och allt det där... anonyma, får en personlighet.
Allt det anonyma känns som om att det blir mitt synonyma.

Jag blir som en försiktig magnet mot honom, kanske är det hans inre mörker som får allt ljus inom mig att vibrera?
Ung är åtta år yngre än mig- men det är jag som står som nyfödd framför honom. Och inte vet vart jag ska göra av mig själv.
Jag tappar jackan på golvet på vår första date, där på den indiska restaurangen och när jag tar upp den ser jag tigerärr på hans vänsterarm. Jag vill sträcka mig fram och röra vid honom, men låter bli.
Allt han gör verkar ha en lätt slöja av sorg.

Det är bakom en hylla på Åhlens ett par dagar senare som jag äntligen får kyssa honom.
Aldrig att vi trevade eller tvekade, Ung slog sina armar om mig omedelbart, tryckte min kropp så hårt mot sin och drog, på så många nivåer, in hela mig.
Mina händer hittade sin väg innanför ryggen på hans jacka och jag kan minnas, om jag verkligen försöker, just hur hans ryggslut känns.
Men han försvinner.
Ifrån mig, med fotsteg som blåser bort.
Försvinner någon annanstans, och dit går inte jag.

Om att Farlig alltid hittar mig

Distansen försvann av sig själv, och jag ler inombords när jag hör hans svarta R8 rulla upp bakom mig på en främmande gata i Uppsala.
Jag har en silverfärgad resväska rullandes efter mig, han är snabb med att ta sig ut ur bilen och med ena handen fånga upp min nacke, stjäla en kyss samtidigt som han med den andra fått upp bakluckan och placerat min packning där.
Han öppnar min dörr, lägger min kappa till rätta.
Sätter på mitt bälte.
Tar hand om mig.

Och dimper ner själv bakom ratten.
Jag behöver inte smygtitta på honom, hela mitt jag vänder mig mot honom. Han känns... annorlunda.
Gladare, kanske även lite friare.
Och  han har en rostfärgad tröja på sig, bara det får mig att knappt tro på det scenariot jag befinner mig.

Det känns så självskrivet att det är Farlig som ska plocka upp mig i Uppsala när jag råkar befinna mig där, att det är han som får köra alla mil från Stockholm och leta reda på mig. Vi har inte kommit så långt på vägen när han lägger sin högerhand på mitt lår, ger mig ett långt ögonkast och frågar
-Så, Svanka, vad vill DU göra?

Det är Alla Helgons Afton och jag piper lite blygt att jag gärna vill ta mig en tur till min pappas och min sons gravplats.
Jag vet att det är ett besvär, vi som har slutdestination Sundbyberg måste ta oss till genom hela huvudstaden, till de södra delarna. Men.
 Han ger mig sitt knivskapra leende och säger
-Självklart. Vill du det- så gör vi det. Och dessutom är det väl på tiden att jag träffar din pappa?
Vi skrattar.
Fyra år.
Det är vad vi firar.

Med iskalla fingrar börjar jag gråta framför gravstenen, jag kan inte tända ljusen.
Det blåser, tändaren är dålig och jag blir frustrerad.
Farlig, som hela tiden stått snett bakom mig, lägger en hand mot min axel och viskar att han ska hjälpa mig.
Med ett enkelt tryck blossar tändaren upp, och jag ser hur ljuset spelar i hans ansikte medan jag för gravljusets veke mot lågan.
När vi lämnar den judiska begravningsplatsen bakom oss, stoppar han sin hand i min och två ensamma ljus står och brinner.

Planen är att vi ska vara fantastiska, Farlig och jag.
Att vi ska göra oss i ordning, ta på oss de fina kläderna. Förundra världen med våra skämt, vår slagfärdighet, vår utstrålning.
Planen blev att vi landade i soffan, jag mitt vackraste själv i hans mjukiskläder och håret samlat i en knut mitt på huvudet.
Jag, mitt vackraste själv, med hans sträva hud mot min mjuka. Hans tyngd över mig, hans kropp under mig. Inlindade i varandra.
Som om att det inte gick att fungera om vi inte till största delen satt ihop.

Jag vill berätta den här helgen.
Det blir tusen inlägg.
Jag vill få med allt, och vårat prat. Jag vill få med hur han säger att han var kär i mig och att jag blev förbannad av att höra det, vill få med hur han knullar mig sanslös samtidigt som han viskar att jag är perfekt.
Men det blir tusen inlägg och just nu, är jag bara glad att han kommit hem. Hem till mig, och lämnat Distansen för nu.

Om en helg

Min gåva?

Att jag faktiskt vid två tillfällen, med säkerhet vet, att jag sett dig lycklig.
I biosalongens mörker, mitt under ett skyfall. När hjältarnas hjälte korrigerar sina manschettknappar, vände du ditt starka sken inåt.
Men först, blundades i en fotölj samtidigt som brasiliansk jazz tar över vårat samtal.
Avskavd.
Perfekt.

Jag tog ett foto av dig där, men jag använder det inte.
Bilden bakom mina ögonlock formas mer av känslan jag bär med mig, inom mig.
Det är en sådan otrolig ynnest, din självklara närhet de här få dagarna. Din skönhet, så nära inpå mig. I verkligheten, som inte är annat än en total låtsasvärld.

Det är min gåva, dina tre lyckliga minuter bland alla mina tvåtusenfemhundratjugo.

Om att svamla.

Det är sant som hon sjunger.
Att jag plötsligt skrattar lite lyckligare än innan.

Nu är minuterna plötsligt så otroligt mycket färre än vad de  någonsin varit tidigare, minuter som ändå är alldeles för många.
Långsamt pressas de undan, går in i varandra likt stora såpbubblor av timmar som lyfter från marken och försvinner mot den klarblåa oktoberhimlen.
Och bubbla efter bubbla försvinner, ytspänningen klarar inte av innehållet och spricker i  takt med att allt fler arbetsuppgifter blir avklarade.

