Min telefon ringer.
-Jag är här nu.
Jag vinkar till Farlig genom mina glasväggar, han arbetar passande nog i staden som är så nära min ibland.
Passande nog när jag glömmer mina stay-ups i hans lägenhet.
Passande nog, när jag blir extremt sugen på hans sällskap och spansk mat.
Det vräker ner ett regn i verkligheten.
Och för att skona mina fantastiska klackskor samt mina blonda, mjuka lockar rullar den svarta bilen upp på trottoaren. Så nära man kan komma min arbetsplats huvudentré, ett halvt kliv för mig.
En snabb puss på kinden samtidigt som han återigen knäpper ihop mitt bälte åt mig.
Och vi äter tapas, han förundras över att jag plötsligt kan dela tallrik och jag förundras att han ens minns att jag har haft problem med det.
På borden fladdrar oljelampor.
De som ser oss utgår från att vi hör ihop. Att vi delar mer än ett Någonting.
Vi sprang in i våran föredetta gemensamma arbetsgivare, den vi träffades genom.
-Är ni gifta nu?
Men knappt att vi rör varandra nu.
Han tar min hand när vi lämnar restaurangen, när vi nästan halkar bland alla regnvåta löv.
Han kör hem mig och jag visar min balkong.
Vi säger adjö, utan att kyssas, bara en flyktig puss på hans kind där jag lämnar ett kladdigt avtryck med smak av Carmex.
R8;an rullar iväg och min hand kramar påsen med de skiraste föremålen från Agent Provocateur.
Noga och omsorgsfullt ihopvikta strumpbyxor, och jag ler vid tanken att han var rätt långt ifrån omsorgsfull när han smekte dem av mig.
minns fortfarande hur jag en sensommarkväll på Gotland hittade hit av tillfällighet bortom förståndets gräns, hur jag sedan dess blivit kvar, lämnat och alltid, alltid återvänt för energin i orden. Är det av nyfikenhet eller av att känna igen varje tanke, schimär som verklig? I vilket fall ger du kraft.
SvaraRadera