Om sammanfattningar

Det är något med Fin.
Han kallar mig aldrig för mitt smeknamn, till exempel. Han använder mitt riktiga namn, sju bokstäver istället för fyra.
Hans namn, det är bara tre.

Så skriver han.
Mitt namn.
Vet du?
Det känns som om jag spenderat de två senaste veckorna med dig!

Jag skojar med honom, jaha! Det var DU! Jag undrade vem det var som var med mig. 

Vi småpratar lite, kanske känner han sig lite tagen på sängen, kanske var det inte meningen att jag skulle veta att jag dansat över hans medvetande, men efter en stund så förklarar han och berättar om boken han läser. Boken där en man spenderar en tid tillsammans med en mäktig fé.

Så fort féen beskrevs såg jag dig.
Hon rörde sig som dig.
Suckade och stönade- som dig. 

Så när han lämnade henne kände jag glädje för att jag har fått ha dig nära en vecka, men sorgsen för att det tog slut.

Fångade han precis våran relation där?

Om att vi inte finns.

Hans ansikte formas innanför mina ögonlock, mina fingertoppar inbillar sig hur de lägger sig över hans kindben.
Ögonen är slutna, och den mörka raden av ögonfransar darrar lite lätt varje gång någon av hans mardrömmar rider honom. Ett mörker omsluter oss och mitt långa, blonda hår fungerar som en gardin mot verkligheten. Det skärmar av oss och vi har bara detta nu.
Han är överallt, hela tiden, men aldrig hos mig.
Det är bara här jag får finnas, bland vackra lakan vi knullat skrynkliga.
På låtsas- hela tiden.

Det är inte meningen, men jag kittlar hans ansikte med mitt svall, och han, med ögonen fortfarande stängda, ger mig ett mystiskt, snett leende som svar.
Det är då jag förstår att han egentligen är klarvaken där han njuter av min iskalla beröring. Klarvaken och verklig, varm från sömnen.
Det är bara jag som drömmer. Det är bara min kropp som inte finns.

Så jag kysser hans panna, den ligger så perfekt mot mina läppar.
Slickar i mig de sista salta stänken som följer min mun tillbaka, drar mitt täcke tätare kring kroppen och somnar som om vi inte hänt.

Om en helg

Min gåva?

Att jag faktiskt vid två tillfällen, med säkerhet vet, att jag sett dig lycklig.
I biosalongens mörker, mitt under ett skyfall. När hjältarnas hjälte korrigerar sina manschettknappar, vände du ditt starka sken inåt.
Men först, blundades i en fotölj samtidigt som brasiliansk jazz tar över vårat samtal.
Avskavd.
Perfekt.

Jag tog ett foto av dig där, men jag använder det inte.
Bilden bakom mina ögonlock formas mer av känslan jag bär med mig, inom mig.
Det är en sådan otrolig ynnest, din självklara närhet de här få dagarna. Din skönhet, så nära inpå mig. I verkligheten, som inte är annat än en total låtsasvärld.

Det är min gåva, dina tre lyckliga minuter bland alla mina tvåtusenfemhundratjugo.

Om att svamla.

Det är sant som hon sjunger.
Att jag plötsligt skrattar lite lyckligare än innan.

Nu är minuterna plötsligt så otroligt mycket färre än vad de  någonsin varit tidigare, minuter som ändå är alldeles för många.
Långsamt pressas de undan, går in i varandra likt stora såpbubblor av timmar som lyfter från marken och försvinner mot den klarblåa oktoberhimlen.
Och bubbla efter bubbla försvinner, ytspänningen klarar inte av innehållet och spricker i  takt med att allt fler arbetsuppgifter blir avklarade.

Det känns långt från verkligheten att jag snart lindar in min hals i en ljusblå halsduk, knäpper kappan med dess gigantiska luva kring min kropp och tar med dovklapprande höstklackar de få stegen mot tågstationen.
Sedan kommer jag skakas bort från livet här, i min stad, för att landa i vad som bara kan ses som en magisk (men ack så verklig) drömvärld, vid hans sida.
Jag försöker att vara klarsynt.
Logisk.
Men varför skulle jag?
Det finns något stort att berätta, en skatt som vilar där inne i mig, som kommer rulla ut likt en skimrande pärla och landa i hans handflata.
En pärla för mig, kanske inte mer än ett sandkorn för dig.
Men han kommer tvingas sluta sina fingrar däromkring, och krama om hårt.