Det känns långt från verkligheten att jag snart lindar in min hals i en ljusblå halsduk, knäpper kappan med dess gigantiska luva kring min kropp och tar med dovklapprande höstklackar de få stegen mot tågstationen.
Sedan kommer jag skakas bort från livet här, i min stad, för att landa i vad som bara kan ses som en magisk (men ack så verklig) drömvärld, vid hans sida.
Jag försöker att vara klarsynt.
Logisk.
Men varför skulle jag?
Det finns något stort att berätta, en skatt som vilar där inne i mig, som kommer rulla ut likt en skimrande pärla och landa i hans handflata.
En pärla för mig, kanske inte mer än ett sandkorn för dig.
Men han kommer tvingas sluta sina fingrar däromkring, och krama om hårt.

Varför försöker jag skriva?
Det här har tagit mig två timmar- och ingenting säger jag.
Jag är där just nu, där jag känner för mycket.

Om att hålla andan

Det var inget jag förväntade mig.

Hon gav mig en mjölkblå, mjuk, urtvättad rock från Landstinget, bad mig ta av mina kläder och lägga mig under den gigantiska maskinen som skulle fota mina njurar.
Röntgen.
De spände fast mig med breda plastband och mumlade bekymrat om att det inte fanns så mycket att spänna fast.
Stämningen var... respektfull. Jag märkte att de var vana att möta sjuka människor, men jag- jag är ju inte sjuk så för att lätt upp stämningen lite frågade jag om jag kommer se smal ut på bilderna.
-Du håller bara andan när jag säger till svarar hon milt.

Och jag är väldigt duktig, håller andan.
Vrider mig när jag blir ombedd, jag gör allt som de säger. Reflekterar inte ytterligare när de ber mig att inte klä på mig riktigt ännu, jag måste även bli undersökt med ett ultraljud.

Bilden på dörren in till ultraljudet är babyglad. Och jag tänker på hur många gånger jag gjort sådana undersökningar, för att få en preview på mina barn. Hur förväntansfull jag varit, hur lycklig deras små pickande hjärtan gjort mig.
När jag hoppar upp på ännu en brits är läkaren om möjligt mer respektfull än dem innan. Som om att han de facto- hanterar en sjuk människa.
Och jag noterar att han faktiskt inte undersöker båda mina njurar, överallt, utan i cirka tjugo minuter riktar ultraljudsapparaten mot samma ställe. Trycker, så det ömmar.
Hummar.
Klickar till och tar bilder.

-Andas in, och håll andan, säger han.

Hela tiden idag, måste jag hålla andan, tänker jag.

Och jag tänker på hur det började.
Hur jag den där januarimorgonen stapplade in på toaletten som varje annan morgon, bara det att denna gång när jag ställde mig upp för att spola, var skålen full av mörkrött blod.
Inget annat, ingen smärta. Bara väldigt mörkt blod.
Hur jag inte fick hjälp, för när jag väl fick en tid på vårdcentralen tre dagar senare, fanns inget blod.
-Hur ska vi tro på dig? undrade kvinnan som undersökte mig med hårda slag över ryggen.
Vidare tänkte jag på andra gången det började, bara två veckor senare, och att jag då blödde så mycket varje gång jag kissade, att jag blev rädd.
Att jag kissade i burkar som jag tog med mig till läkaren, för att de skulle tro på mig.
Hur det inte gick att utläsa något av urinproverna, för det var för mycket blod. Och det var det läkarbesöket som slutligen ledde mig hit.
Med en hummande ultraljudsläkare som gör illa mig på högersidan genom att ta foton av min njure.

Sedan var det bara att vänta. Någon tar hand om dig snart, vi ska bara be fler läkare att se på dina plåtar först.
Vad gjorde jag då?
Spelade lite Temple Run på mobilen. Kollade på Facebook, där ingen hade skrivit. Skickade något sms, började jobba genom att kolla av mailen.

-Svanka? hördes en röst. Kom in på mitt rum är du snäll.
Minns att jag tänkte att de var väldigt formella, kan de inte bara säga att allt är bra och sedan låta mig åka? Bussen går ju om sju minuter.

-Vi har hittat något.
Som om att det var en skatt. Ett fynd.
Vilket jävla fynd.

Om vackra saker i världen

Folkmassan skingras för viden på stationen.
Han kristalliseras ut ganska fort, samma gångstil.
Samma kutning på ryggen, samma händer nerpressade i jeansen framfickor.

-Blå jacka. Det hade du på dig första gången jag träffade dig!

En kram, ett gångtempo.
En ny stad.
Med trötta uteställen, med utspädda låtsasdrinkar vilket passar perfekt här i våran alldeles verkliga, låtsasvärld. I vår egen bubbla.
Det är som att vi snart är i den igen.
Och där är vi inte vackrast i världen.
Men den här bubblan svävar vidare, och ytspänningen håller sig trots att den krockat med giftemål, barn, avstånd.
Bubblan svävar vidare med samma regnbågshinna på utsidan som insidan.
Vi är äldre nu.
Jag är snyggare nu.
Han är lyckligare nu.
Och vi är så långt i från vackrast i världen där vi sitter i ett mörkt hörn, i en ännu mörkare soffa, i en bar, i en stad.
Där vi inte hör hemma och därför- är vi hemma.
Lika hemma som i en hiss på väg till ett hotellrum, där han på två korta våningar trycker upp mig mot spegelväggen och kysser mig som en hungrig varg.
Mitt huvud slår mot glaset och jag vinglar efter honom in på rummet.
I fönstret. På sängen. Han i fotöljen, jag på knä på golvet.
Så långt ifrån vackra.

