Om att vi inte finns.

Hans ansikte formas innanför mina ögonlock, mina fingertoppar inbillar sig hur de lägger sig över hans kindben.
Ögonen är slutna, och den mörka raden av ögonfransar darrar lite lätt varje gång någon av hans mardrömmar rider honom. Ett mörker omsluter oss och mitt långa, blonda hår fungerar som en gardin mot verkligheten. Det skärmar av oss och vi har bara detta nu.
Han är överallt, hela tiden, men aldrig hos mig.
Det är bara här jag får finnas, bland vackra lakan vi knullat skrynkliga.
På låtsas- hela tiden.

Det är inte meningen, men jag kittlar hans ansikte med mitt svall, och han, med ögonen fortfarande stängda, ger mig ett mystiskt, snett leende som svar.
Det är då jag förstår att han egentligen är klarvaken där han njuter av min iskalla beröring. Klarvaken och verklig, varm från sömnen.
Det är bara jag som drömmer. Det är bara min kropp som inte finns.

Så jag kysser hans panna, den ligger så perfekt mot mina läppar.
Slickar i mig de sista salta stänken som följer min mun tillbaka, drar mitt täcke tätare kring kroppen och somnar som om vi inte hänt.