Om att svamla.

Det är sant som hon sjunger.
Att jag plötsligt skrattar lite lyckligare än innan.

Nu är minuterna plötsligt så otroligt mycket färre än vad de  någonsin varit tidigare, minuter som ändå är alldeles för många.
Långsamt pressas de undan, går in i varandra likt stora såpbubblor av timmar som lyfter från marken och försvinner mot den klarblåa oktoberhimlen.
Och bubbla efter bubbla försvinner, ytspänningen klarar inte av innehållet och spricker i  takt med att allt fler arbetsuppgifter blir avklarade.

Det känns långt från verkligheten att jag snart lindar in min hals i en ljusblå halsduk, knäpper kappan med dess gigantiska luva kring min kropp och tar med dovklapprande höstklackar de få stegen mot tågstationen.
Sedan kommer jag skakas bort från livet här, i min stad, för att landa i vad som bara kan ses som en magisk (men ack så verklig) drömvärld, vid hans sida.
Jag försöker att vara klarsynt.
Logisk.
Men varför skulle jag?
Det finns något stort att berätta, en skatt som vilar där inne i mig, som kommer rulla ut likt en skimrande pärla och landa i hans handflata.
En pärla för mig, kanske inte mer än ett sandkorn för dig.
Men han kommer tvingas sluta sina fingrar däromkring, och krama om hårt.

Varför försöker jag skriva?
Det här har tagit mig två timmar- och ingenting säger jag.
Jag är där just nu, där jag känner för mycket.