Fast att skratta med honom.
Att äta hans energi.
Att se hur han pressar sig genom sina egna spärrar, att vara där när han själv prövar sig fram genom det fula.
Det är vackrast i världen.
I världen som är våran.

Om de där lyktorna.

Vänner kommer och går.
En av dem lämnade mig förhållandevis ganska nyligen.
För andra gången som vän.
För tredje gången som hon bara rådumpar mig.

Vilket gör mig lite förbryllad, för jag har alltid sett henne som en otroligt varm människa, men när det gäller mig är hon duktig, bäst i världen, på att bli iskall. Bara stänga av. Koppla ner.
Glömma bort.
Bra på att se sin sanning utan intresse av att ens lyssna på min.

Och den människan är hon, som lovat att ta hand om min förstfödda dotter, Fågel, när jag dör.
Eller om något händer mig.
Gudmodern.
Fast inte längre.
Fågel har haft nog med vuxna människor som lämnat hennes liv.
Gudmodern får inte komma tillbaka igen.
Och det bestämde jag mig för, när hon lämnade mig förhållandevis ganska nyligen.

Men så hamnar jag i situationer som jag gärna vill berätta för henne.
Och tänker att varje gång jag  gjort det, så har vi blivit vänner igen.
-Förlåt.
-Förlåt.
Sedan är det hon och jag mot världen.

Men jag låter bli den här gången, och skriver om det som Svanka istället. Här har hon ingen som helst plats.
Förut skrev jag om vägen hem.
Om cirkusljusen.
Och som jag vill berätta till väninnan att jag idag har en direktlänk med mannen ansvararig för just dessa ljus.

-Rester från en gårdsfest. De blev bara kvar. säger han.
-Ibland byter jag ut en lampa när de blir dåliga.

Men mer vill jag inte säga om honom. Än.

Om vad man ser och inte ser.

Det gör ont i mig, din distans.
Att du inte älskar oss som jag älskar oss.
Det gör ont i mig, din saklighet. Din avmätta hållning, dina godnattpussar.
För någon, som inte är jag.

Hösten faller så underbart över oss, med dess förlåtande mörker och regnmultnande löv. Med kylan som biter oss i kinderna när vi går sida vid sida längst med ett vattendrag.
Med inomhusets eftersvett.
Jag tycker det är magiskt.
Du tycker det är vardag.

Jag ser att vi glittrar, du och jag. Att vi reflekterar varandra totalt och fullt.
Du tittar dig i spegeln, och ser bara dig.
Ingen Svanka, vid din sida, eller bakom.
Men du behöver mig, du säger det.
För något som du inte vet.
Och jag behöver att du behöver mig, jag älskar att du sagt så.
När du fångar mitt leende mellan dina händer, så griper du hårt om mina käkben, att det gör lite ont.
Men din kyla, som jag sett varit varm, är vad som får mig att sakta gå sönder.

Om att hålla andan

Att vara med honom var lite som att andas ut efter att ha fyllt lungorna med luft hela livet.
Och att sedan tvingas sluta vara med honom?

Som om att all den där utandningsluften brände sönder mig från insidan. Hela min strupe blev som en brinnande låga, rakt nedstucken i min hals. Hela lungorna fylldes av sot.
En lätt slöja av sorg har lagt sig över hela min uppenbarelse, jag känner det för mina axlar är något tyngre. Mina rörelser lite mer kontrollerade.
Blicken, som så ofta förr, fäst framåt, nedåt.

Jag önskar att han återigen fanns i min hand, att han berättade saker om allt han visste.
Han vet så otroligt mycket, om så många saker.
Och jag vill skratta med honom, kanske tvärs över ett litet, litet barbord. Dricka ölen som smakar långt från annan tidigare drucken öl, bara vara i en värld där bara vi får plats.
Finfördela detaljer, se varandra i våra beståndsdelar, älskande atomer.
Jag vill vara med honom.

Vara med honom och andas ut igen.

Om en tova i mitt hår

Jag tar tillbaka.
Det krävs så lite, egentligen.
Rätt ord, rätt inställning.
Och utöver det, hans fantastiska leende.

När jag skrattar, så kan jag aldrig fokusera blicken, än mindre möta en annan människas blick. Lite för att jag skrattar så hysteriskt. Och lite för att jag känner mig så otroligt ful när jag gör det.
Men han?
När han skrattar, åt mig, med mig, för mig, så låser han sin blick i min. Och bara skrattar, rakt upp och ner.
Det gick så fort, men jag älskar det.
Älskar honom. Älskar honom skrattandes.

Vi har pratat idag.
Jag sa som jag sa igår, det jag sa igår utan svar.
Jag vill träffa dig igen.
Snart.
Och han svarade att han ville träffa mig. Men han hade en sak att reda ut först. 
Innan han gjorde det.
Så nu reder han ut det, och jag känner att jag längtar men inte har bråttom.

Det var fantastiskt att träffa dig i måndags- och självklart vill jag gärna träffa dig igen just för att jag är väldigt girig när det gäller fantastiskhet.
Men allt var bra, att sitta framför dig och skratta med dig.
Att se dig.
Och att hamna på en helt annat plats i din famn- magi.

Det blir varmt i hjärtat av att veta att du vill träffa mig igen, på vilket sätt spelar mig ingen roll.

Jag har inte bråttom, för det känns som om att har jag längtat och väntat i fem år, så är det inte tiden som står emellan oss.
Mitt hjärta hoppar fortfarande över ett slag när jag minns de korta pauserna i våra kyssar. Hur han såg rakt på mig. Och upp mot himlen.
Log så stort.
Och kysste mig igen.