Varför försöker jag skriva?
Det här har tagit mig två timmar- och ingenting säger jag.
Jag är där just nu, där jag känner för mycket.

Om vad man ser och inte ser.

Det gör ont i mig, din distans.
Att du inte älskar oss som jag älskar oss.
Det gör ont i mig, din saklighet. Din avmätta hållning, dina godnattpussar.
För någon, som inte är jag.

Hösten faller så underbart över oss, med dess förlåtande mörker och regnmultnande löv. Med kylan som biter oss i kinderna när vi går sida vid sida längst med ett vattendrag.
Med inomhusets eftersvett.
Jag tycker det är magiskt.
Du tycker det är vardag.

Jag ser att vi glittrar, du och jag. Att vi reflekterar varandra totalt och fullt.
Du tittar dig i spegeln, och ser bara dig.
Ingen Svanka, vid din sida, eller bakom.
Men du behöver mig, du säger det.
För något som du inte vet.
Och jag behöver att du behöver mig, jag älskar att du sagt så.
När du fångar mitt leende mellan dina händer, så griper du hårt om mina käkben, att det gör lite ont.
Men din kyla, som jag sett varit varm, är vad som får mig att sakta gå sönder.

Om att hålla andan

Att vara med honom var lite som att andas ut efter att ha fyllt lungorna med luft hela livet.
Och att sedan tvingas sluta vara med honom?

Som om att all den där utandningsluften brände sönder mig från insidan. Hela min strupe blev som en brinnande låga, rakt nedstucken i min hals. Hela lungorna fylldes av sot.
En lätt slöja av sorg har lagt sig över hela min uppenbarelse, jag känner det för mina axlar är något tyngre. Mina rörelser lite mer kontrollerade.
Blicken, som så ofta förr, fäst framåt, nedåt.

Jag önskar att han återigen fanns i min hand, att han berättade saker om allt han visste.
Han vet så otroligt mycket, om så många saker.
Och jag vill skratta med honom, kanske tvärs över ett litet, litet barbord. Dricka ölen som smakar långt från annan tidigare drucken öl, bara vara i en värld där bara vi får plats.
Finfördela detaljer, se varandra i våra beståndsdelar, älskande atomer.
Jag vill vara med honom.

Vara med honom och andas ut igen.

Om en tova i mitt hår

Jag tar tillbaka.
Det krävs så lite, egentligen.
Rätt ord, rätt inställning.
Och utöver det, hans fantastiska leende.

När jag skrattar, så kan jag aldrig fokusera blicken, än mindre möta en annan människas blick. Lite för att jag skrattar så hysteriskt. Och lite för att jag känner mig så otroligt ful när jag gör det.
Men han?
När han skrattar, åt mig, med mig, för mig, så låser han sin blick i min. Och bara skrattar, rakt upp och ner.
Det gick så fort, men jag älskar det.
Älskar honom. Älskar honom skrattandes.

Vi har pratat idag.
Jag sa som jag sa igår, det jag sa igår utan svar.
Jag vill träffa dig igen.
Snart.
Och han svarade att han ville träffa mig. Men han hade en sak att reda ut först. 
Innan han gjorde det.
Så nu reder han ut det, och jag känner att jag längtar men inte har bråttom.

Det var fantastiskt att träffa dig i måndags- och självklart vill jag gärna träffa dig igen just för att jag är väldigt girig när det gäller fantastiskhet.
Men allt var bra, att sitta framför dig och skratta med dig.
Att se dig.
Och att hamna på en helt annat plats i din famn- magi.

Det blir varmt i hjärtat av att veta att du vill träffa mig igen, på vilket sätt spelar mig ingen roll.

Jag har inte bråttom, för det känns som om att har jag längtat och väntat i fem år, så är det inte tiden som står emellan oss.
Mitt hjärta hoppar fortfarande över ett slag när jag minns de korta pauserna i våra kyssar. Hur han såg rakt på mig. Och upp mot himlen.
Log så stort.
Och kysste mig igen.

Om en ny känsla

Jag kröns av duschens heta strålar när insikten slår mig.
Han vill inte. 