Om Svanka.

Svanka är underbar.
Hon är magi, hon är allt du någonsin sökt. Hon är någon du tänker på varje dag, någon som får dig att le lika ofta, någon som du bara spenderat ett fåtal timmar med men ändå har ni fyllt en helt egen värld av internskämt.
Du har redan vunnit hennes hjärta.
Du har redan fått henne att ständigt jobba för att lyfta dig, bekräfta dig. Slåss för dig. Drömma om dig, drömma åt dig.
Svanka är den totala kvinnan, du älskar henne lika högt i hennes monsterklackar som när hon osminkad, med nytvättat hår, kryper upp bredvid dig i soffan- kanske i din tshirt och ett par trosor.

Men Svanka är också någon som aldrig riktigt lyckas existera.
Som aldrig får finnas i ditt liv, i synnerhet inte när något mer spännande dyker upp, Hon står sig aldrig i konkurrensen från vackra leenden, då flyttas hon.
Raderas.
Försvinner.

Och Svanka. Är så trött på det.
Så hon lägger av helt och hållet när alla pilar pekar åt samma håll. När alla varningslampor blinkar, när hela världen skriker -Backa! Backa nu!
Så lyssnar hon, för första gången.
Backar.
Loggar ut.
Och somnar.

Om en ny känsla

Jag kröns av duschens heta strålar när insikten slår mig.
Han vill inte. 

Han vill inte ha mig och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.
Det är en ny känsla, även om den har otroligt många år på nacken, det fräkniga, råttblonda tafatta barnet i mig minns det mycket väl.
Och Svanka med barnet som dog- hon minns det absolut. Känslan av att det man delat inte räknas, känslan av att inte få plats.
Och plötsligt blir min enkla torsdagsdusch en studie i mig själv, varför är känslan att jag vill finnas? Varför vill jag finnas på fler platser än där jag fysiskt befinner mig?
Är det för att jag inte kan, vill eller bör begränsa min kärlek- men slösar den bara fåfängt där den aldrig kommer tillbaka? För att cirklar som inte sluts svider så skönt. 

Men det chockar mig så hårt.
Att jag var på en planet den där kvällen och han en annan- och egentligen var det bara alkoholen som slöt oss samman. Nu när den dunstat ur våra system, när jag inte minns den exakta mjukheten hos hans läppar kombinerat med hans fasta grepp kring min kropp.
Mitt ok i livet är min ständiga jakt efter sagor.
Glittret som jag önskar ska gnugga av sig på mig och fastna. 

Han vill inte ha mig- hur ska jag annars förklara att han inte svarat på världens kanske fyndigaste sms?
Och varför bryr jag mig om det?

Om en kväll i studion

Han värmer upp gitarren, jag värmer upp min ryggrad.
Sitter med ansiktet vänt ifrån honom samtidigt som han ackord efter ackord kramar hennes hals.
Jag rör mig sakta fram och tillbaka, lutar nacken åt höger.
Åt vänster.
Han gnolar på en sång på ett språk som jag inte riktigt kan, men förstår ändå varje ord.

-Bailar!

Han beordrar mig att dansa, samtidigt som han drar igång de välkända takterna från vår egen sevillanas och vad kan jag göra annat än att lyda?
Mitt annars så bångstyriga hår är hårt bakåtspänt i en knut, skorna är istoppade i lågklackade, svartblänkande skor och från svanken hänger en gigantisk kjol, metervis av tyg som mjukt kramar mina höfter och slår ut som en blomma nere vid fotknölarna.
Hans musik, hans fingrar, hans gitarr får stå som ansvariga för vad som händer i min kropp, jag har lämnat den för länge sedan.
Vad styr mina fötter när de stampar femhundra slag i minuten? Mina armar som berättar om min kärlek för gitarristen?
Vad hände med mina ögon, mina annars så blekblå ögon som nu har en passionerad svart hinna över sig- vad berättar de, vad vill de säga när de paniskt flackar och försöker överrösta hans rytmiska spelande?
Och ytterligare en fråga, vad hände med tiden när musiken plötsligt stannar och jag är mig själv igen, när några hårstrån har smitit från uppsättningen och lockar sig i nacken?
Svetten ligger som ett blankt skimmer över min djupa urringning och jag andas med långa, djupa andetag.

Det smakar blod och salt kring läpparna.

Han tittar på mig.
Genom mig.
I mig.

Jag är vid hans fötter, gitarren är slängd åt sidan och han särar på benen för att låta mig komma nära och jag ställer mig så att jag är över honom. Ser han mitt hjärta slå under min balettdräkt? Hör han det lilla pickande ljudet, känner han mitt blod rusa genom handlederna?
Resolut slår han en arm om min midja.
Ner i hans knä och jag säger inte nej.
Hur skulle jag kunna det?

Om att kyssa någon i 45 minuter

Lejon frustar till i luren.
-Vad hette han sa du? Alltså, varför träffar du ens någon med det namnet? Svanka, ditt namn passar med namn som annars bärs av kungar. Du borde hålla dig till det...
Tre bokstäver, det är ju ingenting. 

Och jag styltar en Odengata upp i monsterklackar, möter honom i tunnelbanan.
Viker med blicken för hans leende.
Han kramar mig med två armar runt min kropp, jag försvinner i honom. Och hinner tänka att i fem år, fem år, har jag väntat, längtat, drömt om att en gång bara få en kväll, en stund, ett samtal- ensam med honom.
Vi börjar gå, han ger mig sin arm att linda mina fingrar runt och jag trycker min axel så nära honom som jag tror att jag får.
Vi landar på Storstad, han placerar mig vid ett högt bord, sätter sig framför mig med sin öl.
Ger mig en.
Jag dricker öl med honom.
Ensam.

Jag sitter här med honom. Han är med mig, förstår ni det?
Det började så lätt, jag skickade ett meddelande till honom på Facebook.
-Ska vi leka? Jag är där du är. 
Ordströmmen mellan oss trollade bort verkligheten, han lovade att han skulle ringa dagen efter och på precis uttalad tid har jag hans röst i mitt öra.
-Vi gör vad du vill. Vi kan göra just allt som du vill.

Våra hjärtan är öppna och vi är  instängda i en privat kupol där alla våra samtalsämnen studsar mot glasväggarna. Vi skrattar och han får mig att känna mig fantastisk. Osårbar. Perfekt.
Det lilla bordet emellan oss känns alldeles för stort, och inom mig börjar en gammal önskan bli en brinnande längtan.
Jag vill röra vid honom, lägga handen mot hans kind, dra in hans doft- berusa mig på hans hud.
Sitta ihop med honom, höra ihop med honom.

Det är när vi går därifrån som han återigen ger mig sin arm att kroka tag i.
Och när jag gör just det så borrar han in sina fingrar i mina, vi är sammanflätade och nu måste vi säga hejdå.
Han öppnar sin famn igen och kramar hela mig, jag smyger en hand mot hans nacke och drar mig girigt mot hans läppar och han kysser mig.
Äntligen.
Äntligen kysser han mig.
Jag har haft en hel del fantastiska kyssar, men att stå här med Fin, mitt på öppen gata och hångla i vad som kommer bli lite över 45 minuter slår de flesta av dem. Han fångar upp mitt ansikte med sina händer, trasslar in sig i mitt hår, drar in luft genom näsan, låter mig trycka mig nära, håller mig hårt.
Han stannar upp, tittar mig rakt i ögonen och ler.
Tar tag i mig, kysser mig mera.
Och nästa gång han stannar känner jag bara att all tid vi inte kysser varandra är bara bortslösad. Jag hinner tänka allt det här innan jag ser hur han har vänt ansiktet mot himlen.
För att hämta kraft, för att lyckligt ropa ut till stjärnorna:
-Vem är det jag ska tacka?

Han lämnar mig med ett mjukt läpptryck mot min panna.
Han lämnar mig alldeles vimmelkantig.
men även- alldeles klarsynt.
Och jag slår Lejons telefonnummer.
Jag vet inte vad det betyder.

Om ett sätt att svara

Jag hör det i hans röst.
När han svarar, så svarar han med sitt förnamn.
Som om att han inte ser vem som ringer. Som om han inte längre har mitt nummer inprogrammerat.

Jag hör att han är på väg dit igen.
Till Distansen.
Där finns inte jag, det är hans egen privata avvänjningsklinik- Svanka äga ej tillträde.
Han drar sig ditåt ibland. Och det har hänt att han stannat ett halvår. Precis som det har hänt att han kommit tillbaka efter en timma.
I Distansen svarar man inte på telefonsamtal. Där lägger man inte en vakande hand mot min korsrygg, för där skulle tanken på att träffa mig inte ens dyka upp.

Han svarar med sitt förnamn.
Sitt förnamn.
Ett avmätt hej, propra gratulationer till mina sprudlande nyheter som annars lätt skulle lyft honom till samma mentala plan jag befinner mig på.
Och genast rasar blodet snabbare genom mitt hjärta, mina andetag blir snäppet kortare och rösten låter ljusare än vanligt. Nästan förställd, mjukare. Räddare.
Vassare?
För inom mig vilar vetskapen att det finns en dag då Distansen blir Ravinen.
Vårat avsked, vårat försvinnande.

Jag kan inte förstå att han svarade så.
Jag hatar när det händer, samtalet blir alltid lika meningslöst.

-Farlig

Adjö för nu, älskade, älskade du.

Om att gå och lägga sig.

Han trycker näsan mot området, precis snett under örat.
Drar in min doft och viskar

-Här. Just precis här...

Vidare nosar han sig nedåt halsen, börjar kyssa mina nyckelben och lägger sitt huvud mot min bröstkorg.
Jag drar en djup suck.
Utan betydelse men han häver sig upp på armbågen.
Tittar rakt på mig.

-Var är du älskling?

Jag ler, med stängd mun.

-Här! Just precis här. 

Vi fnittrar lite åt min fyndighet innan mitt nattlinne av rosa silke lätt glider mig över axlarna och vi somnar, så inlindade i varandra som vi alltid varit.

Om att fastna i glittret

Idag.
Idag, finns det ingen som vet det.
När ni ser mig, ser ni det blonda håret i gigantiska lockar.
Ni hör mitt skratt- likt en tryckvåg av ett vattenfall som slår emot er. Mitt fnitter jämförs med ett pärlhalsband. Kanske noterar ni den perfekta figuren, min öppenhet min kärlek, min nyfikenhet- mitt sätt att förhålla mig till mig själv.
Och ni imponeras av mig, fascineras av mig lika länge som en nyårsraket lyser upp natthimlen innan ni återvänder till era egna liv, medan jag stannar i glittret.
Kommer inte loss.
Det är som om jag är en stjärna, och alla andra solar. Alla ni. Solar.
Och jag måste ha er för att lysa, måste få reflektera erat ljus, men ni behöver inte mig.

Idag finns det ingen som vet att de vita tändernas baksida är sönderfrätna av självförvållat kräkande.
Att det nu minimala ärret rakt över kinden, åstadkom jag med en osthyvel när jag ville hyvla bort mitt eget ansikte. Fräknarna.
Ingen vet att de där stora, blonda lockarna fläckvis lossnade. Att brösten aldrig riktigt kom, att jag var tvådimensionell av självsvält och självhat.
Att min mamma upptäckte, när jag var sjutton år, att hon inte hört mig skratta sedan jag var tretton.