Han vill inte ha mig och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.
Det är en ny känsla, även om den har otroligt många år på nacken, det fräkniga, råttblonda tafatta barnet i mig minns det mycket väl.
Och Svanka med barnet som dog- hon minns det absolut. Känslan av att det man delat inte räknas, känslan av att inte få plats.
Och plötsligt blir min enkla torsdagsdusch en studie i mig själv, varför är känslan att jag vill finnas? Varför vill jag finnas på fler platser än där jag fysiskt befinner mig?
Är det för att jag inte kan, vill eller bör begränsa min kärlek- men slösar den bara fåfängt där den aldrig kommer tillbaka? För att cirklar som inte sluts svider så skönt. 

Men det chockar mig så hårt.
Att jag var på en planet den där kvällen och han en annan- och egentligen var det bara alkoholen som slöt oss samman. Nu när den dunstat ur våra system, när jag inte minns den exakta mjukheten hos hans läppar kombinerat med hans fasta grepp kring min kropp.
Mitt ok i livet är min ständiga jakt efter sagor.
Glittret som jag önskar ska gnugga av sig på mig och fastna. 

Han vill inte ha mig- hur ska jag annars förklara att han inte svarat på världens kanske fyndigaste sms?
Och varför bryr jag mig om det?

Om att kyssa någon i 45 minuter

Lejon frustar till i luren.
-Vad hette han sa du? Alltså, varför träffar du ens någon med det namnet? Svanka, ditt namn passar med namn som annars bärs av kungar. Du borde hålla dig till det...
Tre bokstäver, det är ju ingenting. 

Och jag styltar en Odengata upp i monsterklackar, möter honom i tunnelbanan.
Viker med blicken för hans leende.
Han kramar mig med två armar runt min kropp, jag försvinner i honom. Och hinner tänka att i fem år, fem år, har jag väntat, längtat, drömt om att en gång bara få en kväll, en stund, ett samtal- ensam med honom.
Vi börjar gå, han ger mig sin arm att linda mina fingrar runt och jag trycker min axel så nära honom som jag tror att jag får.
Vi landar på Storstad, han placerar mig vid ett högt bord, sätter sig framför mig med sin öl.
Ger mig en.
Jag dricker öl med honom.
Ensam.

Jag sitter här med honom. Han är med mig, förstår ni det?
Det började så lätt, jag skickade ett meddelande till honom på Facebook.
-Ska vi leka? Jag är där du är. 
Ordströmmen mellan oss trollade bort verkligheten, han lovade att han skulle ringa dagen efter och på precis uttalad tid har jag hans röst i mitt öra.
-Vi gör vad du vill. Vi kan göra just allt som du vill.

Våra hjärtan är öppna och vi är  instängda i en privat kupol där alla våra samtalsämnen studsar mot glasväggarna. Vi skrattar och han får mig att känna mig fantastisk. Osårbar. Perfekt.
Det lilla bordet emellan oss känns alldeles för stort, och inom mig börjar en gammal önskan bli en brinnande längtan.
Jag vill röra vid honom, lägga handen mot hans kind, dra in hans doft- berusa mig på hans hud.
Sitta ihop med honom, höra ihop med honom.

Det är när vi går därifrån som han återigen ger mig sin arm att kroka tag i.
Och när jag gör just det så borrar han in sina fingrar i mina, vi är sammanflätade och nu måste vi säga hejdå.
Han öppnar sin famn igen och kramar hela mig, jag smyger en hand mot hans nacke och drar mig girigt mot hans läppar och han kysser mig.
Äntligen.
Äntligen kysser han mig.
Jag har haft en hel del fantastiska kyssar, men att stå här med Fin, mitt på öppen gata och hångla i vad som kommer bli lite över 45 minuter slår de flesta av dem. Han fångar upp mitt ansikte med sina händer, trasslar in sig i mitt hår, drar in luft genom näsan, låter mig trycka mig nära, håller mig hårt.
Han stannar upp, tittar mig rakt i ögonen och ler.
Tar tag i mig, kysser mig mera.
Och nästa gång han stannar känner jag bara att all tid vi inte kysser varandra är bara bortslösad. Jag hinner tänka allt det här innan jag ser hur han har vänt ansiktet mot himlen.
För att hämta kraft, för att lyckligt ropa ut till stjärnorna:
-Vem är det jag ska tacka?

Han lämnar mig med ett mjukt läpptryck mot min panna.
Han lämnar mig alldeles vimmelkantig.
men även- alldeles klarsynt.
Och jag slår Lejons telefonnummer.
Jag vet inte vad det betyder.