Ni ser en fantastisk bild på mig, kanske sitter jag på huk med mina döttrar och ler. Strålar ikapp med dessa två blonda yrväder.
Och ni vet inte att det inte finns ett enda foto sparat från min barndom. 

Sakta lär ni känna mig och i ett obevakat ögonblick är jag liten och svag.
Kanske när jag sitter i en bil och tittar på danska hus. Då kanske jag gråter lite, för att jag saknar min pappa så otroligt.
Och ni pratar om något annat, något jätteroligt, något jätteviktigt.
Men jag kan inte stoppa det som rinner och ni måste fråga och plötsligt så förstår ni att i mig- i mig finns så himla mycket sorg. 
Och jag sitter fast, fast i glittret. Här gråter man inte, här är man ljuvlig och som ett fyrverkeri.
Har fnittrar man som pärlor.
Här i glittret försvinner man in i rollen man så länge längtat efter att vara. 

Om inget annat än ett misstag.

Jag erkänner.
Det gick för snabbt, jag hade fel.
Att på någon nivå utgå från att jag hade ett Lejon i mitt liv, en alldeles egen Aslan som bara en tågresa bort visade mig en helt ny värld, det var fel.
Att tänka till om tvillingsjälar, närhet på en innerlig nivå.
Det var också fel.
Det är inte ens kärlek jag misstagit mig på, utan ren intimitet.
Att efter några minuter i en bil den sista augustinatten känna att det vi har, det har vi delat hela livet.
Vad det än var, det var fel.
Fel av mig.

Och jag förundras som alltid, hur långt en människa är villig att gå för lite skratt, för att stå mitt på Ströget i Köpenhamn och vara 'bara vi'. Hur långt en människa är villig att låta mig öppna mig för en fantastisk kyss i en hiss i ett varuhus.
Och återigen blandar jag ihop deras kåthet med min kärlek. Kåthet med vänskap.
Kåthet med närhet.

Där jag trodde jag hittat ett fantastiskt prisma finns inget annat än en fadd glasbit, inte ens slipad av saltvattnet  hans egna tårar dränker honom i.
För trasig för mig. För vasst.
Jag har redan skurit mig.
Jag gräver djupare och djupare för att dra ut de sista skärvorna ur min handflata, för att han inte ska leta sig vidare i mitt system, riva upp livsviktiga artärer- infektera mitt hjärta.

Värdelösheten ligger som ett lager över hela helgen, och jag borde kanske läst signalerna men där och då var jag förblindad av hans ljus, hans inre.
Som jag trodde var en magisk medelpunkt, men jag förstår ju nu, att det bara var en nybytt varningslampa.

Fel av mig.
Felet var mitt.
Och jag förstår så tydligt, att jag inte har något Lejon i mitt liv.
Förlåt att jag trodde det, förlåt att jag långt där inne i mig själv, faktiskt hoppades lite på det.

Om ditt svek

Att minnas mig, vad minns du då?

Tusentals lappar jag gömt överallt, en glömd tröja, kanske en bild på mobilen.
Du minns mig när du ser på griffeltavlan hur jag år efter år fyllt våra initialer och årtal, en orange tandborste som ser sjukt oanvänd ut. Det ligger några hårnålar bakom handfatet och ett schampo står på badkarskanten. 
På kudden ligger några hårstrån och inköpslistan har fått ett tillägg, precis under 'alufolie' står det med min handstil; kärlek kan inte köpas för pengar.
Det gapar en tom hylla i klädkammaren, en tom plats vid matbordet. Disken hopar sig och du minns mig för att jag alltid sjöng komponerad av vattnet som rann.
Lite kanske du minns mig för hur jag överraskade dig den där födelsedagen med alla dina vänner på kalas och en stor gryta mat medan jag höll mig i bakgrunden, du kanske ler när du tänker på hur jag tvingade dig att hänga upp gardinstången som vart halvt nedriven i två år. 
Kanske har du kvar min röst på det där bandet vi spelade in och spelade upp baklänges, du minns mig när du öppnar din översta byrålåda och hittar allt som jag sparat där. Alla biljetter, allt som vi gjort är dokumenterat där, i min låda. Den topphemliga.

Du minns alla bråken och missförstånden, du minns hur du sprang ut ur lägenheten och jag efter dig i vinternatten - ett linne och inget annat. 
-Kom tillbaka, kom tillbaka!
Hur du gav mig din jacka och vi vände om.

Du minns min sorg då sprickan kom emellan oss, hur jag bara satt käpprak i sängen och undrade vem hon var som nyss ringt på dörren, du minns livet som växte i mig och hur du kämpade för att jag skulle avsluta det.

Du minns inte min sorg när livet valde att inte leva med oss, när just detta lilla liv vände om och i stora blödande spår lämnade minnen på min madrass. Detta minns du inte - för du var inte där.

Således minns du inte ångesten, hur jag gång på gång ställde mig framför fönstret där på 14de våningen och vile hoppa, du minns inte att jag trodde jag var modig nog att sticka kniven i mitt bröst och rinna ut - som livet.
Du kan inte minnas vrålet in mot kudden då jag var matt och inte hittade något att leva för - då enda gången jag älskat jag förlorat allt, det är omöjligt att du ens har en aning om vad som for igenom min kropp hos gynekologen när hon konstaterade att -ja, allt var ute nu.

Du minns inte hur jag stod och väntade på dig då du inte kom och hur pendeltåget gungade i takt med fy skam fy skam för ingen ville ha na... Du minns inte hur jag nervöst strök en hårlock från min panna, drog jackan tätare kring kroppen, svalde tårarna och gick med huvudet högt över Centralen. 

För du var inte där.

Om en natt som hände.

Det är tidig morgon när jag sträcker handen mot hans skuldra. .
Natten har börjat fly och lämnar himlen i stora, blödande sår av gryningsljus. Natten går vidare, men vi stannar kvar.
I sängen som är högre än alla andra sängar, i världen som är vackrare, klarare och mer smärtsam än alla andra, stannar vi. Utmattade i kropparna efter att i timmar älskat varandra svettiga.
Smutsiga.
Men ändå så rena.

Det vi är för varandra är det viktigaste jag varit.
Även om det är på låtsas. Inte på riktigt. Inte sant.
Trots att han frustrerat pressat bort vartenda mellanrum mellan oss och bett om att få komma närmare ändå, så är det inte på riktigt.
När han stöter sin kuk i mig, etsar fast sin blick i min och pressar ner mina handleder mot madrassen, när våra sinnen kopplas samman i fysiken och mina läppar piercar genom hans hud, när hans blod landar i min mun, så är vi inte på riktigt.

Men det är tidig morgon nu, nästan gryning.
Nästan verklighet och jag måste söka efter bevisen efter mig själv bland hans sängkläder. Sätta in mina hårnålar i mitt blonda hår, benen i mina byxor och dra på en tröja som jag vet ligger slängd i hallen.

Det är kallt utanför dörren och inom mig skaver ett hjärta som pickar likt en fågelunge.
Jag drar halsduken ett varv kring halsen, kniper åt min skinnjacka lite tätare åt kroppen. Håller huvudet högt och går därifrån.

Jag har hans blick i ryggen genom sovrumsfönstret.
Med den här morgonen kom hösten och ännu en gång hinner jag tänka att det är dags för mig att be om nåd.
Önska verklighet, vakna ur drömmen.
Kräva verklighet.
Men så vänder jag mig om för att möta den där brinnande blicken- och inser att den sedan länge tittat åt ett annat håll. Och jag vet inte vad den söker.
Men kanske är det våren, och han kommer minnas mig där. Precis som jag minns honom här, skälvandes inuti mig i höstens allra första gryning. 

Om dig.

Verklighetens mörker, kan inte dra ner ditt inre ljus.
Du står och väntar på mig när jag på tågskakiga ben kliver ut på perrongen. Jag landar i din famn, i ditt framsäte och innan du vet ordet av, landar jag även i passagerarplatsens fönsterruta.
Du skrattar och jag känner direkt, att de traditionella rustningarna ligger nedpackade någonstans där vi inte är.
Det är bara du och jag.
Skallösa, hämningslösa, skrattfyllda. 

Jag får dig att le, och jag älskar det.
Jag får dig att skratta, och jag förstår Väninnans uttryck om hjärtan som nyser. 

Det är mörkt när vi kliver ur bilen.
Det är mörkt när du drar mig intill dig, när jag drar in din doft, när du för mig över strandpromenaden.
Det är mörkt när vi kliver in på Sillen&Makrillen, när vi stjäl ostbitar från tallriken som tillhör Den Bäste och när vi kliver ut igen - fortfarande lika mörkt.

Men allt det här mörkret, det upphör att existera när jag tittar rakt på dig- för det är som att stirra rakt in i en ljusvägg och nu, när vi skiljts åt, kan jag bara önska att du ser vad jag ser när du tittar på dig själv i spegeln.

Om jag ibland måste vika undan med blicken, är det för att hämta andan, påminna mig själv om att du är mänsklig.
Och ibland måste jag titta ut genom ett bilfönster, för att upptäcka hur solens strålar bryter sig igenom ett molntäcke.
Och visa dig.
Det är det vackraste du vet, och nu vet jag hur du ser ut när du tittar på det. 

Ibland får jag be dig ta av dig solglasögonen för att jag inte sett dina ögon på en hel dag. 

Och vi mellanlandar någonstans.
På en mack i ingenstans.
Och kanske, kanske har ditt ljus smittat av sig lite på mig, för du säger att du ser stjärnor runt mina ögon.
Jag gråter lite, när jag sitter själv på toaletten, och minns att det även var det sista min pappa sa till mig innan han stängde ögonen, fylld av cancer och drog sitt livs sista suck. 

-Jag ser dina stjärnor Svanka Leende, låt dem aldrig, aldrig slockna. 

När du lägger ditt huvud mot min axel och fascinerar mig med berättelser om tvillingsjälar kan jag inte annat än att trycka mina läppar mot din tinning.
Tänk att du finns i mitt liv.
Vackraste Lejon.
Tack.

Det är något med oss.

Det är något med oss och onsdagar.
Det är något med oss och broar.
Det är något med oss och kullersten, betong, bitterljuvhet, hissar, lunchrestauranger, middagsrestauranger, dofter, humor, svarta hål, djupliggande ryggrader och mopptofflor.
Det är som om det är något med oss och allt.

Det är något med oss och att ringa ett samtal på en mening.
-Jag är i din stad, vart äter jag och mina kollegor en middag värd namnet? 

Och det är något med att jag en timma senare bytt den vardagskladdiga tröjan mot ett rygglöst dito, snörat på mig mina ceriserosa monsterklackar och samlat håret i en bulle mitt på huvudet. Dina kollegor är som bortblåsta och jag får njuta ditt sällskap alldeles ensam för första gången sedan den senaste onsdagen vi träffades. 
Det är något med oss och att först knulla varandra mentalt i någon timma innan du krävande rycker till med handleden och hånglar upp mig under ett valv. Så oförsiktigt att en stackars förvirrad diskplockare kör vilse och ursäktar sig förläget.
Och sedan är det något med oss och tid.
Det är som om det inte finns någon egentlig tid, med dig i min direkta närhet är allt som annars delas upp i sekunder, dagar, år och liv, bara ett vakuum. I snart exakt fyra år har så otroligt mycket hänt, men jag kan ändå med klarhet minnas din första blick på mig.
Första gången jag förvånade dig, imponerade på dig, fick dig att skratta, fick dig att förstå digsjälv, fick dig att må bra. Jag kan minnas första gången jag kysste dig, och ännu bättre, första gången DU kysste mig.
Samtidigt som jag kan glömma andra detaljer, men då är du där och berättar dem för mig.

Det är något med oss och uttrycket it hurts so good som är jobbigt sant.

Jag älskar den senaste onsdagen.
Den var perfekt. Den var oss.
Det blev något med oss och ingefära.
Det blev något med oss och mycket osagt som fick luft.

Det är något med oss.
Det går aldrig att skiljas utan att vi har följande sms-konversation så fort vi är utanför varandras synhåll
-Fan, Farlig!
-Fan, Svanka!

Det är något med oss och allt.
Det är något med oss.
Och det är föralltid.

Om två timmar.

Sjävlklart hämtar han mig i en Maserati.

Och självklart vill han inte att jag ska slita på mina klackar från Loubotin i onödan och kommer glidandes upp jämsides med mig där jag sitter.
Eller glidandes och glidandes, några ton sportbil som är allt annat än diskret i Linköping.
Varenda litet civilingenjörshuvud tittade längtasfullt mot, först bilen, sedan mig.

Så drar vi.
Lunch någonstans.
Magi någonstans.
Parkeringsbesvär som bara några ton finbil kan åstadkomma, men sedan kullerstenar, skratt och händer som av någon anledning håller varandra som om de inte var menade för annat.
Det är aldrig mörka hörn med honom.

Vad vi har är något jag alltid förkastat som på låtsas, mest för att säga att jag var kär i honom är lite som att kalla Cheops pyramid för en liten triangel i en sandlåda.
Men efter idag.
Efter i onsdags, herregud, jag måste skriva om i onsdags, så vet jag att det var på riktigt. Inte rätt, men på riktigt.
Ur vårat kraschade vrak steg något ingen av oss kan undvika.
Ingen vet vad det är, kanske är vi återigen de där psykfallen som springer med överkropparna parallellt med marken under oss, huvudet först, och bara springer, springer springer tills dess att vi kraschar i en vägg.
Förmodligen en betongvägg, och bland blod, sorg, död och lust hånglar han ändå upp mig och jag älskar det.
Det är lite så.
Att även om jag skulle ha hjärnsubstans glimmande längst mina kindben skulle han övertyga mig om att jag, just där, just då, var det vackraste ett par mörkglittrande ögon kunde vila på.

Om ett liv på 45 minuter.

Det är som magi.
Att sitta där med honom, med ansiktena så nära att bara våra näsor snuddar vid varandra.
-Vet du vad nästippen står för i kinesisk medicin? Vet du det? frågar han.
Jag skrattar lite åt hur han hoppar mellan ämnen och skakar på huvudet.
-Det är hjärtat! Hjärtat Svanka!

Han hittar små mönster i mina jeans som han går vilse i.
Han vill spela sånger för mig.
-Vi går till internettet!
Han tar tag i min hand och för mig igenom en vit korridor, men det är låst.

Allt där är låst.
Han är inlåst.

Evig sjunker ihop, axlarna lutar snett nedåt. Han ville att jag skulle lyssna och vi skulle dansa. Så vi dansar på hans rum istället, han lyfter mig fast han nästan inte orkar.
Och eftersom det känns helt naturligt att dansa där, i ett kalt, vitt rum med någon jag bara träffat under extrema förhållanden, som på dansgolv, iskalla midnattspromenader och nu, en psykavdelning på ett sjukhus, undrar jag lite snabbt om inte jag också borde skaffa mig ett rum där på avdelningen.

Han har blivit så liten, den Eviga. Han får plats i min famn, nästan i min handflata. Jag får bära tyngden av hans huvud och nynnar ett mantra för honom.
-Du kanske ska bli min fru, ändå, säger han när jag borrar in mitt huvud under hans haka.

Jag undrar vart han tagit vägen, för blicken är blank av stark doktorsmedicin. Och de håller honom där, på tio vita kvadratmeter, medan hans färgsprakande själ letar vidare utanför fönstret.

Om en plats.

Du har varit borta så länge, älskade.


Alldeles för länge, och jag har varit överallt förutom just där.
Överallt, men inte hos dig.


Där fanns jag inte, du gav mig ingen plats. Ditt mörket var för dig och du kunde inte lysa vägen för mig.
Och nu?
Jag vet inte om du är här.
För jag får inte plats där, vid din sida.


Och under tiden, som jag skulle älskat dig, har jag lindat mina armar och mina fingrar kring din vän.
Vi har kysst varandra rusiga, han har älskat svetten som lackat på mitt bröst. Din vän har lyft mig rakt upp i luften och fått mig att skratta i stunder då jag fumlat på alla fyra i mörkret.
När handflata och knän skrapats blodiga har han slungat mig upp på ryggen, snurrat mig åt alla håll som krävdes och bänt upp mina käkar i stora leenden.
Han har haft mig på rygg. Han har haft mig grenslad över honom. Han har tittat mig djupt i ögonen när vi älskat och efteråt frågat om jag glömt dig ännu.


Så du ser, älskade.
Att jag kan vara överallt, utom just där. Där du är.
Och när du tar min hand sådär mjukt som förut är det någon annans. Det är inte jag.


Och din vän, han frågar igen.
Jag är tyst. Igen.


Men älskade, något säger mig att du är här nu. Att du är hemma nu.
Små, tysta signaler.
Och hur ska jag glömma dig?
Du fyller hela min själ.